Kalmar FF har inte vunnit en allsvensk match i Borås sedan 2004. Elfsborg hade tre raka vinster innan den här matchen. Kalmar hämtade upp ett 2-0-underläge. Så vad är problemet med en 2-2-match? Den enkla anledningen: KFF 2021 nöjer sig inte med en poäng mot förra årets allsvenska tvåa. Det här laget är något helt annat än det vi sett de senaste säsongerna.
1) Reality check och 2) den fysiska kampen
Jorå, här kom den, i omgång fem: ett topplag 2020, ett tippat topplag även i år och en mardrömsmotståndare över tid och ett lag, alldeles oavsett vilken spelidé som praktiserats, varit svårt att bryta ner. Har det varit 4-2-3-1-baserat och ett tekniskt, småväxt och fartlag eller ett fysiskt och cyniskt Jimmy Thelin-tränat lag har det varit svårt, i praktiken omöjligt att bryta ner boråsarna på Ryavallen eller på arenan.
Den fysiska kampen, duellspelet, skavandet, fullföljandet i varje närkamp, kom naturligtvis inte som någon överraskning. Så här ser Elfsborg ut nu för tiden.
Efter 2.04 kliver André Römer rakt in och över Oliver Berg. Efter fem kör Fredrik Holst över Berg och klarar sig märkligt nog utan kort (blir istället skadad och får kliva av) och det låg helt i linje med det förväntade.
KFF hade enormt stora problem initialt mot ett hemmalag som klev högt, intensivt, aggressivt och som fick grepp om matchbilden. Syretillförseln blev naturligtvis inte sämre av Per Fricks hockeystyrning till 1-0 på Holst skott och där och då kunde Kalmar ramlat ihop.
Det tog ungefär en kvart sedan var det som vanligt igen, eller det vi fått se i inledningen av allsvenskan, ett bollkontrollerande lag, ett lag med rörelse, kombinationer och som följd en del möjligheter: Jonathan Ring var nära att kopiera målet mot Sirius och Saetra fick Tim Rönning att veckla ut sina 201 centimeter för att rädda skottet på den efterföljande hörnan – och en svårt stressad Römer vinklade bollen i den egna stolpen. Så nära var det en kvittering.
Frick var bekymrad i paus, förstod inte vad som hänt efter den fina starten och förväntade sig några fina Jimmy Thelin-idéer i paus för att förändra skeendet på planen.
Det fick han.
KFF sprang rakt in i samma problem som i inledningen på matchen, blev nertryckta, lite överkörda, lite handlingsförlamade och i brygga när Leo Väisänen fick smyga upp på den bortre stolpen och stöta in 2-0 (Lucas Hägg Johansson felplacerad? Piotr Johansson fastvuxen?).
Verkligheten för den här upplagan av Kalmar FF är koncentration, närvaro, göra jobbet i alla delar av planen, försvara sitt eget straffområde – ligga så nära 100 procent som möjligt för att få utdelning.
Den snabba repliken, precis som i Uppsala (den här gången var det lillebror Ring, Sebastian), bidrog till att matchen bytte ansikte igen och att kvitteringen kom var bara logiskt med tanke på att KFF hittade tillbaka, fortsatte med sin idé, sin tanke, tog fajten i alla delar av planen.
Det är verkligen något att ta med sig.
3) Risken för skador
Som sagt, den var förutsägbar, och det blev några offer längs vägen: Holst, Frick och Jeppe Okkels i hemmalaget fick lämna på grund av skador.
Mot Sirius klev både Douglas Bergqvist och Filip Sachpekidis av (saknades den här gången) och nu haltade Henrik Löfkvist av först, Lars Saetra senare, båda med fotskador, och Romario med huvudskada.
Närvaron i träning och i matcher har varit ovanligt bra för att vara KFF den senaste tiden. Förra årets närvaro på 70 procent såg ut att vara bruten och nu det här.
Att ramla tillbaka till försäsongens matchfrånvaro på sex till åtta spelare håller inte i allsvenskan.
Tre nya skador är lite oroväckande med tanke på att det är match redan på onsdag (IFK Göteborg hemma).
Samtidigt: jag tänker på Löfkvist, Saetras och Romarios skador är ju också en indikation på att man går in i dueller, beredd att offra rätt mycket (tänker på Romarios block med huvudet…)
4) Siffror, siffror, siffror…
Det kanske har varit ett viktigt verktyg i många år, men känns det inte som om statistik, siffror, har blivit ännu mer tillgängligt, något som lanseras, både individuellt och kollektivt i social media.
Det är antal passningar i straffområdet, passningar till sista tredjedelen, förväntade mål, eller expected goals som alla säger, stora möjligheter och precisa passningar, för att ta några exempel.
Kalmar FF har, både individuellt och kollektivt, hamnat högt i väldigt många kolumner och staplar och det här är naturligtvis ett viktigt stöd i analys och ett sätt att förstärka intrycket i matchen med siffror.
I det fallet har KFF gjort en imponerande resa och i allt högre grad tagit ödet i egna fötter, valt att försöka diktera villkor, bestämma matchbild.
Det här var utan tvekan den svåraste uppgiften så här långt, men, och det är intressant, det är fortfarande ett område som behöver bli bättre – att förvandla förväntade mål till verklighet.
Sebastian Ring i halvtidsintervjun var nöjd med mycket, men att det måste in fler spelare i boxen, in i zonen.
Samtidigt: KFF har gjort fem mål, ett på straff, övriga fyra efter avslut inne i zonen (boxen) efter eget kombinationsspel.
Så jag återkommer till en gammal rubrik: är glaset halvfullt eller halvtomt?
Utropstecken
Klart det fanns även om det var ett annat KFF vi fick se, ett KFF som faktiskt klarade av att stå upp mot ett fysiskt Elfsborg. Det blev mycket dueller, väldigt mycket dueller, väldigt mycket mindre ordnat och strukturerat spel.
Men, jag vill ändå lyfta Rasmus Sjöstedt som missat två matcher på grund av sjukdom, senast mot Sirius. Från början var han tänkt som defensiv mittfältare, men istället fått ta klivet ner och spela centralt i en treback- eller fembackslinje (välj själva) och har i alla fall överraskat mig med sitt lugn, sin följsamhet; att inse vad han är bra på och inte överarbeta situationer, göra det enkelt för sina kollegor.
Så här spelade KFF (3-4-3, 4-3-3 sista 34 minuterna): Lucas Hägg Johansson – Lars Saetra (Emin Nouri 92), Rasmus Sjöstedt, Henrik Löfkvist (Nils Fröling 64) – Piotr Johansson, Romario (Isak Magnusson 92), Carl Gustafsson, Sebastian Ring – Jonathan Ring, Oliver Berg, Isak Jansson (Noah Shamoun 80).
Övriga: Tobias Andersson (mv), Victor Backman, Elias Olsson.
Texten är skriven av Peter Ahlén. Under året kommer han följa Kalmar FF på nära håll och dela med sig av sina texter här på kalmarff.se. Notera att texten är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är hans egna.
