Det är en strålande morgon. Solsken på terrassen. Frukost i magen, Cappuccino i koppen.
Filip Sachpekidis ser ut att må alldeles prima. Ändå måste frågan ställas:
Hur mår du?
– Menar du här och nu? Det är väl inte så ödmjukt om jag skulle säga något annat än bra.
Om drygt en timme tar sig resten av gänget ner till träningsplanen. Filip Sachpekidis kliver in och ner till gymmet.
Ännu en dag i gruvan.
Så frågan är relevant: hur mår han?
– Om jag går till mig själv, så hade det naturligtvis varit bättre om jag kunde vara med fullt ut på planen.
Istället rehab tillsammans med Lukas Rhöse.
Status just nu?
– Jag har precis börjat jobba med boll, joggar lätt, kan trycka på mer i gymmet, köra lite tuffare styrka, öka belastningen på baksidorna. Helt enkelt stegra rehaben.
Hur ser prognosen ut?
– Tidsmässigt är det svårt att säga exakt, drygt halvvägs, kanske.
Det var mot Sundsvall borta i omgång fyra den 20 april, 70 minuter in i matchen som Sachpekidis tvingades lämna NP3 Arena.
– En massiv bristning, plus problem med en sena – och att den satt högt upp i ett fäste mot rumpan. Ska du få en bristning så är det fel ställe. Den kom utan förvarning, som en chock.
Vad tänkte du då? Vad gick igenom huvudet?
– Där och då kände jag bara tomhet. Framförallt när det hänt så många gånger tidigare. Tomt först, sedan ledsen och till slut arg.
Går det över snabbt?
Filip funderar innan han svarar:
– Den här skadan har varit bland de tuffaste att hantera. Att ställa om, släppa känslorna och börja göra det man behöver och måste göra…det tog tid. Det är inte så att det går en viss tid och så har allt släppt. Det går upp och ner, det smyger sig på, speciellt om du går ut och kollar en träning, och ser alla lira boll, ha kul. Då är det lätt att…fan, helvete…så det går i perioder.
Ändå gäller det att fokusera i gymmet, med rehaben och extraträningen. Tankarna får helt enkelt sitta kvar en stund. Han har lärt sig leva med dem. Sen är det bara att försöka gå vidare.
Blir det lättare med tiden?
– Det sägs att man blir lite starkare för varje gång det händer, vilket jag också hoppas, även om det känns som att det blir tuffare varje gång. Så har jag upplevt det i alla fall.
Filip Sachpekidis debuterade i allsvenskan som 16-åring 2013 med att bli historisk som den yngsta målskytten genom tiderna. En titel han behåller snart tio år senare. Han är inne på sin tionde säsong i föreningens a-lagsmiljö. Går man in och detaljstuderar säsong för säsong så är det ingen rolig läsning.
2020 var första gången som han fick kontinuerlig speltid med att vara tillgänglig under en hel säsong.
Innan dess:
2014 – En start, fyra inhopp, borta hela våren.
2015 – Några starter, några inhopp.
2016 – Missade nio matcher på våren, tre starter efter det.
2017 – Tillgänglig hela säsongen, bara nio starter, in och ut ur laget.
2018 – Borta i stort sett hela säsongen. tre starter, fyra inhopp.
2019 – Samma problematik som året innan.
2020 – Spelade frekvent, 17 starter, bara en missad match.
2021 – Sex missade matcher. Deltog i 20 matcher (11+9).
Framför allt så är det skador som har spelat in. Fler än vad som kommunicerats utåt.
– Jag opererade höften hösten 2018. Året efter drog jag baksidorna vid tre tillfällen. Fanns ett samband? Ja, kanske.
Återkommande skador. Vad tänker du om det?
– Jag har fått jobba med balansen, varit noga med att aktivera baksidorna, kört underhållsstyrka. Inte för tufft, då kan de bli överbelastade. Inte för lätt, då blir de för svaga.
Finns det nån medicinsk förklaring?
– Jag är väl för stark.
Filip Sachpekidis ler.
Under långa perioder av frånvaro, vilka tankar har styrt. Har det alltid funnits en strävan att komma tillbaka eller har det funnits ett mörker?
– Klart det funnits mörka tankar, annars ljuger jag…sen är det alltid något, motivation eller drivkraft, som gör att jag kommer tillbaka.
Vad kan det bero på?
– Jag måste hela tiden motbevisa mig själv, visa att det går. Vinna över demonerna som Henke (Rydström) brukar kalla det. Eller så är det helt enkelt kärleken till fotbollen.
Vad säger det om din mentala status?
– Jag är nog lite envis…
Sachpekidis är medveten om vad bristen på kontinuitet har betytt för hans utveckling. Att vänta sju år på den första riktigt hela säsongen begränsar möjligheten till steg, framför allt under de formativa åren mellan 17 och 20 år.
Även om det är tungt nu och varit tungt under långa perioder går det att vända på perspektivet. Filip Sachpekidis är bara 24 år (fyller 25 i juli) och det går faktiskt att tänka positivt, hitta glädjen igen. Det är så han tänker.
– Förhoppningsvis har jag många år kvar i karriären.
Vad ser du framför dig?
– På kort sikt: komma tillbaka i spel, övertyga Rydström om att få spela.
Du har ett kontrakt som går ut efter säsongen..?
– Då får jag försöka övertyga en sportchef också. Vad som händer om ett halvår ellet två-tre år tar jag då.
Över tid har Lindsdals-produkten blivit en multispelare i Kalmar FF. Central mittfältare som ung. I dag har han spelat allsvenskt på alla positioner bortsett från målvakt och mittback.
För eller nackdel?
– Fördel, absolut. Fördel i konkurrens, det skänker erfarenhet och jag får ett bra helhetsintryck. Bra i ett Rydström-tränat lag, tror jag.
Har du varit på väg bort i från Kalmar FF vid något tillfälle?
– Det var väl som närmast med Ajax som 15-åring. Visst, det har funnits intresse, men jag har aldrig tänkt i de banorna. Jag känner starkt för Kalmar FF. Det är min förening och jag är oerhört stolt över att ha fått representera KFF över så lång tid. Att tänka på något annat skulle kännas konstigt.
FAKTA
Namn: Filip Filipos Lars Sachpekidis
Född: 3 juli 1997.
Familj: Sambo, två syskon, mamma och pappa.
Bor: Kalmar.
Klubbar: Lindsdals IF – 2010, Kalmar FF 2011-.
Position: Flexibel.
Matcher/mål: 125/4.
Landskamper: U17 (18/5), U19 (7/1).
