Nollan är fortsatt intakt, sjätte raka utan förlust, men här kom kanske den första spelmässiga reaktionen där det inte såg lika gediget stabilt och innovativt ut som Kalmar FF bjudit på i fem omgångar. Men med allt inkluderat så tror jag rätt många är nöjda med förlustnollan, antal poäng och tabellplacering efter sex omgångar.
Vågade KFF ta plats?
Närvaro, att ta plats är ett av Henrik Rydströms viktigaste hörnstenar i det arbete som pågår med riktningsförändring. Han vill ha individer som visar mod, som inte står med mössan i handen (Kjell Nyberg-influenser); spelare som kommer till spel med bröstkorgen spänd, som inte är ängsliga och som inte bryr som om vem eller vilka som står på andra sidan.
Han vill helt enkelt ha ett jävla drag från matchminut ett, inget utrymme för motståndare att vila, som istället ska flyttas framåt, bakåt, från sida till sida, som efter sju minuter tror eller hoppas att det är halvtid.
Han har fått just det rätt ofta den här säsongen.
Mot Göteborg fick han det inte fullt ut och då blir det inte lika lätt att bryta ner ett motstånd.
Inte så att spelarna inte försöker, det gör man, verkligen, men i många delar fanns inte det där sista: beslutsfattandet i den sista passningen, modet att slå sin motståndare, hitta rätt uppspelsväg eller att fylla på i sista tredjedelen.
Då blir det också en match nästan kliniskt fri från målchanser, avslut överhuvudtaget, och två lag som blev lika rädda för att exponera sig för omställningar, för att ge bort ytor.
Göteborg var baktungt, framför allt i första halvlek. Efter paus övergav Rolle Nilsson 5-3-2-uppställningen och gled över i ett 4-2-3-1, som trots ambitionen att kliva på offensivt styrde matchen i en riktning där det i princip inte hände något i lagens straffområden.
Det blev extremt trångt.
Många av bitarna är på plats. Det finns mycket som är väldigt bra. Men det här är en kod som måste knäckas över tid och det handlar inte om någon finkalibrering av en liten teknisk detalj, utan mer om det mentala, våga visa vad man redan nu kan leverera.
Romario som ett fint gammalt årgångsvin
Marek Hamsik – ikonen? Den hajpade Calle Gustafsson? Simon Thern eller Tobias Sana? Alhassan Yusuf (nästa blåvita försäljning)?
Att det skulle bli trångt i mitten kom inte som någon överraskning, inte när Göteborg kom med tre centrala mittfältare från start, Kalmar med två men också en droppande falsk nia, Oliver Berg.
Det fanns verkligen inte mycket att spela på även om jag tycker KFF var betydligt bättre på att bryta linjer än Blåvitt.
Ändå fanns det en spelare som försökte, som gjorde väldigt mycket rätt; en veteran, inne på säsong nio i KFF och den 13:e i allsvenskan (övriga år i Gais), som lyfte över allt annat i den namnkunniga konkurrensen.
Romario har haft väldigt mycket boll under flera säsonger, men aldrig infogad i något mönster, i någon struktur eller ramar att förhålla sig till.
Tidigare har det varit bollinnehav lika med bolltransport, infångad i trånga utrymmen, visst, rätt ofta med frispark som följd, men inte speciellt produktivt.
I år har det hänt något med brassen.
Han rör sig fortfarande över stora ytor, har bollen mest av alla (i konkurrens med Calle Gustafsson), men nu finns mål och mening, större samarbetsvilja, en bättre förståelse för att helheten är större än summan av delarna.
Är han inte avstängd så spelar han, match efter match, nästan alltid 90 minuter. Han gör det med passion, närvaro, kvalitet, hårt jobb och är det inte alldeles underbart att det att fortfarande går utvecklas även om en trea och en sexa står och knackar på dörren.
Utropstecken – repris
Kalmar FF tog in fyra etablerade spelare i det senaste fönstret: Rasmus Sjöstedt, Jonathan Ring, Oliver Berg och Lars Saetra och om det finns bara en sak att säga: bra scoutat.
Rekryteringen, det som varit ett stort problem i så många säsonger, med så många miljoner bortkastade och så nu det här.
Jag ser den röda tråden här.
Spelare handplockade för tydliga roller: Berg som falsk nia, J Ring som mönsterbrytare offensivt och Saetra som stabil, lugn mittback.
Men Sjöstedt, från början tänkt som defensiv mittfältare har verkligen vuxit ut som centralfigur i den backlinje som känns mest given där Douglas Berqvist är den tredje länken.
Han är lugn, placeringssäker, snabb, atletisk, snabbtänkt och han har ett överlångt ben som han kan tråckla runt kolosser som Kolbeinn Sightorsson om det behövs, det där som Peter Rydasp var mästare på under 1980-talet.
Jag gillar vad jag ser även om jag inte såg det komma.
Sjätte raka utan förlust
Det är verkligen något att ta med sig.
Men.
Henrik Rydström kommer inte att vara nöjd.
Han vill ha mer.
Efter fem matcher, två segrar, missnöjd med utdelningen av poäng.
Den här gången är det inte lika lätt att peka på ett massivt spelövertag, stora möjligheter eller förväntade mål. Fem avslut totalt, två på mål och ingen riktigt het chans. Siffror som måste bli bättre, helst redan på måndag i Malmö, annars kan det bli jobbigt.
Sex raka är bästa säsongsstarten sedan 2014.
Då spelade KFF nio raka matcher utan förlust, samlade på sig 19 poäng innan Häcken spräckte sviten med en 4-1-seger.
Den sviten går fortfarande att knäcka.
When we were Hamsik?
Lyssnade färdigt på avsnittet om Napoli-ikonen samtidigt som jag ansade en rätt rejäl rosbuske hemma i trädgården. En Fairy om någon undrar.
Erik Nivas entoniga röst, Håkan Andreassons halländska, räddar många timmar med monotont trädgårdsarbete.
Att i närtid lyssnat på just det avsnittet och sedan se Hamsik på Guldfågeln Arena blir lätt surrealistiskt.
Frågan som omedelbart infinner sig: Vad gör han här?
Ja, jo, jag vet om bakgrunden, speltid och stängda fönster, och allt det där, men frågan hänger kvar.
Vad tänker han på när han skickar iväg djupledsmissiler på Sightorsson istället för Edison Cavani, Ezequiel Lavezzi eller Dries Mertens?
Men med tanke på When we were Kings-avsnittet är han här för att göra jobbet så bra det bara går. Så verkar det också ha varit nere i Neapel.
Så här spelade KFF (3-4-3): Lucas Hägg Johansson – Lars Saetra, Rasmus Sjöstedt, Douglas Bergqvist – Piotr Johansson, Carl Gustafsson, Romario, Sebastian Ring – Jonathan Ring (Nils Fröling 84), Oliver Berg, Filip Sachpekidis (Isak Jansson 46).
Övriga: Tobias Andersson (mv), Johan Stenmark, Elias Olsson, Victor Backman, Noah Shamoun.
Texten är skriven av Peter Ahlén. Under året kommer han följa Kalmar FF på nära håll och dela med sig av sina texter här på kalmarff.se. Notera att texten är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är hans egna.
