Inför AIK - Kalmar FF

Publicerades Thursday, 20 August, 2009 21:01

På lördag är det dags att möta AIK på ett välfyllt Råsunda i Solna.

När jag tänker på AIK känns det lite som när jag för några år sedan stod nedanför Sears Tower i Chicago och tittade upp på det massivt svarta torn som sträcker sig högt upp i skyn och som utgör Amerikas högsta byggnad. Det vilar något pompöst över både Sears Tower och AIK. Skyskrapan är med sina 222 500 ton ett fenomen inom Amerikansk byggnadskonst och AIK är med sina över 15000 medlemmar Sveriges största idrottsklubb. Gemensamt för båda är att det genom åren har blåst ordentligt på toppen.

AIK är en förening där du som spelare lyfts fram ordentligt i medgång och där du prövas hårt i motgång. Begreppet storklubb är en rättvis beskrivning på AIK men nog har det varit lite lättare än vanligt att vara spelare i Gnaget i år eftersom laget svarat för en riktigt jämnhög prestation sett över säsongen. När lagen drabbar samman på lördag är AIK serieledare efter en stark senvår och sommar. Sedan förlusten borta mot Gefle i maj har man fem segrar och tre oavgjorda (samt en cupvinst mot dominanterna i Superettan, Mjällby AIF) så det är läge att hissa rejäl varningsflagg inför mötet.

AIK verkar framförallt kännetecknas av en god lagmoral i år vilket den senaste vinsten i Allsvenskan är ett bra exempel på. Trots 0-1 underläge kunde man vända och vinna genom Ivan Obolos fjärde nickmål i rad och genom Kenny Paveys forcering strax innan regnet symptomatiskt nog började ösa ner. Ett litet plus för KFF är att både Bojan Djordic (som uppvisat en rejält stigande formkurva på sistone) och Jorge Ortiz (utvisad senast) är avstängda i lördagens möte med KFF.

När lagen möttes på Fredriksskans i våras var AIK omutbara och vann med 1-0 i en match där Gnagets tränare Mikael Stahre konstant omnämnde Rasmus Elm som ”nummer 18” i snacket efter matchen. ”AIK tog över när Kalmars nummer 18 gick ut” och ”Kalmar tappade på fasta situationer när nummer 18 gick ut” lät det på presskonferensen vilket irriterade många i Kalmarlägret. I ärlighetens namn kan jag tycka att det är ganska skönt gjort och en typ av uppfriskande dryghet som väl egentligen bara vår lagkapten Henrik Rydström kan matcha i allsvenskan. 

Vilka bör Kalmar se upp med på lördag? Naturligtvis argentinaren Obolo som betyder allt för AIK: s anfallsspel. Obolo är definitivt en av allsvenskans vassaste anfallare även om han kanske inte gör extremt mycket mål. Kenny Pavey är en annan spelare som är värd ett omnämnande. Pavey är ett sådant där typiskt engelsk rivjärn som likt en uppdragbar kanin löper fram och tillbaka på sin kant och som smäller på när det behövs. Daniel Tjernström är lagpappan som driver på med sin rutin och bakåt har Daniel Örlund täckt upp på ett bra sätt för skadade målvakten Tomi Maanoja.

Det väntas mycket folk till Råsunda på lördag och på onsdagskvällen var drygt trettontusen biljetter bokade. AIK spelar kvar på den gamla klassiska arenan tills en ny arena står klar i Solna. Råsunda har varit Sveriges nationalarena sedan den byggdes 1937 och den ståtar med sitt nuvarande utseende efter ombyggnationer under 80- och 90-talen.

I samband med mötet mot AIK 1999 lämnade jag Råsundas västra läktare i stor irritation tillsammans med ett par rödvita vänner. På vägen ut flinade en vaktmästare mot oss och sa: ”Ni får säga till era grabbar att åka hem och träna lite.” Han hade rätt. Det stod 4-0 till AIK (vilket också blev slutresultatet) och Kalmar FF hade uppträtt som ett håglöst juniorlag som knappt kom över egen planhalva matchen igenom.

Tio år senare kommer jag återigen att sitta på samma läktare och se mitt lag möta AIK. Men skillnaden mot 1999 är enorm, metamorfosen från den ängsliga kusinen från landet till en etablerad toppaktör är slutförd och KFF ber inte om ursäkt längre. Det lär krävas mot ett formtoppat AIK som kommer att drivas på av ett välfyllt Råsunda där utgången av toppmötet fortfarande är oviss.