Sirius inledning på allsvenskan imponerar. Kryss i Norrköping, seger mot Halmstad och en ny trea mot Häcken. Då åker Kalmar FF till Uppsala och fixar ett kryss, behåller sin nolla i förlustkolumnen och kan konstatera att det här bygget redan har mycket på plats.
Förlustnollan är fortfarande intakt
Den kunde ha försvunnit i matchminut 92.
Men när 195 centimeter norrman (Lars Saetra) vecklade ut sitt högerben och blockade försök ett och Calle Gustafsson fick fram, var det låret?, för att täcka bort nästa attack så är den där obesegrade raden intakt. Fyra raka utan förlust har inte hänt sedan 2014, våren när det tog nio matcher innan ett Hasse Eklund-tränat KFF förlorade.
På de tre inledande matcherna hade KFF släppt till fem (!), jo, ni läste rätt, avslut på mål. Det är extremt bra siffror och det var också så som det såg ut: ett lag som satte presspelet, som satt ihop, som vann boll högt och när någon av linjerna fallerade klev trion fram, vann duellerna och kunde börja bygga spel igen.
Den trion – Saetra, Rasmus Sjöstedt och Douglas Berqvist – satte inte en fot fel. Det var lugnt, kontrollerat och ett samarbete som verkligen fungerade.
Den här gången försvann Sjöstedt på grund av sjukdom och kapten Bergqvist fick lämna Studenternas efter bara 29 minuter.
Jag tänker inte lägga för mycket ansvar på individerna som kom in – Henrik Löfkvist och Elias Olsson – men tryggheten var inte lika tydlig och när befälet (Bergqvist) lämnade ifrån sig bindeln försvann också ledaren, den verbale, den som ställer krav.
Spelidé versus spelidé
Två liknande ideologier men med samma arkitekt. Var det dömt att sluta oavgjort? Kanske på förhand men i realtid så var det faktiskt Kalmar FF som fick det där initiativet som väldigt många pratade om innan avspark. Inte i termer av bollinnehav. I just den matchen var Sirius med. Däremot var KFF tyngre, fick bättre träff i presspelet, hade fler idéer och var mycket vassare offensivt.
Sirius hade stora problem med sin speluppbyggnad i första halvlek och tvingades ofta, för att vara just Sirius, söka det långa alternativet på en djupledslöpande Christian Kouakou. Inte helt ofarligt mot en KFF-backlinje som kliver högt, väldigt högt. Ytorna fanns att exponera, men så länge presspelet satt som tänkt blev det aldrig direkt farligt bortsett från ett sånt där slarv vi såg alldeles för ofta under 2020 i slutet på halvleken.
Sirius skruvade upp aggressiviteten efter paus. Hittade den långa bollen mot en backlinje som fick springa bakåt och när Henrik Löfkvists rensnick landade framför Mohammed Saeids känsliga vänsterfot sprack Lucas Hägg Johanssons nolla.
Repliken kom snabbt – det väldigt vackra Jonathan Ring-målet – och efter det var det KFF som på nytt dominerade matchbilden.
Efter en timme försvann mycket av kvaliteten, det som innan faktiskt såg ut som två lag med ambitioner att vara just två lag för den övre alvan, landade i temponedgång, bolltapp som blev till bollbyten och oordnat spel. Rätt slarvigt, faktiskt.
KFF är fortfarande på väg, på en resa, och det kostar på att spela så intensivt, aggressivt och samtidigt behålla koncentrationen.
Alla kanske inte håller med men jag tycker att KFF redan nu är i paritet med Sirius om vi kopplar det till den spelidé som är vägvalet.
Centrala kampen
Sirius gör ju som Kalmar FF, flyttar ofta in sina två kantspelare för att attackera centralt och kör fram sina wingbacks som regelrätta yttrar. När Adam Hellborg saknades (avstängd) så valde Daniel Bäckström lite oväntat att göra ett direkt byte med Jacob Ortmark (ja, jo, han är barnbarn till Åke Ortmark. Ni som vet, ni vet) samtidigt som Marcus Mathisen fick det defensiva ansvaret. I första halvlek hade Calle Gustafsson och Romario full koll på den centrala ytan och lyckades dessutom vara delaktiga i det offensiva spelet.
I andra halvlek fick Sirius bättre ordning på sitt uppbyggnadsspel och det var Ortmark som var den som var bäst på att bryta linjer, attackera offensivt. Men det var kortvarigt och i det stora hela var Kalmar betydligt bättre i den delen av planen, även om det inte var på samma nivå som mot Örebro i förra omgången, så har den här duon blivit ett nav som kommer att räcka rätt långt den här säsongen.
Sista tredjedelen
Jonathan Ring var utan egentlig konkurrens bäst på Studenternas. Exakt den där mönsterbrytaren som Kalmar FF behöver, en spelare som med sin bolltrygghet, oortodoxa spelstil och spelintelligens är helt nödvändig för att det ska hända saker i den sista tredjedelen. Han var ett konstant hot under 93 minuter, han gjorde ett rasande vackert fotbollsmål i samarbete med Calle Gustafsson och Oliver Berg.
Det är också samarbetet mellan J Ring och Berg som sticker ut i den här matchen. Om Ring terroriserade Jamie Roche så var Berg överallt, men framförallt, alltid delaktig och spelbar. Som falsk nia med ett extremt stort arbetsområde var han i princip omöjlig för Siriusspelarna att få grepp om. Berg glider in och ut ur spelytor, han gör sig tillgänglig, har nästan alltid en klok lösning och lägger dessutom väldigt många löpmeter bakom sig vid varje enskilt tillfälle.
Det är ingen överraskning för mig. Berg var väldigt fin i Sundsvall förra året; fixade poäng och bidrog i stort med väldigt mycket. Nu har norrmannen varit involverad i samtliga tre mål. Han gjorde mål på straff mot Degerfors, han assisterade Isak Jansson till segermålet mot Örebro och var nu hovleverantör till Jonathan Ring.
Det saknas fortfarande en del i den avgörande fasen: bättre beslutsfattande, större noggrannhet och lite mer edge.
Berg och Ring hittar varandra och nu är dessutom Isak Jansson och Nils Fröling med i ekvationen. Här finns onekligen utvecklingspotential.
Taktisk flexibilitet och specifika kompetenser
Även om grundidén är rådande så vill i princip alla tränare kunna skruva på detaljer, defensivt och offensivt, utveckla nya pressformationer och uppställningar vid fasta situationer; automatisera delar av spelet, för att ta några exempel.
Här är Kalmar bara i början av sin process.
Henrik Rydström har däremot redan börjat jobba med spelarnas kompetenser för att kunna vara just taktiskt flexibel.
Noah Shamoun är ett exempel på det.
18-åringen fick starta mot Örebro trots att Isak Magnusson gjort klart godkända matcher mot Östersund och Degerfors. Men Rydström ville ha in en annan typ för att kunna bryta linjer på ett annat sätt.
Mot Sirius var Shamoun den som försvann ur 19-mannatruppen. Han fick inte ens plats på bänken.
Så ser den nya verkligheten ut i Kalmar FF.
Så här spelade KFF (3-4-3): Lucas Hägg Johansson – Lars Saetra, Henrik Löfkvist, Douglas Bergqvist (Elias Olsson 29) – Piotr Johansson, Romario (Nils Fröling 80), Carl Gustafsson, Sebastian Ring – Jonathan Sin, Oliver Berg, Filip Sachpekidis (Isak Jansson 52).
Övriga: Tobias Andersson (mv), Emin Nouri, Victor Backman, Isak Magnusson.
Texten är skriven av Peter Ahlén. Under året kommer han följa Kalmar FF på nära håll och dela med sig av sina texter här på kalmarff.se. Notera att texten är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är hans egna.
