Det blev precis som förväntat – kamp och kramp – ett spel som ingen neutral betraktare tar till sitt hjärta. Men det blev ändå 1-1 och en poäng mot ett Varberg som valt att spela på sitt sätt för att plocka poäng i allsvenskan. Tyvärr gav Kalmar FF bort poängen när Sebastian Ring slarvade grovt på egen planhalva.
Man får spela som man vill
Henrik Rydström kallar Varbergs tränare Joakim Persson för låtsasprimitiv, att det är en fasad, att det finns annat i hallänningarnas spel som är något helt annat. Efter den här matchen vet jag inte om Rydström skojade för jag vill i alla fall plocka bort låtsas.
Varberg är ett primitivt lag, har valt att vara ett primitivt lag, och jag har inga problem med det: alla får spela som man vill, alla är saliga i sin egen tro.
Persson och sportchefen Martin Pringle bygger lag med små resurser, letar spelare i superettan, division 1 och division 2, på ställen där inga andra elitlag lägger tid.
Det är deras väg att på kort sikt hålla sig kvar i allsvenskan, på längre sikt etablera sig.
Men det är inget jag sympatiserar med, verkligen inte. Det måste finnas mer än att bara vara spelförstörande, aggressiva, cyniska för att vinna fördelar, skicka långt i alla lägen; spela på och över gränsen: sex gula kort, ett par för ”nödvändiga” spelförstörande moment, andra bara medvetet cyniska.
Robin Tranberg klagade på domaren i halvtid som han tyckte blåste lite för ofta, för skitsaker, men höll ändå en balanserad analys om att hans lag följde matchplanen på ett bra sätt.
Men med det sagt så måste Kalmar FF kunna hantera den typen av fotboll (tror inte det kommer att hända fler gånger i årets allsvenska) på ett betydligt bättre sätt; inte hamna i fällan, bli gnälligt och själv samla kort, fyra totalt (Sebastian Ring, Lars Saetra, Jonathan Ring och Emin Nouri).
Det fysiska spelet – var det problemet?
Det fanns en del frågetecken när Douglas Bergqvist inte kom till spel, kaptenen, den verbale, den fysiske mittbacken, som är som bäst när det blir duellspel, kamp och på-gränsen-spel. En spelare som är guld värd mot lag som Varberg.
Men det var inte på det fysiska som Kalmar fallerade, utan på det som varit den stora plusfaktorn innan EM-uppehållet: passningsspelet, bollinnehavet, speluppbyggnaden; förmågan att kunna spela sig förbi första pressen, etablera spel på motståndarnas planhalva, skapa tryck, låta det andra laget springa, jaga boll, bli frustrerade
Av det såg vi inte mycket, bara sporadiskt.
Istället osäkerhet, massor av felpass, märkliga beslut och ett lag som inte riktigt trodde på sin egen förmåga, att göra det som sett nästan automatiserat ut under vår och försommar.
Varberg fick matchen precis dit de ville och skapade sig momentum under långa perioder när Kalmar hamnade lågt och valde dåliga sätt att försöka ta sig ur pressen och starta sin egen speluppbyggnad.
En duo som måste fungera
Rydström kallar Oliver Berg och Jonathan Ring för sina offensiva chefer, spelarna som orkestrerar det som ska hända i den sista tredjedelen. Ring startade på bänken efter ha varit sjuk tidigare i veckan och Jocke Persson skickade fram Oliver Stanisic för att skava på Bergs hälsenor, störa norrmannen, framför allt när han klev ner och försökte länka spel. Ring kom in efter 63 minuter men kom aldrig riktigt in i den söndertryckta matchen och det blir allt mer påtagligt att den här duon måste få till sina små fina samarbeten och synergier med andra för att det ska hända saker offensivt.
Berg gjorde ett klassmål, men kunde inte den här gången diktera spel på samma tydliga sätt som tidigare.
Nyttig påminnelse om verkligheten
KFF har gått på ett par smällar i år: Djurgården i cupen, Malmö FF i allsvenskan, men lärt sig, utvecklat spelet, tagit steg. Vi såg det efter 3-1-förlusten nere i Malmö. Veckan efter gick man ut och körde över Hammarby med en briljant, vägvinnande och imponerande fotboll.
Jag förstår svårigheten i att kartlägga Varberg, ett lag som saknar mönster i sin speluppbyggnad, som kan byta sex-sju spelare från match till match; som växlar från att vara baktunga i ett 5-3-2 till ett högt stående 4-4-2.
Egentligen handlade det i första hand om att klara att spela sig förbi deras förstapress. När inte det fungerade som planerat såg det mer ut som en mental blockering, där få hade den där nödvändiga moraliska resningen för att klara det primitiva spelet.
Om spelarna fick gå igenom 64 klipp inför en träning för att öva på att penetrera lågt stående försvar under uppehållet, räkna med att det kommer att bli hemuppgifter i veckan.
Utropstecken
Fanns det någon som löste sin uppgift på ett okej sätt?
Bergs mål var fint, Piotr Johansson löste sina defensiva uppgifter okej, men slarvar för mycket i sista passet, även om han assisterade till Berg vid 1-0, men det var Rasmus Sjöstedt som stack ut, som gjorde väldigt många saker rätt i beslutsfattandet, i duellspelet, hans lugn.
Så här spelade KFF (3-4-3): Lucas Hägg Johansson – Lars Saetra, Rasmus Sjöstedt, Johan Stenmark – Piotr Johansson, Calle Gustafsson, Romario, Sebastian Ring (Emin Nouri 81) – Filip Sachpekidis (Jonathan Ring 63), Oliver Berg, Nils Fröling (Isak Magnusson 75).
Övriga: Tobias Andersson (mv), Victor Backman, Noah Shamoun, Lukas Rhöse.
Texten är skriven av Peter Ahlén. Under året kommer han följa Kalmar FF på nära håll och dela med sig av sina texter här på kalmarff.se. Notera att texten är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är hans egna.
