Fången från dödslägret blev tränare i Kalmar FF

Bara ett år efter andra världskrigets slut fick Kalmar FF en ny tränare – som tillbringat krigsåren som koncentrationslägerfånge och slavarbetare åt nazisterna. 

Otto Cinadler var 24 år, 186 centimeter lång och vägde inte mer än 43 kilo när han befriades ur mordfabriken Bergen-Belsen i april 1945. I slutet av juni anlände han till Malmö med en av de vita bussar som i andra världskrigets slutskede hämtade lägerfångar till Sverige. De fördes vidare till olika platser för att få vård. 

Cinadler hamnade först i Kalmar och sedan i uppsamlingslägret Torhult mellan Jönköping och Ulricehamn. I Sverige återförenades Otto mirakulöst nog med sin hustru Maria, som också kommit hit med en svensk transport. Makarna hade inte träffats sedan de skilts åt vid transporten till utrotningslägret i Auschwitz.

Redan i september 1945 började Otto Cinadler arbeta som fotbollstränare åt allsvenska nykomlingarna Jönköpings Södra. Ett år senare hade han samma jobb i Kalmar FF.

Otto Cinadler hade redan som 16-åring börjat göra sig ett namn som snabb och storvuxen vänsterytter med ett fruktansvärt tillslag på bollen. Han spelade i den judiska klubben Hakoah i sin födelsestad Wien. Hakoah – som är det hebreiska ordet för ”kraft” – hade vunnit den österrikiska ligan 1924/25 och tidvis varit ett av de bästa lagen i Europa. Till exempel besegrade man West Ham med hela 5–0 i London 1923 när engelsk fotboll gällde som näst intill fullkomligt oslagbar.

I mitten av 30-talet hade den under hela mellankrigstiden ytterst spända inrikespolitiska situationen i Österrike spårat ur totalt. Det starka socialdemokratiska partiet hade krossats med våld och nazisterna gjorde sitt yttersta för att erövra makten. Många ur den talrika judiska befolkningsgruppen utvandrade till Palestina och situationen för Hakoahs fotbollslag blev allt besvärligare. Flera av de bästa spelarna hade flyttat utomlands och de kvarvarande pressades hårt av slitsamma utlandsturnéer för att få ihop pengar till driften av laget.

Men tonåringen Otto Cinadler framstod som det stora hoppet för framtiden. En sådan vänsterslägga hade man knappast sett maken till ens i Österrike, som åren runt 1930 framstått som kontinentens klart ledande fotbollsnation. Den begåvade yttern kunde dock inte hindra att ett åderlåtet Hakoah åkte ur ligan säsongen 1936/37. Ännu fler spelare försvann men i gengäld kom den gamla storstjärnan Béla Guttmann tillbaka som tränare. Han var född i Budapest och hade blivit ungersk landslagsman och ligamästare med MTK innan han kom till Hakoah och var med om att vinna även det österrikiska mästerskapet. 

Guttmanns spelarkarriär fortsatte i USA men när den ekonomiska världskrisen nästan helt raderade ut fotbollen i Nordamerika återvände han till Wien och Hakoah 1933. Ett framgångsrikt mellanspel följde i holländska Enschede, innan han inför säsongen 1937/38 i näst högsta divisionen var redo att föra upp Hakoah i rampljuset igen.

Efter att i början av mars 1938 ha spelat 2–2 mot Strassenbahn i den 19:e omgången av 30, ledde Hakoah serien en poäng före Austro Fiat. Även i cupen flöt det på bra. I kvartsfinalen hade Austria Wien besegrats med 3–0. Supertalangen Otto Cinadler, som ännu inte fyllt 18 år, hade gjort två av målen. Den ena fullträffen föregicks av en så anmärkningsvärd kombination mellan honom och bröderna Ehrlich att den återgavs med en särskild skiss i en av Wiens sporttidningar.

Den 15 mars skulle Hakoah spela semifinal mot Simmeringer Sportklub. Men tre dagar dessförinnan invaderade tyska trupper Österrike. Landet anslöts till Tyskland och judeförföljelserna blev värre än någonsin i det redan antisemitiska Wien – det var ju i denna stad som Hitler hade fått sin dimmiga hjärna definitivt och totalt förmörkad under sina år som lodis på ungkarlshotellen före första världskriget.

Hakoahs och alla andra judiska idrottsklubbars egendom beslagtogs, lagets arena förvandlades till depå åt ett SA-förband. Klubben likviderades och fick givetvis inte spela färdigt serien. Spelarna skingrades. Franska Reims hade sina krokar ute efter jättelöftet Cinadler, men utresan hindrades. I stället blev det en säsong i Slezská Ostrava i Tjeckoslovakien, men han ville förstås därifrån och satsa på en mer storslagen internationell karriär. Både i New York och i Marseille fanns gamla Hakoahspelare som gärna ville ha honom i sina lag.

Men kriget kom i fatt den unge vänsteryttern och han skulle under de närmaste åren leva i ett ofattbart helvete som bara blev värre och värre. 

I september 1939 deporterades han till Kielce i södra Polen. Två år senare gifte han sig med Maria i stadens getto. Året därpå hamnade han i ett tvångsarbetsläger utanför stan, förflyttades 1943 till ett annat läger och i månadsskiftet juli/augusti 1944 skildes makarna alltså åt för transport till Auschwitz.

Att Cinadler överhuvudtaget kunde överleva sista krigsåret är obegripligt. Flera månaders slavarbete i Stettin följdes av lägervistelser i Sachsenhausen-Oranienburg och Bergen-Belsen. Sedan blev det Neuengamme och Bergen-Belsen på nytt innan befrielsen äntligen kom.

Detta var alltså bakgrunden för den fortfarande inte mer än 25-årige man som i slutet av september 1945 kom med rälsbuss från Ulricehamn till Jönköping. Han var iförd en lång svart rock, hade plommonstop på huvudet och fotbollsskor under armen. Ingen i mottagningskommittén från Jönköpings Södra kunde tyska, men Cinadler inkvarterades på Hotell Örnen och hämtades på kvällen till Stadsparksvallen där han och spelartruppen presenterades för varandra, nu med tolkhjälp får man förmoda.

Uppgiften att träna en allsvensk nykomling var naturligtvis i svåraste laget för en ung man som bara några månader tidigare varit en mänsklig spillra i nazisternas dödsfabriker. Till det kom språkproblemen. Följden blev att division III-laget Nässjö IF tog över Cinadlers kontrakt och Fotbollförbundets rikstränare Knutte Holmgren i stället blev tränare för J-Södra.

Sommaren 1946 kom Otto Cinadler och hans Maria till Kalmar. Han hade fått jobb som tränare för Kalmar FF, som säsongen 1946/47 kom att sluta på fjärde plats i Division II Södra (näst högsta serien). För lokalpressen berättade han att han gärna skulle vilja börja spela fotboll igen. Men som före detta proffs och därtill utlänning var det omöjligt enligt de svenska bestämmelserna. Han hoppades dock att få chansen att spela i något annat land.

Så blev det aldrig. Han som varit en av de mest lovande unga fotbollsspelarna i Europa fick efter sin tonårstid aldrig mer spela en riktig fotbollsmatch.

Otto Cinadler blev kvar i Småland. Han tränade många mindre klubbar genom åren och arbetade i många år som silverslipare för Svedboms i Vetlanda. Han var uppskattad vart han kom och många mindes honom med glädje.

Curt ”Skalden” Lager i Nässjö berättar i Gunnar Perssons bok ”Stjärnor på flykt” att ”på träningarna kunde man se att han varit en gudabenådad fotbollsspelare […] Han var trevlig, schysst och ärlig. En djävla bra kille.” Och vänstersläggan kunde fortfarande sätta fart på bollen. Lagers lagkamrat Gillis Wahrén fyller i: ”Han hade ett drag i fötterna som man sällan skådat.”

Otto Cinadler hade mycket att lära svenska fotbollsspelare, men kanske var han helt enkelt för snäll och krävde för lite av dem för att lyckas riktigt bra högre upp i seriesystemet. Curt Lager mindes också hur Cinadler ännu inte riktigt fått ordning på svenska språket när han kom till Nässjö 1946: ”Han var dråplig på så sätt att han vände allt bakfram när han talade.”

Det var något som också Kalmar FF-veteranerna Gunnar Svensson och Artur Petersson kunde omvittna när jag talade med dem om Otto Cinadler. Såväl Gunnar som Artur sken upp när jag förde honom på tal och båda mindes Otto och hans temperamentsfulla hustru Maria med värme.

Artur berättade för mig om hur han och en ung kvinna var hemma hos makarna Cinadler under Ottos tränarsejour i Kalmar. När den unga damen avlägsnade sig en stund passade Otto på att uttrycka sin uppskattning av hennes företräden och menade att ungkarlen Artur absolut borde försöka satsa på att bli mer intimt bekant med henne. Eftersom han gjorde det på det så problematiska svenska språket blev komplimangen alldeles oavsiktligt av sådant slag att den får förbli censurerad även så här mer än 70 år efteråt.

Artur konstaterade i alla fall att Otto fick ta emot en rungande örfil och en dånande utskällning av sin Maria…

Klas Palmqvist
(Bearbetad version av text som ursprungligen var publicerad på bloggen KFF-snack den 6 februari 2006 och i en reviderad version i Östra Småland den 11 maj 2009)
E-post: unionberlin@hotmail.com
Mobil: 073-0718020
Twitter: @bollkultur

FAKTA/Otto Cinadler
Född i Wien den 10 maj 1920
Spelare: Hakoah Wien (till och med 1938), SK Slezska Ostravá (1938/39)
Tränare: Jönköpings Södra IF (hösten 1945), Nässjö IF (våren 1946), Kalmar FF (1946/47), Hvetlanda GIF 1947/48, Motala AIF (hösten 1948), Vetlanda FF (1949), Ronneby BK (våren 1950), Kallinge IF (1950/51), Ronneby BK (våren 1952), Karlskoga IF (1952–54), Olofströms IF (1954–56), Östers IF (1956–57), Kvillsfors IF (1958), Vetlanda FF (1959), Järnforsens AIK (1960), Nässjö IF (1961), Ekenässjöns IF (1962), IFK Stockaryd (1963), Hultsfreds AIK (1964), IF Viken (1966), Tranås AIF (1968), Ekenässjöns IF (1970), IFK Eksjö (1972), Skede IF (1973–74), Bäckseda IF (1975), Hultsfreds FK (1978)
Otto Cinadler avled i Vetlanda den 2 juli 2002

Källa: ”Stjärnor på flykt” av Gunnar Persson

KÄLLOR
Tacksamhetsskulden är djup till Gunnar Persson och hans fantastiska bok om Hakoah, ”Stjärnor på flykt”, som kom ut på Norstedts förlag 2004 (den gavs ut i nyutgåva 2019). Utan den hade vi bara känt till en bråkdel av Otto Cinadlers öde. Boken bjuder på suverän idrottshistoria, infogad i ett såväl kulturellt som politiskt sammanhang. 

Hur det gick till när Cinadler enrollerades i Jönköpings Södra IF har beskrivits av Magnus Widell i en artikel med rubriken ”Tränarkarusell första allsvenska året” som fanns med i tidskriften Smålandsidrotten nr 4/2005.

Kompletterande upplysningar har hämtats ur artiklar i Östra Småland, Kalmar Läns Tidning och Barometern 1946–47, samt ur egna noteringar från samtal 2005–2007 med Kalmar FF-veteranerna Gunnar Svensson och Artur Petersson. Gunnar avled 2007 och Artur 2008.

STORT TACK till Eva-Lena Holmgren på Kalmar Läns Museum. Mer än 90.000 bilder och föremål från hela länet finns att se på Digitalt Museum.