Det kan vara den största omställningen rent fotbollsmässigt Kalmar FF genomgått. En helt ny filosofi och idé ska på plats. Önskemålet, tankarna, har funnits bland en del nyckelfigurer i organisationen. Den överlevnadsstrategi Nanne Bergstrand iscensatte för att klara kontraktet var nödvändig. Men för att bygga något mer hållbart över tid behövdes en riktningsförändring och en röd tråd som skulle gå från akademi hela vägen upp till a-verksamheten.
Bitarna föll på plats när Henrik Rydström lämnade uppdraget i Sirius.
Här fanns en tränare som delade tankar och filosofi, som rent praktiskt genomfört det som man ville i Kalmar under två år i Uppsala.
Det är ingen liten förändring som iscensatts.
En försvarsinriktad fotboll, präglad av rädsla, problem defensivt och offensivt, ska bli mer framåtlutad, där presspelet får en viktig roll för att det nya Kalmar FF i högre grad ska kunna diktera villkoren i matcherna.
För att förstå, få en större inblick i vad som väntar, vad som har präglat Rydströms sätt att spela, så får han helt enkelt utveckla sin filosofi under ett antal rubriker.
Vilka är förebilderna? Hur vill han jobba? Var flytten nödvändig för den egna utvecklingen? Arbetsmoral, förväntningar och krav – hur hanterar han dem?
1) FÖRVÄNTNINGAR
Inte på dig personligen, vi kommer till det senare, utan vad du ser framför dig i Kalmar FF. Utgångsläget har du pratat om vid flera tillfällen…men vägen framåt, hur ser den ut i dina ögon? Vad måste ni göra – fotbollsmässigt och organisatoriskt – för att utvecklingen ska gå åt rätt håll?
– Om jag har förväntningar? Verkligen. Som av en slump såg jag först nu dokumentären om Manchester City från 2018, All or nothing, Pep Guardiola säger i den nånstans att det som verkligen triggar en tränare är att få det lag du har hand om att spela som du ser i ditt eget huvud.
Det där har Henrik Rydström försökt bena ut och landa i under lång tid.
– När jag blev tränare, vilket inte var självklart, var en del i min drivkraft att, och det är verkligen inget ont om det som varit alls (stark betoning), jag kan inte gå in och göra det Kjell Nyberg, Nanne Bergstrand eller Bosse Johansson gjorde, däremot har jag inspirerats av alla, eller när jag såg gamla spelare (Rydström väljer att inte namnge dem) som sadlat om och såg deras lag spela och det var omöjligt att se vem som var tränare. Det kunde varit vem som helst.
Istället hat utgångsvinkeln varit: ”Vi måste väl ändå göra något som inte så många andra gör. Risken finns givetvis att du kan gå vilse för att du kanske glömmer bort att flera av de gamla sakerna är bra.”
Att få möjlighet att göra missarna på U17 och U19-nivå, att börja där, gå den vägen innan seniornivå, är något Rydström starkt rekommenderar.
– Ibland kan jag komma på mig själv att det kanske är 4-4-2 som gäller, haha, för så höll jag och Theo (Olsson, assisterande) på i Sirius, vred och vände på saker, sen satt Petter Hansson bredvid och sa: Alltså, ni pratar om 4-4-2, och vi protesterade och argumenterade för en rad andra sifferkombinationer.
– En stark drivkraft hos mig är den bild jag har i huvudet, på hur jag tror och tycker fotboll kan spelas, vill jag ska transformeras ut på planen. Det är den långsiktiga planen, men den är inte bara min, för jag får inspiration av alla jag jobbar med här i Kalmar, och jag tror om du frågar, att jag lyssnar på dem, att vi diskuterar mycket och ibland kommer spelarna med grejer, medvetet eller omedvetet, som om Jonathan Ring gör en bra sak, så testar vi den i träning. Om den fungerar är det bara att systematisera och köra.
Rydström tror benhårt på att spelarna kan mer än vad de tror själva.
Han är övertygad om att gruppen kan mycket mer än vad folk tror.
– Ambitionen finns absolut och då går det att lösgöra saker.
Som att bli ett spelförande lag, ett lag som dikterar villkor.
– När man säger det, och misslyckas, då är det naivt, men då för vi göra det bättre. I Sirius lyfte vi upp många unga spelare, här är det ännu tydligare, plus att teamet runt a-lag och akademi är tajta, då blir det intressant att se vilka spelare vi kan ta fram på sikt. Jag tror, eller jag vet, att alla spelare föredrar att försöka ha bollen och då måste det finnas en grund i hur vi ska spela.
– Med det sagt är det viktigare hur vi har bollen än att vi har bollen, men du måste ha spelare som är bekväma med det.
Hur når ni dit?
– Genom att börja utbilda dem tidigare, ge spelarna rätt verktyg, men det tar tid. Det du gör nu kommer att ge frukt om fem, tio år. Samtidigt måste vi tillgodose det som sker i stunden, det kortsiktiga, ett spel som är tillräckligt bra för att ta tillräckligt med poäng med det som finns här nu.
En del tycker att det är en svår fotboll du håller på att implementera. Jag utgår ifrån att du inte håller med?
– Stämmer. Den är enklare när det sitter. Det omvända, att skicka långt är svårare.
Rätt många överskattar hur svårt det är och saknar fantasi. Om du spelar väldigt enkel fotboll, vad jämförs du med då? Stoke en regnig tisdagkväll? Om vi har en ambition att ha bollen då jämförs vi med Manchester City. Är vi inte City, då är det automatiskt dåligt och då ska vi inte spela så.
Tankefel från många, säger Rydström och suckar.
– Alla har sett Sirius, men det här gjorde jag med U19 2015 och 2017, ändrade spelsätt, entusiasmerade spelarna, utmanade dem.
Är du orolig för att dina förväntningar inte ska kunna omsättas i praktiken?
– Nej, egentligen inte. Jag är inte ensam i det här, känner mig lugn, samtidigt, vad är alternativet? Alla fattar inte det, men jag är superflexibel. Ta matchen mot Halmstad som exempel, då gick vi med längre bollar tidigare än vi gjort innan med tanke på underlaget. I grunden handlar det om att vara så svår att läsa som möjligt för motståndarna, alltid med en ambition att pressa motståndarna och äga bollen.
2) INFLUENSER
Henrik Rydström är präglad av en helt annan fotboll än den han till stora delar själv vill praktisera. Fostrad som han är i Kjell Nybergs pragmatiska fotboll och senare i en lite annorlunda Nanne Bergstrand-filosofi som trots allt började med den ”täta åttan” och ett skapligt missnöje från delar av fotbolls-Sverige (mest Stockholm) om en tråkig fotboll som senare mejslade fram en mer framåtlutad approach, ett rakare omställningsspel som belönades med ett guld 2008.
När började han fundera i andra banor?
Vad var det han såg?
Vilka tränare har varit vägledande?
Insikten kommer ifrån ett par nyckelhändelser. Den första kopplad till två karismatiska personer som fångade hans intresse.
– Det jag fortfarande har med mig, och då menar jag till ett hundra procent, är Kjell Nyberg och en föreläsare jag hade i skolan i Kalmar, K.G Jan Gustafsson. När Kjell började en träning, när K.G började en föreläsning, boom, då stannade tiden, det var bara här och nu oavsett ämnet eller om jag var sugen på att träna, bara på grund av karisman, deras koncentration i situationen.
Just det som drev Rydström som spelare, att vara i nuet och medveten i situationen.
– Det där har jag tagit med mig och jag hoppas mina träningar verkligen är i Nybergs anda, omsorgen i detaljer, lägga grunder, som han var mästerlig på och få höra att du kan kompensera jävligt mycket med att jobba hårt.
– Sirius sprang näst mest av alla lag i allsvenskan 2020. Det tror inte många och det kan vi göra här också. Jag älskar presspel, lägger väldigt mycket tid på att identifiera hur motståndarnas speluppbyggnad ser ut – och det är Nyberg rakt av – han sitter här på axeln, haha.
– Han sa till mig 1997 när jag och Tobbe Carlsson var innermittfältare: ”Henrik, jag är ju nöjd om du slår en eller två passningar i en match. Det finns inga mittfältare i världen som dominerar matcher” och då var Juventus hur bra som helst med Deschamps, men det var rätt skönt att få höra det, för då tänkte jag att nu ska jag bara gnugga och veta att han var nöjd med mig. Det var jätteskönt, men det jag saknat, det jag inte haft från någon tränare, är att nån sagt, fan Henrik du bryter linjer med ditt passningsspel, det ska du göra oftare, istället har det varit riskminimering, rädsla, och det vill jag inte att vi ska känna: rädsla att tappa boll, förlora matchen. Fotbollen ska vara livsbejakande.
Rydström upplevde det där när Kalmar FF var ute i Europa eller mötte topplagen i Sverige, även om Nanne Bergstrand var ett geni på att mejsla fram en identitet, så fanns en önskan om att spela i lite större utsträckning, inte bara agera på motståndarnas misstag, för det frigör något annat än att bara ligga rätt och skicka långt.
Ett sätt att snabba på beslutsfattandet är krångliga övningar i träning som gör matchsituationerna enklare. Som 13-åring hade Rydström sin egen variant.
– Ja, herregud, jag sprang trekilometersslingan hemma i Listerby med kilovikter på varje ben. Rätt idiotiskt. Jag såg ingen annan 13-åring göra det, men när jag tog av dem blev det ju mycket lättare att springa. Lite den tanken har jag i min träning.
Några år senare satt han i Canal+studion som expert och fick en aha-upplevelse om hur det kan gå till ute i den stora fotbollsvärlden när han såg lilla Wigan.
– Från ett år till ett annat bytte managern Roberto Martinez spelsätt. Året innan hade Wigan bara spelat kompakt, skickat långt. Nu fick jag se köttberget till mittback bryta linjer med sina passningar. Jag förstod ingenting.
Rydström brottade ner sig i träningsmetodik, insåg till viss del att det var rena stenåldern i Sverige.
– Jag blev frustrerad. Vi är också proffs, spelarna är inte för dåliga och förutsättningarna är tillräckligt bra. Det var vi tränare som inte utbildat oss tillräckligt för att utsätta dem för taktiska situationer.
– Över tid har jag insett att det är svårt att vara tränare och har större respekt för yrket och för de tränare man tyckte var dåliga då, men det är fortfarande vi tränare som kan bestämma hur bra spelarna kan bli utifrån miljön.
Säsongen 2012-2013 såg Rydström ett Marcelo Bielsa-tränat Athletic Bilbao mosa Manchester United genom att springa, springa, pressa, pressa, attackera motståndarna så fort det fanns möjlighet.
Efter det är fascinationen stor.
– Jag insåg snabbt vilken galning han är, men jag såg även hängivenheten, hur han systematiserar sin fotboll. Hans grundtanke är enkel: Messi kan jag inte lära spela fotboll, genierna ska vi inte röra, men som han brukar säga, de mediokra spelarna, på världsnivå då, dem kan vi göra bättre – och det är det han gör. Men så bränner han ut dem, skiter i periodisering, det ska de bara tåla, haha.
Då dyker nästa extrema figur upp – Raymond Verheijen – tränare och expert på just periodisering. 2014 åker Rydström och tränarkollegan Johan Steglander ner till Malmö för att lyssna på en föreläsning. In på scenen kliver världens mest arroganta holländare.
– Han inledde med och tala om hur jävliga dåligt det var i Sverige och att vi tränare per definition då är sämst. Det var fascinerande, obekvämt, och han frågade om det var någon som ville lämna lokalen. Alla satt kvar. Sedan mosade han oss, framför allt gamla fotbollsspelare som blivit tränare och han pratade överhuvudtaget inte om periodisering den gången. Istället gav han oss en lektion i hur vi som tränare ska vara mot vår grupp, hur vi ska kommunicera.
Rydström som blivit imponerad av hur otroligt mycket Sydkorea och Ryssland sprang under VM-turneringarna 2002 och 2008 hittade en gemensam nämnare. Som assisterande till Guus Hiddink såg han namnet Raymond Verheijen. Nu fick han svar.
– Hans poäng: du är huvudtränare, du kan inte ta in någon fitnessclown som ska hålla i det. De tränade fotboll, spelade liten plan, mellanstor plan, stor plan med olika tidsintervaller; flyttade fram gränser, hade generellt mindre skador. Det har jag med mig – varför ska vi springa utan boll bortsett från vissa specifika delar, typ acceleration för att stärka baksidor? Viktigast är kommunikationen: att spelarna förstår taktiken. Springer vi rakt fram utan boll kan man inte det, om du kan spela och får de där löpningarna naturligt har du det gratis.
– När jag spelade kunde det komma saker på genomgången innan match vi aldrig tränat på. Gick det bra var det tränarens förtjänst, gick det dåligt var det jag som spelare som var dålig. Där är Bielsa fantastisk. Han tar allt alltid ansvar, förbereder och tränar mer. Har ingen plan b, istället vill han göra plan a ännu bättre.
Filosofin är enkel menar Rydström: bestäm hur du ska spela, träna efter det.
3) KOMMUNIKATION
Spelarna har fått hemläxor, muntliga och skriftliga uppgifter, antalet närvarotimmar på Guldfågeln Arena har ökat, vilket i sin tur ger större möjlighet att träna fotboll, men också att prata, hitta ett eget språk och gemensam väg framåt.
Normalt så är det träning, sedan match. Tränaren står för idé, filosofi och taktik, men det finns ingen gemensam bild över vad som ska göras under 2×45 minuter.
– Jag var väl ändå tillräckligt skicklig som spelare för att greppa helheten. Jag har försökt förstå, sökt, kollat Pep, Dynamo Kiev, hur det sett ut i England och Norge med Drillo-fotboll, kollat metoder, adderat egna saker och då blir kommunikationen viktig. Jag måste ju förklara för spelarna, se till att vi pratar om samma saker, visa sekvenser, förstärka det som är bra och ge dem bekräftelse.
Han pratar om ownership, att spelarna äger träning och match, men att tränarna finns för att hjälpa dem. Ett jävla gnet för att citera Rydström.
Systematik är ett ord som återkommer regelbundet i intervjun. Eller mönster. Vad gör Manchester City i den sekvensen? Är det en slump? Nix.
– Det går inte bara att stå och säga saker. Du måste sälja in budskapet, jobba med det. Det är här teorin kommer in. Jag snackar med Andreas Georgsson i Arsenal i bland. Han vill veta hur jag jobbade i Sirius och nu i Kalmar. Vi brottas med samma problem, fast på olika nivåer. Hur mycket information kan spelarna ta in, när blir det en begränsning?
Själv har han initialt gått på tufft med katederundervisning och korvstoppning. Principer ska på plats, systematiken hamras in, men samtidigt förstå att spelarna kommer från olika håll och att det är okej om tre saker faller på plats istället för sju som önskemålet var från början.
– Det som gav oss framgång i mitten på 2000-talet var att vi vågade vara innovativa: mental träning, taktisk flexibilitet, brassar. Nanne gick sin egen väg, men det gick i stå. Vi hamnade i en situation när vi skulle försvara något (guldet) och blev fega. Det präglar oss fortfarande.
– Vi kan fortsätta som det sett ut de senaste åren, men vad har det givit oss? En kamp för överlevnad. Jag vill ha en nyfiken organisation, spelare som kommer med idéer. Jag vill frigöra energi, bejaka glädjen. Om vi inte har pengar måste vi hitta vår egen identitet och spets.
4) MOD
Det är inget du enkelt trycker i en grupp spelare en försäsong. Framför allt inte med den bakgrund som finns i Kalmar FF. Självförtroende är en bristvara, vad gör man då för att spelarna ska våga?
– Det är den enskilt viktigaste biten och det första vi gjort är att erkänna att det kan vara jobbigt, skrämmande, nervöst, men att det är en del av att vara människa. Här har vi en fördel med vår konstellation. Rasmus (Elm) kan stå och säga att han gömt sig under landskamper: ”Jag vill inte ha bollen.” Jens (Nilsson) kan prata om gångerna när han inte vågade, jag om alibisaker jag gjorde på planen, men vi vill inte att de ska känna samma saker som vi gjorde. Alla är inte som Zlatan, ett lejon eller gud.
– Det största sveket du gör mot dig själv och gruppen är att du inte gör det vi kom överens om. Vi ska inte oroa ihjäl oss, vi ska gå ut och köra.
Del 2 publiceras senare under veckan med rubrikerna: Fallhöjd, En nödvändig flytt, Identitet och Arbetsmoral (Drivkraft).
