Publiken tillbaka för första gången sedan kvalmatchen mot Brage i december 2019. 2 787 på plats, utsålt och en fantastiskt fin stämning, en klack som körde ända in i kaklet, god respons från övriga på Guldfågeln Arena; och en match som svängde, krängde, skapade känslor, men inte så mycket glädje efter 3-2-förlusten mot Häcken. Festen kom av sig.
Sorterat bort misstagen?
En frågeställning att ta med sig efter de två senaste matcherna innan den här: Djurgården i träningsmatchen, två bjudningar i 3-2-segern samt Tashreq Matthews ledningsmål i Varberg förra helgen. Detaljer som inte skulle upprepas. Istället fick vi se tre enkla mål ramla in bakom Lucas Hägg Johansson som var direkt inblandad när Martin Olssons frispark fick snurra runt muren och in i ”hans” hörn (…och hur var muren uppställd?) efter bara tio minuter. Övriga två omställningar sedan KFF-spelarna tappat orientering och brustit i arbetsfördelningen.
Häcken kunde göra en klassisk smash-and-grab-kupp och åka hem till Hisingen med tre nya poäng, avancemang i tabellen och en finfin start för nye tränaren Per-Mathias Högmo.
Elva baklängesmål på tio matcher är naturligtvis ingen katastrof. På det är KFF fortfarande ett av de bättre lagen i klassen. Det är mer på vilket sätt man släpper in mål: rena misstag – felpassningar, slarviga rensningar (Sirius), enkla bolltapp.
Göteborgarna behövde verkligen inte jobba för sina mål (skapade inte en enda chans förutom målen…)
Att det skulle komma smällar under resans gång har ingen försökt snacka bort. Med en så omfattande riktningsförändring finns alltid risken att springa rakt in i problem, men det hade givetvis varit väldigt mycket bättre om det handlat om lag som helt enkelt varit bättre spelmässigt, skapat mycket på egen hand, manövrerat ut KFF.
Men så här långt är laget sin egen största fiende när det kommer till baklängesmål.
Har vi sett Häcken så här tidigare?
Med Peter Gerhardsson som tränare charmade Hisings-laget oss med offensiv, kreativ, målrik fotboll, inbäddat i en 4-2-3-1 eller 4-3-3-uppställning. Visst, det fanns ramar, struktur, men inom den fanns en konstnärlig frihet som var tilltalande.
Andreas Alm jobbade bort en hel del av det där. Hans lag var mer kompakt, tajt, med ett spel som gick lite rakare mot mål och där det inte var speciellt ovanligt med att sätta upp en lång boll, spela förbi ett par linjer och etablera spel därifrån.
Men det här…
Per-Mathias Högmo har skrivit ett kontrakt över 2,5 år. Så frågan som följer: Är det här bara en initial period för att lyfta från botten, samla poäng och jaga den där topp 3-placeringen som är en fastställd målsättning och ambition varje år.
Efter rövarmatchen i Varberg satt jag och längtade att få se två possession-inriktade lag som duellerade om bollinnehavet. Eller är det så enkelt att vissa tränare i allsvenskan identifierat på vilket sätt man måste störa Kalmar FF: spela cyniskt, för det var exakt det som Häcken ägnade sig åt under stora delar av 97 minuter.
I allt väsentligt lyckades man med det, men med god hjälp av en vilsen Bojan Pandzic som verkligen inte kunde bestämma sig för vilken nivå som gällde för dagen.
Det blev frustrerat, rätt många närkamper på och över gränsen, kanske var det också straff när Calle Gustafsson gick omkull i slutet av matchen…
Alldeles oavsett så är det Kalmar som bjuder bort tre poäng, för spelmässigt fanns det bara ett lag på planen. Häcken kom till Guldfågeln Arena med helt andra avsikter och lyckades. Om det kan man tycka mycket.
Berg-och-dalbanekänsla
Det gick att dela upp matchen, Kalmars spel, prestation i perioder, i sekvenser. Ibland var det otajmat, orytmiskt och oroligt, speciellt i inledningen (Rydström skrek sig hes redan där) för att plötsligt hitta det där spelet, flytet som laget skämt bort oss med under seriens första åtta omgångar.
Jonathan Ring och Oliver Berg hittar varandra, det är ingen hemlighet, men inte så mycket att göra åt. Det går fort, det är ofta ett tillslag; det är kreativt, väldigt svårt att försvara sig mot och det kom inte som någon överraskning när duon kombinerade sig fram till 1-1 (Bergs fjärde mål för säsongen) några minuter innan paus.
Men – och det här är egentligen ingen kritik, mer ett påpekande: det kan ibland bli lite förutsägbart, lättläst, när mönster återupprepas i samma ytor.
Det är kanske naivt och tro att KFF ska kunna dominera matchbilder som det såg ut i början på serien, men jag har saknat lugnet i de två senaste matcherna. Det är mer stressat, lite för många avgörande passningar som slås för tidigt.
Det är fortfarande ett spel som kommer att generera poäng. Utmaningen är hitta tillbaka till det som såg ut som ett automatiserat sätt att ta sig an matcherna igen.
Går det att undvika frustrationsfällan?
Fyra gula kort i Varberg, tre nya nu (Romario, Johan Stenmark, Emin Nouri) och 14 totalt efter tio omgångar.
Inget direkt dramatiskt, men det är tendensen som oroar.
Nere på västkusten sprang man rakt i fällan, här var det mer ett utslag av Bojan Pandzics extremt dåliga insats som var så inkonsekvent som det bara går.
Är det här ett sätt att komma åt KFF så blir inte jag förvånad om fler lag kommer att följa efter: utmana, skava, kliva på, trash-talka och göra det allmänt olustigt.
Henrik Rydström är som han är som tränare, eller mer korrekt, han coachar som han var som spelare – påkopplad, aggressiv, med ett extremt rättvisepatos. Det ger energi, i varje match, i varje moment, vid varje närkamp, eller Pandzic-misstag. Men hur mycket kostar det, bortsett från tappad röst, i fokus, och hur mycket eldar han på i termer av frustration.
Det är förmodligen oundvikligt och den näring han behöver.
Vid tillfälle ska jag fråga?
Utropstecken?
Spelet i stort, absolut. Kalmar ville spela fotboll, gjorde det bra under stora delar och det fanns individer som stack ut.
Paret Berg/Jonathan Ring är redan nämnda och det kanske blir tjatigt, men även den här gången visade Rasmus Sjöstedt kvaliteter: i duellspelet, i beslutsfattande och i spelförståelse.
Så här spelade KFF (3-4-3): Lucas Hägg Johansson – Lars Saetra, Rasmus Sjöstedt, Johan Stenmark (Isak Jansson 72) – Piotr Johansson, Romario, Calle Gustafsson, Sebastian Ring – Jonathan Ring, Oliver Berg, Nils Fröling (Filip Sachpekidis 64).
Övriga: Tobias Andersson (mv), Emin Nouri, Isak Magnusson, Noah Shamoun, Victor Backman.
Texten är skriven av Peter Ahlén. Under året kommer han följa Kalmar FF på nära håll och dela med sig av sina texter här på kalmarff.se. Notera att texten är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är hans egna.
