En legendar tackar för sig – RoboCop lägger skorna på hyllan
Ju fler smeknamn man har, desto större legendar, desto mer mytomspunnen, desto mer älskad, är man. Jag vet nog ingen som har fler smeknamn än vår egen Tobias Carlsson. Och smeknamnen bygger inte på vilka liknelser som helst: Super-Tobbe, RoboCop, Terminator, Tobinho. Det finns säkert fler.
En legendar tackar för sig – RoboCop lägger skorna på hyllan
Ju fler smeknamn man har, desto större legendar, desto mer mytomspunnen, desto mer älskad, är man. Jag vet nog ingen som har fler smeknamn än vår egen Tobias Carlsson. Och smeknamnen bygger inte på vilka liknelser som helst: Super-Tobbe, RoboCop, Terminator, Tobinho. Det finns säkert fler.
Det är få förunnat att ses som legendarer. Kanske extra mycket i Sverige. Även om det börjat släppa på senare år, så har vi fortfarande svårt att hylla och lyfta fram våra riktiga hjältar. Men när man som Tobias Carlsson kombinerar makalös klass med oöverträfflig inställning, enormt trotjänande och fantastisk karisma, då blir man en legendar även här.
Jag har en tid förstått på signalerna inifrån föreningen att Tobias karriär barkat mot sitt slut. Att rehabträningen inte gått som önskat, eller förväntat. Men när jag inför matchbilagan till matchen mot Sundsvall ringde Tobias för en förfrågan om att krönikera så var jag inställd på att krönikan visserligen skulle handla om det smärtande knät och det frustrerande i att utan att se resultat tvingas rehabträna och inte riktigt vara med laget i hetluften. Kanske också att han skulle hinta något om att slutet är nära.
Men jag hade inte räknat med den krönika som i måndags trillade in i min mailbox, där Tobias på ett gripande sätt satte punkt för sin aktiva karriär i föreningen. Så definitivt, så fantastiskt fint. Värdigt. Jag är en svårrörd person, men det där bet även på mig. Ordentligt. Tobias krönika kan ni nu läsa här på hemsidan, och senare i veckan finns den även med i matchprogrammet som bilaga till Barometern. Läs den, klipp ut den, rama in och häng upp den. Det är ett stycke historia, på en rad plan: för Tobias själv, för Kalmar FF som förening, för Kalmar som stad, för Öland, och inte minst för oss alla, för dig och mig.
Som jag förstått det kommer Tobias att avtackas hemma på Guldfågeln Arena i samband med matchen mot IFK Göteborg den 26:e augusti. Här har föreningen ett gyllene läge att ta chansen att göra något rejält av saken. Alltför ofta historiskt har viljan och insikten saknats, inte sällan i kombination med att omständigheterna varit lite oklara, med sena definitiva beslut, pågående matchspel och så vidare. Här har vi ett definitivt avsked, mitt under säsongen, av en spelare som inte har någon match att ladda för och fokusera på. Dessutom har vi aldrig tidigare avtackat någon som ens kommer i närheten av Tobias betydelse för, eller status i, föreningen.
Ja, undantaget honom själv förstås. För han har ju faktiskt redan blivit avtackad en gång, 2009. Ett märkligt och sorgligt avslut, som lyckligtvis inte blev ett avslut. Tobias själv fick chansen – och som han tog den! – att visa sin klass i ytterligare ett par säsonger, och Kalmar FF fick chansen att nu avtacka sin hjälte på ett vettigt sätt.
Det är nästan lite sjukt, men mitt nog mest påtagliga minne av Tobias Carlsson är från en egentligen negativ händelse, från en bisarr match i Division 1 södra (då andradivisionen) mot GAIS på Talhöjdens IP i Färjestaden. Matchen spelades där p.g.a. en kommunstrejk som lamslog verksamheten på alla kommunalt skötta arenor. Inramningen var extraordinär, med läktare som rasade samman och allmänt kaos, och dessutom gällde matchen en hel del. Som jag minns det, ska tilläggas. Jag är inte bombsäker, men jag tror att både Kalmar FF och GAIS slogs i toppstriden, och att förlusten – GAIS vann med 3-2 – slutgiltigt slog Kalmar FF:s allsvenska drömmar i spillror. Den då 20-årige Tobias Carlsson var i centrum under matchen. Patrick Walker använde honom på kanten, och vi kan väl säga att det gick sådär. Tobias fick nog höra ett och annat mindre positivt där – även från mig – och även om han senare i karriären kom att hantera ytterbacksspel klart bättre så blev det verkligen aldrig någon favoritposition. Att just det här satt sig så starkt hos mig tror jag dels beror på den udda och extrema inramningen, och dels på kontrasten, att någon som där och då fick ta en hel del skit senare har visat sig bli en av föreningens allra största hjältar genom alla tider.
När beskedet om att Tobias avslutar den aktiva karriären kom, kände vi att det var viktigt att snabbt kunna göra något bra av det. Jag talade därför för en stund sedan med Tobias på telefon. Han befann sig i bil – körandes, plötsligt under samtalet säger han att gasen gasar av sig själv – mitt inne i Småland. Dottern skulle spela tennis i någon håla, och därefter skulle de till Bullerby Cup. Vi pratade i 34 minuter, och med undantag för några korta avbrott höll den rätt svajiga mottagningen.
Du har ju dragits med efterhängsna knäbesvär, men det ryktas att avskedet beror på att du fått jobb. Stämmer det?
– Ja, jag har fått jobb hos Ung Företagsamhet, som regionchef för Kalmar län. Det är bara att kavla upp ärmarna och köra, jag börjar den 15:e augusti. Än så länge vet jag inte riktigt vad det innebär, men det handlar om att utbilda gentemot skolor, söka stipendier, leta näringslivssponsring. Lite allt i allo. Jag tror det passar mig bra.
Med den här säsongen så är det 20 år sedan du kom till Kalmar FF från Färjestaden. Här har du sedan lagt hela din karriär, undantaget åren i norska Molde. Hur sammanfattar man något sådant?
– Man kan sammanfatta det med att jag kom till en ganska liten förening, och att jag har fått vara med om en väldigt stor utveckling. Det känns som att Kalmar FF trampade i ungefär samma spår under hela 70-, 80- och 90-talet. Sedan så hände det något. Vi fick heltidsanställda spelare, utlandsproffs och ny arena. Det har varit häftigt att vara med på den biten. Man trodde ju aldrig att man skulle komma ifrån Fredriksskans.
Du har varit med Kalmar FF upp och ner i seriesystemet, med spel i Allsvenskan, Superettan och t.o.m. i dåvarande division två, tredjedivisionen. Kan du lista dina tre topp- och bottenupplevelser i föreningens tjänst?
– Nummer ett… alltså, jag tycker vår serieseger 1998 är så cool. Med det lantislaget vi hade där, och så begränsade som vi kanske var om man ser spelare för spelare. Det var häftigt att som nykomlingar få göra en jävla bra laginsats och vinna hela serien. Det var väl den sista lantis-Kalmar FF-generationen där, så det var kul att avsluta så. Personligen så blir väl cupguldet 2007 nummer två. Nummer tre får bli comebacken 2009, efter skadan. Att komma in och knoppa in segermålet mot Häcken. Jag sprang där och var i grym form, men Nanne vägrade släppa in mig i de första matcherna. Vi hade ju lite kräftgång där också, sen sa han 20 minuter in mot Häcken, ”värm upp Tobbe”. Sen gick jag där och frustade innan han släppte in mig i paus. Jag hade ett par matcher där då jag var i så grym form, den bästa formen jag varit i någonsin. Jag knoppade in tre mål på fyra matcher. Det var en jäkligt skön period.
– De tre värsta upplevelserna. Nummer ett är korsbandsskadan ’99. Vi spelade i Allsvenskan, allt flöt på och vi gjorde det bra. Sen mitt i alltihop när vi hade det så himla bra så kom en sån skada. Jag visste inte ens vad en korsbandsskada var får någonting då. Nummer två är degraderingen, hela året ’96. Vi hade ett namnkunnigt, bra lag, med stora förväntningar på, men vi var totalflopp. Vi fick inte ihop laget alls, och det var mycket viljor åt olika håll. Hela det året var kass, trist som fan. Trea sätter jag Nannes petning hösten 2009, när jag inte fick vara kvar. Det var inte kul.
Av alla du spelat med i föreningen, vilka skulle du vilja lyfta fram som de bästa spelarna?
– Fabio. Han var så skön, hela hans aura var ju magisk. Sen Ari också., och så Viktor Elm. Viktors sista år var så sjukt, för man såg hur han från vecka till vecka bara blev bättre och bättre. Cesar hade en liknande utveckling sitt sista år, annars har jag aldrig sett något liknande. Det var helt galet, när de utvecklas så att man kan se det så tydligt.
Och vilka är de största personligheterna du upplevt i Kalmar FF?
– Ja det är ju Henke (Rydström) som etta. Lagspelaren Henrik, kaptenen. Han har betytt väldigt mycket utåt för Kalmar FF, har en väldig rutin och kan dela med sig av det, som pådrivare på plan också. Wastå (Petter) som tvåa. För att han är den han är bara. Det är skönt att ha en sån i ett omklädningsrum, som ändå håller ett visst avstånd till allt, som vet att det finns andra saker i livet som är viktigt. Han är en skön motpol mot allting, när det blir för elitistiskt. Dessutom en väldigt duktig målvakt, såklart. Under mitten av 2000-talet var han en av de bättre i landet, helt klart. Kjelle Svensson (sjukgymnast) är min nummer tre. Han har varit min bästa medspelare, genom alla år. Så otroligt omtänksam, har gjort allt för att hjälpa mig. En riktig trotjänaren, men där skulle jag vilja peta med Ola (Ragnarsson) också. Det får bli fyra! Ola, fixaren, alltiallon. Har man honom på sin sida så är det bra.
Motståndare, vilka är de bästa eller värsta sådana som du har ställts emot?
– En som jag kommer ihåg, som jag då inte visste vem det var, det var han Ailton (Almeida). Han var i Örgryte och jag spelade vänsterback. Jag vet inte om han spelade forward eller som högermittfältare. Jag tänkte att det där är ju bara en liten knubbig brasse, det är bara att trycka undan honom. Men han skickade mig av planen. Han var så jävla satt i kroppen. Jag kommer ihåg att jag inte gjorde annat än att jaga honom i 90 minuter. Vad är det här, tänkte jag. Han var ju dessutom hur bra med bollen som helst. Stark och snabb, allting. Någon som jag hatade var han i Malmö, Afonso Alves. Han var en mardrömsmotståndare. Han gjorde det där som inte andra forwards i Allsvenskan gör, han tog in bollen och utmanade. Det är det man tänker ibland, varför utmanar de inte mer. Syna bluffen här, det är en trött gammal gubbe.Afonso gjorde verkligen det.
Avslutningsvis, har du några särskilda nickinsatser i karriären som du är extra nöjd med?
– Målet jag knoppade in mot Häcken när jag fick komma in, det är nummer ett. Jag kan säga det, jag har gjort elva mål i allsvenskan, och alla är på huvudet. Det är ju lite tragiskt. Det skulle ha varit kul att ha petat in någon med foten. Jag har ju gjort en hel del självmål också, men där har det inte varit något med huvudet. Det säger väl lite, hur fördelningen ser ut. En annan nick är en språngnick mot FC Köpenhamn, i Copa del Sol förra året. Den är jag grymt nöjd med. Jag slet mig loss från fem-sex motståndare kändes det som, innan jag valde att nicka såklart, trots att det var typ i gräsrotsnivå. Jag tänkte det, jag är ju säkrare med huvudet än fötterna. Jag skickade fram mig som ett streck i luften och nickade in den med jävligt svår vinkel vid bortre stolpen. Nu kommer jag på att som nummer två tar jag det avgörande målet mot IFK Göteborg i cupen borta förra året. Den nicken tog oss till Europa. Jag tror det var i 119:e minuten. Det stod 3-3 och jag nickade in fyran. Vi kände det där, att det var nog Europanicken, för vi antog nog att Helsingborg skulle greja sin semi.
Kalmar FF tackar dig för allt, Tobias!
