1-1 borta mot Elfsborg och Kalmar FF seglar vidare på de allsvenska vågorna med ett någorlunda intakt självförtroende
1-1 borta mot Elfsborg och Kalmar FF seglar vidare på de allsvenska vågorna med ett någorlunda intakt självförtroende
Härligt! Närmast på menyn står Halmstad BK och det är väl fler än jag som kanske först och främst tänker på den där fantastiska och samtidigt lätt surrealistiska höstdagen på Örjans vall i november förra året när Halmstad nämns. Dagen då våra rödvita hjältar säkrade SM-guldet inför ögonen på drygt femtusen tillresta Kalmar FF-fans på ett regntungt Örjans Vall. Men även om HBK fick finna sig i att agera statister både på och utanför arenan den gången har vi i söndagens motståndare att göra med något ganska unikt inom svensk fotboll. I vissa avseenden är Halmstad en tidig version av det moderna KFF som på senare år utmanat och till och med utmanövrerat ”etablissemanget”.
HBK har sedan lång tid tillbaka stått för en solid fotbollstradition där talangutveckling i kombination med dyra försäljningar av samma talanger efter ett par år varit kännetecknande. Niklas Gudmundsson, Niclas Alexandersson, Robert Andersson, Stefan Selacovic och Fredrik Ljungberg är bara några exempel från senare år. Bakom denna vinnande strategi stod en man som med tiden kanske mer än någon annan kom att förknippas med Halmstad BK, nämligen Stig Nilsson.
Stig Nilsson nämns ofta som den person som betytt mest för HBK och det är tydligt hur mycket bilden av klubben har influerats av hans livsgärning. Precis som Halmstad idag upplevs av de flesta fotbollsintresserade som en jordnära klubb med integritet var Stig Nilsson en person med rykte om sig som trevlig och ödmjuk samtidigt som det kostade att göra affärer med honom. I kombination med ett gediget fotbollskunnande lade dessa egenskaper grunden till ett ledarskap som förde fram Halmstad ordentligt i rampljuset. Det är antagligen ingen slump att klubben tog sina första fyra guld under Stig Nilssons tid vid rodret och när han dog i maj förra året blev Sverige sannerligen ett stor fotbollsledare fattigare.
Samtidigt som likheterna med KFF finns där – kontinuiteten, småskaligheten, tålamodet och integriteten– är det just de rödvita som under de senaste åren ”ersatt” Halmstad som det största hotet mot storstadsklubbarna. Där KFF på ett tydligt sätt utvecklat och i ärlighetens namn också profiterat på sin underdog-stämpel som den fula kusinen från landet – har HBK valt en mer nedtonad profil som i kombination med frånvaro från den absoluta toppen de senaste åren renderat i viss anonymitet. Där KFF haft sin bagare, sin åsiktsmaskin till kapten och inte minst sina tre bröder Elm har det varit desto anonymare kring HBK de senaste åren. Man har pedanten Janne Andersson som tränare, man står för ett solitt fotbollshantverk och man är gjutna i Allsvenskan år efter år men kanske saknar man de där riktiga profilerna som sticker ut och som ger den där extra exponeringen.
Precis som KFF har Halmstad haft vissa offensiva problem under försäsongen. Det här är en utveckling som fortsatt under inledningen av serien vilket bland annat resulterat i att brassestjärnan Anselmo, som stänkte in imponerande femton mål under fjolårssäsongen, har fått se sig petad. Halmstad är ett lag med stor offensiv potential när det fungerar för dem – framförallt har man en hel drös unga lovande killar som Janne Andersson tror mycket på- men under de inledande omgångarna har spelet som helhet sett mindre bra ut och från vissa håll menar man att det varit lojt och till och med oinspirerat.
Förra säsongen slutade Halmstad åtta och det är en placering en placering i mittens rike som man bör ha kapacitet att överträffa i år förutsatt att anfallsspelet lossnar och kompletterar den än så länge hyfsat ramstarka defensiven. Under hösten gick man över till att spela 4-2-3-1 vilket innebär att man kör en rak fyrbackslinje med två defensiva mittfältare – där en av dem brukar ta en något mer offensiv roll – och framför dessa två en offensiv mittfältare samt två yttrar som ska ge stöd åt den ensamme anfallaren längst upp. Det här har alltså fungerat sådär i offensiv väg för Halmstad hittills och kanske beror det på att systemet ställer ganska höga krav på den individuella skickligheten hos spelarna. Å andra sidan brukar det låta så när ett lag inte fungerar och när det väl gör det heter det att systemet ger stor frihet åt de tre offensiva mittfältarna. Så låt oss därmed avsluta analysen och istället hoppas på att virtuoserna på Halmstads offensiva mittfält fått cement i dojorna på söndag, att våra röda bröder vaknat på rätt sida och att årets första trepoängare inkasseras på Fredriksskans gröna matta.
