Det fanns en tid då Elfsborg var synonymt med L-G Carlstrand, Ryavallen och en laguppställning där (nästan) alla hade pagefrisyr med tillhörande pannband. Sedan dess har L-G lagt fotbollsskorna på hyllan, Ryavallen bytts ut mot ett sprillans nytt fotbollstempel och pagefrisyrerna förvisats till en förhållandevis bortglömd plats i den svenska frisyrhistorien.
Det fanns en tid då Elfsborg var synonymt med L-G Carlstrand, Ryavallen och en laguppställning där (nästan) alla hade pagefrisyr med tillhörande pannband. Sedan dess har L-G lagt fotbollsskorna på hyllan, Ryavallen bytts ut mot ett sprillans nytt fotbollstempel och pagefrisyrerna förvisats till en förhållandevis bortglömd plats i den svenska frisyrhistorien.
När Elfsborg invigde Borås Arena 2005 visade klubben att man ville säkra positionen som toppaktör inom svensk fotboll för många år framåt. Sjuhäradsbygden visade i sin tur att man vårdade sitt kanske främsta varumärke och vips hade landslagsstjärnan Anders Svensson värvats hem genom privata finansiärer. Detta medförde att det blev intressant för andra etablerade spelare att välja Elfsborg framför ”större” klubbar vilket värvningen av Teddy Lukic är ett utmärkt exempel på. Parallellt kom det fram talanger som inte hade skådats på år och dar på en fotbollsplan i Borås. Vi är väl till exempel ganska många som blev imponerade av Emir Bajrami under U21-EM tidigare i somras. Bajrami är en klasspelare och tillsammans med profiler som Denni Avdic och Jesper Florén tillför han ungdomlighet i detta lag som utan tvekan är ett av Sveriges bästa.
I mitt tycke är Elfsborg den klubb i Sverige, vid sidan av Kalmar, som har genomgått störst förvandling under de senaste åren. När jag åkte till Borås för tio år sedan för att bevittna säsongspremiären i Allsvenskan sedan spelade klubben på en arena som fick Fredriksskans att kännas modern, med en publik som fick vår att likna sydamerikansk och med ett lag som i ärlighetens namn var rätt profillöst. Vid mina två senaste besök (på Borås Arena) är bilden helt annorlunda; Arenan är ”engelsk” i upplevelsen, publiken har gått om våran i synligt och vokalt engagemang och på planen vimlar det av profiler som utgör spetsen av vad allsvenskan som serie har att komma med. Elfsborg är kort sagt en riktigt kompetent och inspirerande fotbollsklubb som utan synbart stora resurser förvandlat sig till en av landets starkaste.
Det är obehagligt att se Elfsborg spela fotboll, sett ur Kalmarögon. Få lag i Sverige behärskar den struktur boråsarna kan få till när det vill sig; det rappa och tekniska passningsspelet, de många djupledslöpningarna, det välorganiserade försvaret – alla är de igenkänningsfaktorer som inger ett visst mått av olust och ängslan. Försvaret är kompakt med gamle landslagsprofilen Teddy Lukic som härförare, mittfältet är nästan orimligt välbeställt med Anders Svensson och Ishizaki som några av de största namnen och längst fram trängs James Keene med Fredrik Berglund och nyinskaffade Amadou Jawo (från Gefle den här sommaren).
När Elfsborg springer ut på den gröna mattan på söndag kväll gör laget sin 28: e seriematch på Fredriksskans. Av dessa har 19 spelats i Allsvenskan och där är det jämt så det förslår: Sju vinster för KFF mot sju för IFE medan fem har slutat oavgjort. I mötena som ägt rum mellan lagen i de lägre divisionerna har Elfsborg ett visst övertag. Det här 28: e mötet på Fredriksskans får gärna sluta som det senaste, då Viktor Elm avgjorde en ren seriefinal med två rejäla baljor. I år är pressen större på Elfsborg då Kalmar har tappat flera tongivande spelare medan motståndarna ser ännu starkare ut.
