Danskt superligamotstånd (Lyngby) och förlust med 3-0. Vad ska vi dra för slutsatser av det? Att ett danskt superligalag, förvisso sist i tabellen inför omstarten den 11 februari, har kommit betydligt längre i sin andra försäsong och att ett Kalmar FF som bara tränat fotboll (den första innehöll tester) i en dryg vecka fick en tydlig reality check var man befinner sig i detta nu.
Första halvlek: Henrik Jensen skickade ut en 4-3-2-1-uppställning med ett litet rakare mittfält och två ”tior” bakom en mer tydlig nummer nio. Med andra ord: en hel del nytt att hantera, nya samarbeten som skulle testas i skarpt läge, spelare med förändrade arbetsuppgifter jämfört med Henrik Rydströms två säsonger som huvudansvarig.
Det tog två minuter sedan stod det 1-0 Lyngby efter obeslutsamhet i KFF-försvaret.
Tungt förstås, men Henrik Jensens förstauppställning som ny chef fick tag i spelet, och kontrollen, det som var en ambition innan matchen. Tålamod i speluppbyggnaden och en backlinje som klev högt, men det blev, inte helt oväntat trångt centralt, och ingen riktig systematik när spelet skulle flyttas i offensiv riktning.
Istället kunde Lyngby öka på ledningen efter 26 minuter trots tre möjligheter att kväva danskarnas omställning. Lite otur, en del oskicklighet (beslutsfattande) och som så ofta handlar det om detaljer och noggrannhet i alla delar av spelet.
Lyngby var aggressivt, intensivt och tydligt när man väl såg möjlighet att exponera Kalmars defensiv. 3-0 kom till på det sättet: snabb omställning, inlägg och nick i mål av inlöpande anfallare mellan två KFF-försvarare. Enkelt, effektivt och det som präglade första halvlek i den här matchen.
Andra halvlek: Bara Axel Lindahl och Johan Karlsson fanns kvar i elvan efter paus. Allt förutbestämt och planerat. Tre nya i backlinjen, fem av sex på mitten och framåt också nya, bland andra två nyförvärv: Saku Ylätupa och Mileta Rajovic.
Lyngby körde på med sin förstauppställning i 60 minuter och hade väl egentligen inga större problem att hålla Kalmar FF borta från attraktiva ytor med sin intensitet, sin aggressivitet och förmåga att lösgöra sig från KFF:s pressformationer.
Defensivt såg det bättre ut efter paus, stabilare, och mer sammanhållet, även om Jakob Kindberg hade en del att hantera.
Framåt var det däremot trögt. Det blev några samlade försök utan att hota nämnvärt i straffområdet.
Utropstecken: Rapporterna (på den här korta tiden) från inledningen har berättat att unge, nyuppflyttade Rony Jansson tagit kliv, imponerat, vilket bekräftades mot Lyngby under 45 minuter, både som mittback och högerback (sista 20).
Finländaren som anslöt från HJK Helsingfors till sommarlägret i Österrike förra året placerades omedelbart i U19, men har nu fått möjlighet att komma in och konkurrera.
Han är kapten i det finska U18-landslaget visar redan nu att han är mogen, tillräckligt spelskicklig och smart för att stå upp mot ett starkt danskt motstånd. Det ser bekvämt ut när han spelar; lugnt, stabilt och fina fötterna. Jansson blir intressant att följa.
Förra sommarens succéförvärv Johan Karlsson, allroundspelaren som Rydström skickade runt på fyra positioner, fick nu chansen i det som är hans naturliga placering, centralt på mitten, som åtta – och gjorde inte helt oväntat en gedigen insats, framförallt i första halvlek med sitt stabila grundjobb i alla situationer, det där som är gratis.
Nyförvärven: Svårbedömt då KFF hade en del problem under 90 minuter och inte så mycket offensivt för att göra en rättvis bedömning av dem. Mileta Rajovic (ny från Naestved) fick verkligen inte mycket att jobba med i sin roll som nia. Han behöver tid, hitta sin plats, skapa samarbeten, precis som Saku Ylätupa när han kom in i en tioroll efter paus.
Förbättringspotential: Rätt mycket. Allt annat hade varit överraskande med tanke på att det var första matchen, två nyförvärv, tre uppflyttade från U19, liten systeminventering och positionsförändringar. Dessutom, precis som i säsongspremiären mot Naestved förra året, rullade Kalmar runt på 20 spelare med allt vad det innebär. Vi kan ändå vara överens om att det behöver slipas på defensiva omställningar, inte bli så exponerat vid bolltapp. Den här gången handlade det mest om dålig sortering och lite oskicklighet i avgörande situationer.
Jag har sett lite för många säsongspremiärer (den första 1983) för att börja leta fel, ställa krav på omedelbara förändringar och ifrågasätta val av spelsystem och idé.
Henrik Jensen ville i första hand se saker man hunnit jobba med på den här korta tiden: speluppbyggnad och presspel. Han letade också referenser mot bra motstånd för att få en uppfattning om var hans nya lag befinner sig snart tre veckor in i januari.
Frågor skulle få svar – och svar får man alltid.
Så här spelade KFF (första halvlek): Ricardo Friedrich – Axel Lindahl, Rasmus Sjöstedt, Elias Olsso, Sebastian Nilsson – Nahom Netabay, Carl Gustavsson, Johan Karlsson – Kevin Jensen, Noah Shamoun – Isak Bjerkebo.
Andra halvlek: Jakob Kindberg – Axel Lindahl, Lars Saetra, Rony Jansson, David Olafsson – Johan Karlsson, Romario, Isak Vidjeskog – Simon Skrabb, Saku Ylätupa – Mileta Rajovic.
Minut 70-90: Jakob Kindberg – Rony Jansson, Lars Saetra, Eilas Olsson, David Olafsson – Simon Skrabb, Romario, Isak Vidjeskog – Leon Isa, Saku Ylätupa – Mileta Rajovic.
Övriga: Wilmer Andersson, Ville Nilsson.
