Det är hudlöst, transparent och osminkat.
En intervju, eller ett samtal med Erik Israelsson är att bli medpassagerare på en känslomässig berg-och-dalbana.
Från tonårstrotset i Lindsdal till det slumpartade genombrottet i Kalmar över Söders höjder, med ikonstatus och stress som följd; via tårar i Zwolle, läkningsprocess i Oslo och att till slut få komma hem och göra sin plikt.
För att travestera Eugene O´Neill: Det har varit en lång dags färd mot natt.
O’Neills mytomspunna pjäs beskriver en augustidag i familjen Tyrones liv.
Erik Israelsson gör bokslut efter 18 år i elitmiljö.
När han nu ”vaknar” upp är han inte längre per definition fotbollsspelare. En separation som inte varit enkel. Det har gått en dryg månad sedan han tillsammans med föreningen bestämde en ny färdriktning. Licensen går ut vid årsskiftet, men arbetsuppgifterna förändras omedelbart.
Officiellt drog han plåstret i fredags och lät omvärlden ta del av hans beslut även om det inte kom som någon chock. De senaste säsongerna har präglats av skador, operation, rehab, smärta, tabletter, sprutor; en uppförsbacke utan slut. Reaktionerna har varit omfattande och kärleksfulla. Precis som väntat.
Erik Israelsson har varit allt det där han skriver i sitt avskedsbrev på föreningens hemsida: ”Jag är också extra stolt över att kunna säga att jag alltid försökt behandla lagkamrater, tränare, personal och supportrar med respekt och empati i de olika föreningar jag representerat.”
Han har aldrig snackat i rubriker, gjort omklädningsrum syrefattiga med sin närvaro. Erik Israelsson har gått till jobbet, visat vägen med inställning och attityd på ett ödmjukt sätt; fått respekt med sin naturliga auktoritet, vuxit som ledare och blivit en kulturbärare och med honom tar också förmodligen en epok i Kalmar FF:s historia slut.
Om inte Etrit Berisha, Abiola Dauda eller Ludvig Öhman flyttar tillbaka så blir 33-åringen från Lindsdal den sista från guldtruppen 2008 som avslutar elitkarriären med att bli avtackad av sina egna. Det som blir verklighet för Israelsson när Kalmar FF möter Mjällby 20 oktober.
Bröderna Elm, Henrik Rydström, Stefan Larsson, Petter Wastå, Lasse Johansson, Tobias Carlsson och Emin Nouri har redan gjort den resan.
När vi sitter och pratar om det där blir det känslosamt. Han förklarar: ”Fotbollen har betytt så otroligt mycket…och nu kanske jag dramatiserar för mycket, men nu är det slut och fotbollen kommer inte att finnas där på samma sätt. Det har varit en form av sorgearbete den senaste månaden. Separationsångest är nog rätt ord.”
Israelssons karriär har egentligen hängt i en skör tråd ända sedan hösten 2020 när han kom tillbaka från Norge och spelade med en sargad höft under den dramatiska avslutningen.
Var det verkligen så bra att fortsätta spela? Frågan känns rätt given. För Israelsson var det självklart och ett beslut han än i dag inte ångrar.
”Jag ville, för det var mitt kall, min skyldighet. Det fanns inte utrymme, med tanke på hur det såg ut här, att känna efter. Vi var ju uträknade under hösten. Det var bara att bita ihop i tre månader och köra.”
Konsekvenserna av det beslutet, den föreningslojala inställningen har han fått betala för under två år. Operation tidigt 2021. Comeback mot AIK i omgång 20, en start, åtta inhopp.
”Det var som mest jobbigt det året. Henke kom tillbaka och byggde nytt. Jag visste vad han stod för och ville vara med och betala tillbaka det förtroende han gav mig vid sidan av planen och att jag fick bära kaptensbindeln.”
I år: sex inhopp, drygt 50 minuter allsvensk fotboll.
”Egentligen har vi haft en kommunikation under hela året där jag försökt träna och prestera i den utsträckning jag vill och det Henke kräver. Hans kravbild har alltid varit hög och den höjs hela tiden. Krasst uttryckt har jag inte kunnat vara en del av laget på planen trots att jag tränade bra i december och januari. Jag insåg att mina bästa år låg bakom mig och accepterade att sitta på bänken eller läktaren. Ett mål jag hade var att starta hälften av matcherna, men problemen blev bara större: värk under träning, framförallt efter dag två och tre. Då kom jag knappt ur sängen. Till slut blev det bara en negativ trend och fotboll ska vara roligt.”
Roligt har det trots allt varit även om det kunde ha tagit slut innan det började.
I Erik Israelssons tonårsvärld var Kalmar FF Lindsdals IF:s största rivaler och på upprepade frågor om att byta var svaret enkelt: nej, tack.
Till slut placerade den pragmatiske Kjell Nyberg en karaktärsfast 15-åring i en stol och ställde den självklara frågan: ”Vad vill du med din fotboll?”
Israelsson skrattar åt historien.
”Jag ska bli fotbollsproffs” blev svaret. ”Jaha”, sa Nyberg. ”Tror du talangscouterna åker ut till Majavallen…”
På sensommaren 2005 registrerades föreningsbytet. U-lagsdebut mot Halmstad nere på Sannarps IP med följande betyg från Tipselittränaren Jens Nilsson: ”Erik, du blir inte långvarig här.”
Israelsson började träna med a-truppen rätt omgående. Höll låg profil i omklädningsrummet.
”Jag hade en så otrolig respekt för alla. En klasskamrat ville ha en autograf från Bagarn. Det tog flera månader innan jag vågade fråga.”
Trots den tillbakadraget ödmjuka framtoningen utanför planen hade nykomlingen lite hybris när det kom till det fotbollsmässiga.
”Jag blev sur för att jag inte fick spela och förstod inte riktigt hur många som stod före i kön till mittfältsplatserna: Fabio, Cesar, Henke, Lasse J, Blomberg, Fredde P, Daniel P, Rasmus och Viktor. Det var rätt trångt, haha.”
Debut i allsvenskan 2008. Tre matcher plus Europaspel. Han fick sniffa på guldet, men fick ingen medalj. 2009 utvecklades inte som förväntat och inför säsongen 2010 fanns det frågetecken runt Erik Israelsson.
”Det snackades om utlåning, om jag var tillräckligt bra och kontraktet gick ut efter säsongen. Föreningen hade tagit in Yannick Bapupa. Min teori är att det fanns varken tid eller pengar när han försvann. Jag stod väl först i kön, var en billig lösning och vi kastar honom till vargarna får vi se vad som händer.”
21 år gammal kom genombrottet. Given i laget. Året efter intern skyttekung. Israelsson hade dessutom knäckt koden. Brunkaren från Lindsdal utvecklades till en av allsvenskans mest intressanta ”nummer åttaspelare” när spetsgenskapen att löpa in i boxen och få användning av huvudspelet började betala sig.
Drömmar om utlandsspel fick fäste.
I sista hemmamatchen 2012 drog han på sig en stressfraktur och i genrepet året efter bröt han ett ben i foten, missade i stort sett hela säsongen och satt på ett utgående kontrakt igen. Inget guldläge för utlandsdrömmar.
”KFF ville förlänga men jag ville testa något nytt, bo i en annan stad, men det fanns inget på bordet innan Nanne Bergstrand ringde och frågade om jag ville följa med honom till Hammarby. För mig var det självklart även om det var superettan. Det kändes helt rätt, och det blev det också.”
Bajen byggde nytt. 15 nya spelare in. Nanne på plats. Det började koka på söder. Israelsson gick tillbaka till grunderna. Bildade ett pragmatiskt centralt mittfält med supergnuggaren Johan Persson och det slutade med avancemang.
Året efter vann han den interna skytteligan och skrev för alltid in sig i föreningens historieböcker när han avgjorde mot AIK i minut 90 samtidigt som han föll medvetslös till marken efter en kollision med kraftig hjärnskakning och bruten fot som följd.
Israelsson kom tillbaka. Vann den interna skytteligan även 2016 (tio mål). Trots kontraktsförlängning hägrade utlandet. Fansen tog honom till sina hjärtan och stödet han fick efter smällen bär han fortfarande tätt intill sitt hjärta.
”Det gick så jäkla bra den sommaren och jag fick samma känslor som i Kalmar tre år tidigare. Jag hade fyllt 27 och stressen kom. Jag bytte agent, ville iväg, leva pojkdrömmen och tjäna lite pengar.”
Stressen vann över magkänslan, den som var helt fel när Israelsson besökte PEC Zwolle. Trots det skrev han på. Efter tre veckor ville han bort.
Här blir det tydligt hur känslor har styrt beslut och vägval genom åren.
I Holland blev allt fel.
Zwolle spelade på konstgräs. Det var små, snabba tekniska spelare, ett jätteungt lag där spelarna tagit sig fram med armbågar i Martin Dahlin-höjd och såg ner på en konkurrent, 28 år gammal, från Sverige.
”I Hammarby var jag en viktig kugge. Här blev jag testad på ett helt annat sätt i en lite obehaglig miljö utan möjlighet att byta adress. Ingen var beredd att betala pengarna som Hammarby fått.”
Vålerenga blev till slut räddningen. En storklubb på dekis, ungefär som det såg ut i Hammarby 2014 och en spännande tränare i Ronny Delia. Känslan var god.
”Även om vi trivdes väldigt bra i Norge gick tiden till att läka såren jag fick i Holland. Jag mådde så jäkla dåligt i Zwolle. Kunde komma hem efter träningarna och gråta. Glädjen hade försvunnit.”
Själen läkte. Familjen ville hem. Magnus Pehrsson valde dock bort Israelsson sommaren 2019. Tog in Alexander Jakobsen, Jesper Manns och Geir André Herrem istället. Det tog ytterligare drygt ett halvår och en pandemi innan det blev östkust och Kalmar FF igen.
Drygt två år senare sitter vi ett litet konferensrum som kallas Göta i det sydöstra hörnet av Guldfågeln Arena och summerar. Erik Israelsson är förväntansfull och nyfiken på framtiden, den han framförallt ska vika till föreningens sociala projekt – Kalmar FF med Hjärtat – en satsning som växer och som ligger i linje med hans värderingar om mer medmänsklighet i ett hårt klimat.
Till sist måste jag ställa frågan: Vad betyder Kalmar FF för dig? Han tvekar en stund, söker rätt ord: ”Jag har otroligt starka känslor, känslor som pendlat ganska mycket genom åren. Från att inte vilja gå dit som ung, ta klivet till a-verksamheten, slå igenom, få vara med och bidra och till slut få komma hem och betala tillbaka med att rädda kontraktet 2020.”
Samtidigt var han rätt förbannad på lönepolicyn när han slog igenom. Den som i hans ögon misskrediterade egna, unga spelare jämfört med nyrekryteringar. Han fick också höra en hel del skit när han gick gratis till Hammarby och när han kom hem och firade ett mål i 2-2-matchen på GFA 2015.
När Erik Israelsson ville hitta sig själv igen så var det ändå tryggheten hemma i Kalmar och föreningen som fostrat honom till den han blev som fotbollsspelare som betydde mest, som han väntade till.
Jag tror att supportrar som kräver nästan brottslig lojalitet, framförallt av egenproducerade spelare, kan köpa in sig på att det trots allt var okej att lämna som bosman och komma hem som bosman.
Kalmar FF håller på att bygga upp ett institutionellt kapital när gamla guldhjältar som Henrik Rydström, Stefan Larsson, Rasmus Elm, Viktor Elm, David Elm, Emin Nouri och Joachim Lantz fått nya roller i föreningen..
Den senaste i raden är långt ifrån endimensionell. Här finns många lager. En känslomänniska med öppet sinne, ett stort hjärta, som vill och vågar att prata om både ljus och mörker.
Allt det där som gör Erik Israelsson så älskvärd.
