Jag har tänkt, försökt minnas, men kommer inte på en enda tränare som gjort så stort avtryck i två olika föreningar på så kort tid som Henrik Rydström gjort i Sirius och Kalmar FF.
På lördag möter han sin egen ideologiska spegelbild.
Vem viker undan med blicken först?
På två säsonger lyfte han Sirius från ett ålderstiget och skadedrabbat lag till ett av allsvenskans mest attraktiva. Det är verkligen inte så att jag nedvärderar betydelsen av Mirza Jelecak, Ola Andersson, Petter Hansson och Theo Olsson i den förvandlingen, tvärtom, men Rydström var chefsideologen, arkitekten, den som hade klart för sig vilken fotboll han ville bedriva, och som var rätt säker på att det var en typ av fotboll som skulle betala sig i en allsvensk kontext.
Sportchefen Ola Anderssons öga ska inte underskattas.
Han såg det som var uppenbart i Kalmar FF hösten 2018.
Här fanns en tränare, oprövad förvisso, men med en tydlig idé och filosofi, värd att testa när firma Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf flyttat till Stockholm och Djurgården.
Det var modigt av Rit-Ola och det var modigt av Rydström.
Kulturrevolutionen iscensattes 2019 och det blev en del ”offer” under resans gång: Christer Gustafsson, Jesper Arvidsson, Robert Åhman Persson, Philip Haglund, Abdoul Razak, Ian Sibelius och John Alvbåge var alla borta innan säsongsstart 2020. Så också Mirza Jelecak, han som delat ansvaret år ett.
Nu kunde Rydström driva på utvecklingen i den riktning han ville och i den fart han önskade.
Sirius charmade fotbolls-Sverige, Stefano Vecchia, talangen som haft så stora skadeproblem, växte ut till en stjärna. Yuki Sugita med allsvenskans mjukaste bollmottagning var med sin arbetsmoral och ödmjuka inställning helt perfekt i ett Rydström-bygge. Den i Kalmar FF gravt underskattade Adam Hellborg (Rydström tyckte naturligtvis något helt annat) tog jättekliv i sin utveckling och Axel Björnström var också en spelare som kunde flyga med HR vid sidan.
För att förstå den fotbollsmässiga revolution som genomfördes samtidigt som Studenternas blev en arena för framtiden så är det viktigt att rama in Rydströms ideologiska grund.
Han har själv pekat mot Kjell Nyberg, Bosse Johansson och Nanne Bergstrand som ledstjärnor i det sydöstra hörnet av Sverige. Influenser utifrån är givetvis ett antal, men jag nöjer mig med tre: Marcelo Bielsa, Diego Simeone och Gian Piero Gasperini.
Nyberg formade en ung Rydström, tryckte i honom framför allt arbetsmoral, att inte vara så ”jävla imponerad av motståndet”, för det skulle man inte vara i ett Nyberguniversum. Bosse Johanssons förmåga att ta människor och Bergstrands känsla för att skruva på detaljer fanns tidigt med i verktygslådan.
Bielsa, Simeone och Gasperini har en tydlig gemensam nämnare med Rydström: modet: modet att våga gå på sin egen övertygelse, att aldrig kompromissa med spelidén, förmågan att sälja in filosofin och att vara hängiven uppgiften; men framförallt arbetsmoralen.
Rydström fick spelarna i Sirius att börja springa, inte bara fort eller mycket, utan rätt.
Du spelar inte i ett Bielsa, Simeone, Gasperini eller Rydström-tränat lag om du inte gör jobbet, om du inte är koncentrerad i 90+.
Fråga Isak Magnusson eller Filip Sachpekidis
Han var inte på något sätt färdig i Uppsala. Det fanns mer att skruva på, förbättra, men den utvecklingen ska han fortsätta med i Kalmar där han fick börja om på ruta ett.
Att det skulle bli en tydlig förändring det var givet, det förstod alla, även om det funnits rätt många frågetecken efter en försäsong som präglats av mindre bra resultat, en omfattande frånvaro av spelare, så har den allsvenska starten varit betydligt bättre än förväntat.
Det har funnits, även hos Rydström, en känsla av: ”Att vi får försöka se till att skrapa ihop hyggligt med poäng innan EM-uppehållet för att skjuta fart sen.”
Sju poäng på tre matcher och en intakt Lucas Hägg Johansson-nolla betyder – ja, vadå?
Det är ju inte så att Kalmar FF vunnit två raka matcher på ren tur, i matcher som varit jämna, stått och vägt. För att citera KFF-tränaren så har hans lag ”tokdominerat” i alla tre matcherna.
Några ideologiska nycklar har varit väldigt bra: bollinnehavet, presspelet och återerövringen, det som så här långt har format en imponerande defensiv.
Det går verkligen inte att klaga på arbetsmoralen som är själva fundamentet, det som i förlängningen givit (det går faktiskt att se med blotta ögat) ett gäng fotbollsspelare glädjen tillbaka.
Visst, en del påstår att motståndet varit sådär, tre lag för den undre halvan enligt många, och så kan det naturligtvis vara. Samtidigt så har Östersund kört över Örebro, tagit poäng i Malmö och Degerfors 3-2-besegrat Marek Hamsik-hajpade Blåvitt borta.
Sirius har precis som KFF besegrat en nykomling (Halmstad), men också tagit poäng i Norrköping och vunnit på Hisingen. Mot den bakgrunden så tycker säkert många att deras sju poäng är lite mer värt.
Alldeles oavsett så blir det en ideologisk kamp på Studenternas.
Grundspelet är detsamma, utgångssystemet 3-5-2 och många likvärdiga roller. Daniel Bäckström (även han huvudtränar-rookie) har skruvat på ett par saker. Rydströms falska nia har blivit en mer traditionell nia (Christian Kouakou) och ett lite mer rakt anfallsspel och den kreative Elias Andersson är ersatt med den mer hårt jobbande duellspelaren Marcus Mathisen på det centrala mittfältet. Han har dessutom fått in en riktigt bra målvakt i David Mitov Nilsson och en mycket god ersättare till Hjalmar Ekdal i Joseph Colley.
Båda lagen vill diktera villkor (bollinnehavet), pressa högt, vinna boll i fördelaktiga ytor och hota därifrån. Rimligtvis har Sirius kommit längre i sin utveckling. Kalmar FF har bara börjat sin.
Men.
Arkitekten sitter på Kalmarbänken och har fortfarande kvar sin fotbollsideologiska ritning över hur Sirius spel är konstruerat, låt vara att Bäckström renoverat i något av rummen. Omvänt så är jag säker på att Rydström hittat nya fräscha detaljer i den grupp av spelare han har här som är obekant även för sina gamla assistenter Theo Olsson och Petter Hansson.
Några nycklar:
• Kantkampen mellan Piotr Johansson och Axel Björnström. Kan KFF dominera matchbilden, tvinga Björnström bakåt i banan är ett starkt offensivt hot avvärjt.
• Adam Hellborg är avstängd. Trolig ersättare är Johan Karlsson. Här har Calle Gustafsson och Romario möjligheter att ta befälet.
• Med en droppande Oliver Berg måste Sirius bestämma sig för vilken roll som är viktigast för Kouakou.
• Startar Jonathan Ring och är den mönsterbrytare alla hoppas kommer Jamie Roche att behöva hjälp från en av mittfältarna eller Björnström, vilket i sin tur öppnar upp attraktiva ytor.
Glasklart, eller hur?
Texten är skriven av Peter Ahlén. Under året kommer han följa Kalmar FF på nära håll och dela med sig av sina texter här på kalmarff.se. Notera att texten är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är hans egna.
