István Wampetits – mannen som förnyade KFF
Under sina första säsonger i Allsvenskan 1949–51 levde Kalmar FF högt på sin kampmoral, men spelade en skäligen simpel fotboll. När laget gjorde comeback i högsta serien hösten 1953 spelade laget den taktiskt mest avancerade anfallsfotbollen i landet.
István Wampetits – mannen som förnyade KFF
Under sina första säsonger i Allsvenskan 1949–51 levde Kalmar FF högt på sin kampmoral, men spelade en skäligen simpel fotboll. När laget gjorde comeback i högsta serien hösten 1953 spelade laget den taktiskt mest avancerade anfallsfotbollen i landet.
Bakom förvandlingen låg den ungerske fotbollstränaren István Wampetits, som kom att sätta sin prägel på Kalmar FF under störrre delen av 50-talet.
När Wampetits kom till Kalmar inför vårsäsongen 1951 – man spelade höst/vår på den här tiden – låg KFF sist i Allsvenskan på ynka tre poäng och laget åkte mycket riktigt ur. I en intervju sa den nye tränaren så här:
– På ett år kan jag inte lova att få upp laget igen, men om två år!
Det krävdes mycket riktigt två säsonger i gamla division II innan KFF kom tillbaka till högsta serien. Men Wampetits metoder var länge omstridda och han hann rent av utnämnas till ”den största bluff som varit i Kalmar” innan resultaten började komma.
Bakom värvningen av Wampetits låg sponsorföreningen Kalmarbygdens Idrottsvänner. Den bestod av välbärgade supportrar och företagare, beredda att skjuta till pengar för löner och spelarförvärv om en svensk proffs- eller halvproffsliga skulle bildas, något som var högst aktuellt åren runt 1950 för att försöka hejda spelarexporten till Italien och Frankrike.
Nu blev det inget av med proffsfotbollen den gången och i stället satsade idrottsvännerna i Kalmar det ihopsamlade kapitalet på en ny tränare.
Det var inte precis någon orutinerad tränarkraft Kalmar FF anlitat. Redan 1921, som tonåring, blev Wampetits – vars efternamn då stavades Vampetich – spelande
tränare i Debreceni VSC (för övrigt samma klubb som 2009 kom att slå ut KFF i Champions League-kvalet).
När proffsfotbollen infördes i Ungern 1926 blev Wampetits enbart spelare. Han gjorde fem säsonger med den nybildade proffsklubben Bocskay FC, uppkallad efter en ungersk
nationalhjälte från 1500-talet och sammansatt av spelare från de tre bästa amatörlagen i Debrecen. 1931 var Bocskay på sommarturné i Sverige och enligt egen utsago fäste sig Wampetits redan då vid landet. Inte långt senare tvingade en svår skada Wampetits att sluta spela och han fortsatte som tränare.
Sommaren 1937 fick han anställning i Degerfors som han snabbt tog upp i Allsvenskan. Tack vare István Wampetits blev orten en plats som fortfarande genomsyras av fotbollskultur och där hans namn länge var näst intill heligt: ”Så gjorde vi aldrig på Wampetits tid” hette det ofta när nya tränare försökte komma med egna idéer.
När Degerfors i slutet av 30-talet var på Norrlandsturné och överraskande fick stryk av Västerbottens länslag med 3–2 fäste sig István Wampetits vid den mörke, kraftige motståndarcentern. 1940 lyckades han locka forwardstalangen till Degerfors där han snart började vräka in mål. Namnet? Gunnar Nordahl, förstås!
Nordahl fortsatte så småningom till Norrköping, där han fick en annan ungersk tränare i Lajos Czeizler som så småningom blev hans tränare även i Milan. Nordahl underlät aldrig att påpeka att nästan allt han lärt sig om fotboll hade han de båda ungerska fotbollstänkarna att tacka för.
Tränare från Ungern och Österrike – och senare även Tjeckoslovakien – hade varit verksamma i Sverige sedan 20-talet. De centraleuropeiska instruktörerna kom ända in på 70-talet att prägla svensk fotboll i ännu högre grad än de brittiska. Som tränare i Bocskay hade Wampetits för övrigt haft sin äldre landsman József Nagy, som tränat det svenska landslag som tog OS-brons i Paris 1924. I Bocskay spelade även Imre Markos och både han och Nagy kom att arbeta i många svenska klubbar.
En gång varje år försökte Wampetits, Czeizler och Kalman Konrad – verksam i bland annat Örebro SK och Malmö FF – träffas för att få prata fotboll med varandra på sitt modersmål. 1953 förklarade István Wampetits att han sedan sex år hade ett spelsystem klart som utgjorde en ”specialblandning av österrikiskt och engelskt”, men som han i brist på tillräckligt kvalificerat spelarmaterial aldrig riktigt fick chansen att omsätta i praktiken.
Wampetits framgångar i Degerfors gjorde honom till svensk landslagstränare i ett par omgångar. Han var också AIK-tränare några säsonger. Då upptäckte han en annan extrem talang, som vid tillfället bara var tolv år gammal. Pojken hette Kurt Hamrin och kom liksom Gunnar Nordahl att bli ett av de riktigt stora namnen i både svensk och italiensk fotbollshistoria.
Under Kalmar FF:s båda år i andradivsionen lyckades Wampetits att revolutionera såväl träningsmetoder som taktik. Stor vikt las vid tekniken och när KFF var tillbaka i Allsvenskan spelade man enligt senaste ungerska modell med ”Girre” Ericsson som tillbakadragen center – ett par decennier senare skulle han kallats speluppläggare på mittfältet. Ett spelsätt som var näst intill okänt i Sverige. I stället för en genombrottscenter, typ Gunnar Nordahl, spelade KFF med de två små kvicka och smarta spjutspetsarna Bertil Rylander och Olle Lind som valsade runt med motståndarförsvaren.
Vid den här tiden var Ungern på många sätt en Europas mest avancerade fotbollsnation. I Budapest hade man redan under mellankrigstiden kunnat studera till fotbollstränare på högskolenivå. Ungern hade spelat VM-final 1938. 1953 vann man som första lag någonsin från kontinenten över England på Wembley – utklassningsseger med 6-3. Fram till Ungernrevolten 1956, som kom att sprida de ungerska landslagsspelarna över världen, var det ungerska landslaget bäst i världen, även om man till omvärldens oförställda häpnad förlorade VM-finalen 1954 mot Västtyskland. Brasilien importerade och förfinade sedan den ungerska spelmodellen till 4-2-4 och spelade så när man blev världsmästare 1958.
I Kalmar FF höll man dock fast vid det sedan länge beprövade engelska försvarsspelet med trebackslinje och två defensiva mittfältare, så kallade ytterhalvor. KFF saknade de rätta spelartyperna för att klara av ett mer modernt försvarsspel, menade Wampetits. Men det man fick var gott nog.
István Wampetits hade mött tufft motstånd i Kalmar, där långtifrån alla förstod hans idéer. Han krävde också att själv få ta ut laget, vilket vid denna tid var allt annat än självklart – i många föreningar ombesörjdes den saken av lagledaren. Som sådan fungerade vid tidpunkten för Wampetits ankomst förre KFF-tränaren Gösta Carlsson. Delvis fördes maktkampen offentligt i tidningarna och till slut lämnade Gösta Carlsson lagledarposten och ersattes av gamle lagkaptenen Gunnar Svensson, som livet ut höll Wampetits som den bäste tränare han någonsin haft.
Den fotbollsmässiga kulmen på Wampetits tid i Kalmar kom hösten 1953 när KFF ledde Allsvenskan för första gången någonsin och Olle Lind som förste KFF-spelare någonsin togs ut till A-landslaget.
Sedan gick det inte riktigt lika bra, Kalmar FF åkte ur Allsvenskan 1955, men Wampetits popularitet stod sig i Kalmar. Han fortsatte som tränare på nivån nedanför Allsvenskan och jag minns själv hur han dök upp på Fredriksskans för en match i Södertvåan i slutet av 60-talet. Han var då tränare för Sölvesborgs GIF som aldrig varit bättre, varken förr eller senare. Wampetits presenterades av speakern och fick en lång och varm applåd som han lite blygt tackade för genom att vända sig till hälften om på bänken och vinka försiktigt, på en gång stolt och smått generad verkade det som.
István Wampetits var född den 3 maj 1903. Han avled i Göteborg 1993, strax före sin 90-årsdag.
Klas Palmqvist, Östra Småland
Ledamot av Kalmar FF:s historiska akademi
FAKTA
István Wampetits var spelare och tränare i Ungern innan han kom till Degerfors. Han tränade också det svenska landslaget 1939 och 1944–45.
Degerfors IF 1937–44
Malmö FF 1945
AIK 1945–48
Örgryte IS 1949–50
Kalmar FF 1951–55
Karlskoga IF 1955–56
Kalmar FF 1956–58
Kalmar AIK 1958
Halmstads BK 1959
Helsingfors IFK 1961
Gais 1962
IK Oddevold 1965–66
Sölvesborgs GIF 1968
