Krönikan är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är krönikörens egna.
För att travestera Tomas Andersson Wij i den fina Nu dör en sjöman igen: ”Ett skitår är slut.” En global pandemi håller oss fortfarande i ett järngrepp. En hel värld väntar på vaccin samtidigt som samhället famlar för att navigera under en tid när människor dör, sjukvårdspersonal sliter ut sig, verksamheter slås ut, arbetslösheten stiger och svårtolkade rekommendationer och krav från politiker och epidemiologer gör det än mer obegripligt. 3 500 människor på Ullared, ingen publik på fotboll. Ja, ni förstår.
I en annan tid, i en annan värld var det bara att vända blad, börja om. Nytt år, ut med det gamla, in med det nya. Januari, är trots pandemi, restriktioner, alarmerande kurvor och överfulla intensivvårdsavdelningar en tid på året för alla obotliga fotbollsoptimister: blickar vänds framåt, uppåt; ännu ett sportsligt skitår sorteras bort, förpassas in i glömskan. Istället förhoppningar, förväntningar, till och med drömmar. Det som vi kanske behöver som mest just nu, nåt att se fram mot, samlas kring, en bubbla som stänger ute delar av verkligheten. I den situationen befinner sig Kalmar FF när vi skriver 2021.
En andra överlevnadsexpedition är avklarad. Ett monumentalt stålbad genomfört och i det sammanhanget är ”ett skitår” ett relativt begrepp. Föreningen kommer att redovisa ett plus (har bara hänt vid två tillfällen tidigare under åren på GFA), vilket är obegripligt för alla som har 2019 i färskt minne med Pehrsson/Norberg-haveriet och en budgetprognos som gick från minus fem miljoner till ett underskott på ganska exakt tolv miljoner.
Det egna kapitalet understeg tre miljoner vid ingången av 2020. Någon hade räknat fel och läget var akut. Handbroms i, nödläge utfärdat och det handlade egentligen bara om att göra det som Ebba Andersson och Jessie Diggins gjorde så extremt imponerande i Tour de Ski-avslutningens brutala resa upp för Alp de Cermis med Mathias Fredrikssons bevingade ord som hjälp på vägen – ”kliv, kliv, överlev”. Kalmar FF överlevde den här gången också.
Ekonomin verkar vara hyggligt under kontroll, läget presenteras som bättre än på länge. Det finns hopp och viss framtidstro. Drömma får andra göra 2021. I Kalmar FF är det back-to-basic. Med fötterna stadigt förankrade i den småländska myllan är målsättningen att hitta tillbaka till ett mer lågmält DNA något som blir helt avgörande för framtiden.
Med andra ord: det är fortsatt återhållsamhet med både hängslen och livrem som gäller men också rätt goda förutsättningar för lite lugn och ro i en förening som under flera år saknat tydlig riktning och en röd tråd. 2020 blev utanför planen ändå ett lyft och visade att det fanns personer som förstod allvaret, som fick stopp på raset. På planen har det inte varit lika lätt. Ett uruselt 2019 (det är fortfarande obegripligt att det räckte med 23 poäng för att få kvala) följdes av ett minst lika jobbigt 2020 där en lyckad HLR-aktion med sex omgångar kvar plus två väl genomförda kvalmatcher mot Jönköping Södra räddade kontraktet.
Jag vet inte hur många gånger Nanne Bergstrand nämnde ordet stålbad och överlevnad under säsongen och de facto att det inte är självklart med allsvensk fotboll i en stad av Kalmars storlek. 17 raka säsonger i landets högsta serie imponerar. Jag delar Nannes uppfattning – men inte fullt ut.
Det där tråkiga badet fick fler än Kalmar FF uppleva och min uppfattning är att föreningen gick in i säsongen med ganska likartade sportsliga förutsättningar som Falkenberg, Helsingborg, Varberg, Sirius, Östersund och Mjällby. Ni som kan er allsvenska pekar omedelbart på en avvikande faktor: bara Östersund gjorde färre mål och samtliga lag hade minst en utpräglad målskytt som anfallare: Edi Sylisufaj, FFF, Anthony van den Hurk i HIF, Astrit Selmani i Varberg, Stefano Vecchia, Yuki Sugita och Mohammed Saeid i Sirius, Blair Turgott i ÖFK och Moses Ogbu och Jacob Bergström nere på Listerlandet. Individuell skicklighet, självklart, men också i en del fall, jag tänker främst på Sirius, HIF och Östersund (när Amir Azrafshan dök upp), ett strukturerat och systematiserat sätt att bedriva anfallsfotboll. Det som saknades i Kalmar FF.
Istället Nanne Bergstrands Harry Houdini-orkestrerade utbrytning i slutet på serien med cynisk eller pragmatisk (välj själva) fotboll. Det fanns ingen prestige att förlora eller oskrivna regler att följa – resultatet var allt. Men cynismen blev nödvändig för att den fotboll som praktiserades under resten av året inte var tillräckligt bra. Försäsongens spel bländade många – hög, hård och synkroniserad press, snabba omställningar i vertikal riktning och en hel del mål.
Det såg bra ut. Men alla som varit med vet – försäsong är försäsong och tävlingsmatcher något helt annat. Verkligheten tog över tid udden av optimismen, självförtroendet och Kalmar FF blev ett lag som till slut bara hade fasta situationer kvar som spetskompetens. Det brast i systematik och struktur, det egna bollinnehavet var svagt; det blev långa bollar, ingen pulsering, stressigt, svårjobbat och otacksamt för alla inblandade även om slutet blev gott. Livlinorna är slut och det krävs en rejäl riktningsförändring i sättet att spela för att den allsvenska sviten ska vara obruten.
Henrik Rydström kommer att älska förutsättningarna på sin gamla arbetsplats. Av flera skäl. Det tyngsta är inte historien, den personliga revanschen eller mästare-lärjungeperspektivet som ska förskjutas, utan något mycket enklare. Drivkraften att med små medel, moderna metoder, tydliga ramar utmana den grupp av spelare han har till förfogande.
Hösten 2018 som tf huvudtränare i KFF såg vi tendenserna, det som han utvecklat i Sirius under två säsonger, även där med begränsade resurser.
Utmaningen? KFF släppte in 49 mål förra säsongen, Sirius 51.
Nu ska Rydström implementera Sirius modiga spelidé och samtidigt knäcka samma problem som förebilden Marcelo Bielsa har att balansera en frustande ångloksoffensiv med lite Nanne-pragmatism.
****************
15 januari, fredag eftermiddag, minus 6 grader, iskall nordan på Gasten. Märkligt skönt ändå med nån sorts konstant i en plågad värld. Det är här resan börjar.
/Peter Ahlén
Krönikan är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är krönikörens egna.
