Monumentalt spelövertag och bollinnehav och flera vassa chanser i premiären mot Östersund och 0-0. Missvisande på alla sätt. Den här gången hade Kalmar FF skruvat upp sin prestation en nivå till och då kom också den första segern. 1-0 mot Degerfors var definitivt i underkant. KFF dominerade fullständigt och med tanke på chanser hade 3-0 varit mer rättvist sett till hur det såg ut på Behrn Arena.
Två raka nollor
Det har funnits frågetecken runt bemanningen i backlinjen, främst de centrala positionerna. Annars hade inte Lars Saetra plockats in precis innan transferfönstret stängde. Henrik Löfkvist, Douglas Bergqvist och Johan Stenmark har varit skadade. När dessutom Rydström av förklarliga skäl vill ha Piotr Johansson på kanten var det nödvändigt att få in norrmannen. Så han fick debutera efter bara några träningar. När sedan Rasmus Sjöstedt anmälde sig sjuk innan premiären fick Elias Olsson ta den platsen. Nu var Sjöstedt tillbaka och på nytt fick vi en central linje som aldrig spelat en match tillsammans.
Mot den bakgrunden är två raka nollor imponerande.
Det har faktiskt inte hänt sedan april 2018 – Trelleborg (borta) 1-0 och Malmö FF (hemma) 3-0.
Även om tre poäng i självförtroende-sammanhang väger tyngre ska aldrig två så starka defensiva insatser förringas.
Det här är helt klart en effekt av spelidén: det aggressiva presspelet, bollvinster högt upp, ett mer etablerat spel på motståndarnas sista tredjedel – och det absolut viktigaste – bollinnehavet, det som över tid tröttar ut motstånd, det som sänker deras energinivå och skänker trygghet i det egna laget.
Rydströms retoriska fråga
Han fick några monumentala utbrott på Behrn Arena. Även om det var en värmländsk röst som gapade efter kort i 90 minuter gick det även rätt bra att höra vad KFF-tränaren skickade iväg för glosor.
Den första redan efter 32 minuter: ”Va fan är det vi har tränat på i veckan?”
Adressaten var oklar där, kan ha varit fler, men mer tydligt i slutet på matchen när Filip Sachkpekidis fick sig en rejäl skrapa när han på gränsen till kollaps slarvat högt upp i banan.
Det går verkligen inte att ta miste på vilka krav som ställs, vad Rydström förväntar sig av sina spelare. Känns ändå befriande och nödvändigt.
Däremot var det väl lite kymigt att det var just Sachpekidis som hamnade i den verbala korselden. Inte efter den insatsen, inte efter alla löpmeter, med eller utan boll, diagonalt eller i djupled, det stenhårda jobbet i pressarbetet.
Sachpekidis var bra i premiären, grym på konstgräset i Örebro. Bäst på plan? Absolut.
Vi måste prata om Calle Gustafsson
Har vi hört diverse experter prata om Degerfors innan säsongen, men också efter 2-0-förlusten mot AIK i premiären, så har ett namn utkristalliserats och det handlar om 21-årige mittfältaren Adam Carlén – värmlänningarnas powerhouse – som med fjolårssäsongen bakom sig har vuxit fram som en spelare att hålla ögonen.
Inte så många, bortsett från oss i det sydöstra hörnet av Sverige, har pratat om Calle Gustafsson.
Hög tid nu.
På väldigt kort tid har han vuxit ut som den självklara motorn, spelaren som styr centralt, som alltid gör sig spelbar; som tar jobbet, som vågar fylla på, komma in i boxen och avsluta.
Den här eftermiddagen var det klasskillnad mellan 21-åringarna.
När Gustafsson växte, krympte Carlén.
Jag vet inte, men jag får lite Adam Hellborg-vibbar. Inte så att de är kopior typmässigt, men mer hur Rydström har identifierat deras kvaliteter och styrkor och vågat ge dem utrymme och förtroende.
Presspelet, oj, oj, oj
Efter 45 minuter, pausintervju med Ferhad Ayaz i Discovery+ sändning. Han säger: ”Vi kommer inte ur pressen…”
Bortsett från de sista tio minuterna när Kalmar FF blev lite för lågt, när energin höll på att ta slut så var det fullständig kontroll – över hela banan.
Närminnet kanske sviker, men en sak är jag säker på, det här var en uppgradering från Östersunds-matchen, det kan också vara det bästa, mest effektiva presspel jag sett en KFF-elva genomföra på väldigt många år.
Rydström slutar aldrig prata om hur viktig den delen är för att spelidén ska bli tillräckligt vass, tillräckligt bra för att vinna matcher.
Det är ju ingen okontrollerad vilda-västern-press vi såg förra säsongen. Nu är det kontrollerat, synkroniserat, välavvägt.
Efter två matcher ser det redan så här bra ut och jag är övertygad om att fler lag kommer att ha stora problem med återerövringsspelet som ger bollvinster högt upp och stora möjligheter att ta sig in i sista tredjedelen.
Debutant efter debutant
Det är väl ingen som missat att Kalmar FF:s huvudspår för att utveckla sin fotboll ska bottna i den egna verksamheten, akademin. Årets trupp motsäger inte på något sätt den målsättningen. Inte mindre än 13 spelare har passerat där. Åtta av dem fanns med i truppen mot Degerfors.
Förra helgen debuterade Elias Olsson och Noah Shanoun. Den här gången registrerades Victor Backman för sin första allsvenska minuter när bytte av Isak Magnusson i matchminut 76.
Kalmar FF lever som de lär.
Så här spelade KFF (3-4-3): Lucas Hägg Johansson – Lars Saetra, Rasmus Sjöstedt (Henrik Löfkvist 76), Douglas Bergqvist – Piotr Johansson, Romario, Carl Gustafsson, Sebastian Ring (Emin Nouri 89) – Isak Magnusson (Victor Backman 76), Oliver Berg (Noah Shamoun 71), Filip Sachpekidis.
Övriga: Tobias Andersson (mv), Elias Olsson, Edvin Crona.
