Den egna fotbollskarriären tog slut med en andra korsbandsskada.
I söndags debuterade Ida Wiberg i allsvenskan.
Som fysioterapeut.
Resan dit har varit lång, lite krokig, präglad av hårt arbete och hög ambitionsnivå.
Det är spelare in, spelare ut, huvudtränare som byter jobb, aktiviteter som redovisas vid varje transferfönster.
Men det finns många andra funktioner runt ett lag, nödvändiga för att verksamheten ska fungera, som inte fäster på den mediala radarn.
En kort presentation på hemsidan. Det brukar ofta stanna där. Det kan bli några citat i lokalpressen när en skadesituation ska uppdateras. Annars en undanskymd roll.
Ida Wiberg är mer bekymrad över att hon är tio minuter sen till intervjun, den hon medvetet tagit höjd för med en timme för att verkligen hinna.
– Jag har börjat vänja mig. Rydström är noggrann. Ibland tar det tid.
Det blir ändå en relativt kort arbetsdag, åtta till fyra, för Kalmar FF:s nya fysioterapeut, eller fysio, då sjukgymnast är ett daterat begrepp, åtminstone i fotbollens värld.
Hon ”tvingades” gå ner på heltid när KFF erbjöd henne tjänsten.
Men vi tar det från början.
Ida Wiberg är född och uppväxt i Stockholm. Stakade tidigt ut en karriär som fotbollsspelare. Först i Spånga, sedan i Hässelby. Två korsbandsskador inom loppet av några år tvingade henna att tänka om, bara 21 år.
– Jag fick hjälp med min rehab vid första skadan av Annica Näsmark som är damlandslagets fysioterapeut. Jag spelade med hennes dotter i Hässelby och där nånstans föddes intresset för sjukgymnastik. Jag gillad ju fotbollsmiljön, ville vara kvar och på så sätt kunna hjälpa andra som hamnat i samma situation som jag.
Utbildning på Karolinska Institutet. Efter det jobb i primärvården när en kompis hörde av sig och frågade om hon kunde ställa upp och hjälpa honom med styrka och i fys Karlbergs P98-lag. Det här var 2013.
Där blev Ida Wiberg kvar i nio år.
Först i liten skala på ungdomssidan, senare från 2016 och framåt i a-laget på division 2-nivå och samarbete med tränare som Kalle Karlsson, Pierre Gallo, Douglas Jakobsen (mer känd som coachdogge) och Marwan Salman, i dag assisterande till Robert Vilahamn i BK Häcken. Heltidsjobb på dagtid, Karlberg på kvällar och helger.
Så såg det ut till i början på 2020.
Då ringde gamle KBK-kollegan Kalle Karlsson, då assisterande i Västerås SK:s Superettan-lag.
– Ett akutläge hade uppstått. Kalle ringde och ställde frågan om jag kunde hjälpa dem. Jag tvekade inte en sekund, det gick inte att tacka nej. Superettan var ett steg i rätt riktning plus att jag börjat plugga på heltid på distans, en Master i idrottsvetenskap på Linnéuniversitetet, faktiskt. Så jag var rätt flexibel.
Heltidsstudier, halvtidsjobb i Västerås SK dit hon pendlade med tåg varje dag. Kvällsengagemanget i Karlberg fanns givetvis kvar.
Fritid?
– Inte mycket, haha. Jag jobbade dessutom timmar på en mottagning i Västerås och en i Stockholm.
Var det nödvändigt?
– Jag jobbade mer än 50 procent i VSK, men klubben bedömde det som halvtid och jag fick lön utifrån det. Det är dyrt att pendla och bo i nyproducerat i Stockholm…
Men hur hamnade du i Kalmar FF?
– Jag jobbade med Thomas Askebrand i VSK. Vi hade en jättebra arbetsrelation. Men Thomas fick lämna på sommaren förra året och jag förstod där och då att jag inte fanns med i klubbens planering inför 2022. Det var hög tid att se om sitt hus och Thomas var sjysst och sa att han skulle försöka hjälpa mig att hitta ett nytt jobb. Han spred mitt namn i sitt nätverk och en dag ringde Jörgen Petersson.
Bakgrunden till samtalet redovisar sportchefen själv.
– Vi får backa bandet några år. 2019 fanns två och en halv tjänst i det medicinska teamet. Inför 2020 och den extremt tuffa ekonomiska situationen tvingades vi gå ner till en tjänst. Thomas Johansson fick hantera alla lag från a ner till U17, plus det administrativa. En orimlig arbetsbelastning. Inför 2022 äskade vi mer pengar, vilket det fanns förståelse för.
Hur såg kravbilden ut?
– Vana vid elitmiljö och fotboll. Gärna kvinna. Tipset fick vi av Thomas Askebrand. Referenserna var väldigt goda. När vi träffades förstärktes det intrycket. Ida var klar med vad jobbet innebar. Hon har den nödvändiga tuffheten och förmågan att samarbeta.
– Jag träffade Jörgen och Markus (Rosenlund) i Kalmar i oktober och fick ett väldigt bra intryck direkt. KFF kändes som en familjär förening och jag behövde väl inte fundera överhuvudtaget. Det var ju det här jag drömt om: fotboll på heltid i elitmiljö.
Tufft att lämna Stockholm?
– Egentligen inte. Den senaste tiden har jag känt mig klar med Stockholm. Min mamma gick bort för två år sedan vilket ger perspektiv och sen allt det andra: stressen, alla människor, trafiken. Utbudet går naturligtvis inte att jämföra, men här finns ett annat lugn. Jag trivs.
Efter drygt tre månader börjar Ida Wiberg bli varm i kläderna. Rollfördelningen är tydlig. Nyförvärvet från Västerås och Karlberg är ansvarig för a-laget. Thomas Johansson koordinerar det administrativa, vilket är en stor del av arbetet, och är hands on i akademin och på U21 och U19-matcher hemma.
Skador har varit ett stort problem i Kalmar FF under flera säsonger. Under långa perioder var närvaron i träning och match nere på 70 procent. Ohållbart förstås. Problemet fanns kvar under försäsongen ifjol. Henrik Rydström saknade i snitt sex till åtta spelare under matcherna vintern. Det blev väldigt mycket bättre under andra halvan av året och det har fortsatt så även i år.
Lars Saetras rygg, Lukas Rhöses krånglande ljumske och Victor Backmans fotled är väl det som sticker ut och som krävt omvårdnad.
– Det är väl Rhöse som vi kommer att sakna en tid. Kanske några veckor till.
Är det svårt att hitta en balans mellan dig som fysioterapeut och tränare med krav och spelare som vill tillbaka så fort som möjligt?
– Det är ett dilemma man hamnar i, brottas med. Tränarna vill ha tillgång till spelarna och spelarna på den här nivån måste man bromsa. Ambitionen är hög och konkurrensen ofta tuff. Då vill du vara med på alla pass. Vi kan testa i all oändlighet till slut finns ändå en liten osäkerhet kvar. Det är alltid nervöst att släppa på en spelare. Första tiden efter skada är också den mest riskfyllda.
Har du fått utkämpa många strider genom åren?
Ida skrattar…
– Jo, men det har jag nog. Men jag har inga problem att ta dem. Sen handlar det också om att kunna kompromissa. Jag förbjuder ingen att spela, men man ska vara medveten om vilka risker som följer. Där är jag tydlig, både mot tränare och spelare. I slutändan får de ta beslutet, jag kan bara förklara läget och eventuella risker. Ibland är det lite sura miner, men det handlar ju till slut om att göra det bästa möjliga av situationen.
Är Rydström tuff i det avseendet?
– Inte tuff. Han är tydlig, vet vad han vill. Samtidigt vill han ha högt i tak. Vi får säga till om det är något.
Har du gjort det, sagt till?
– Inte än, haha.
Är du hård mot spelarna?
– Du måste ha en känsla för vad som är en farlig smärta, vad som är en okej smärta och om det är en smärta det går att spela med.
Hur ser en vanlig dag ut?
– Då är jag på plats vid åtta i gymmet om någon behöver rehabträning. Vid nio avstämningsmöte för oss ledare, sen kommer spelarna och då är det behandling, tejpning och sen går vi ut. Kan jag sen plocka bollar och flytta koner på träningen är det en riktigt bra dag, haha.
