När klockan ringde strax innan 08.00 imorse vaknade jag med samma känsla som varje matchdag. Förväntning, förhoppning och en gnutta oro. Alla ni som har Kalmar FF i ert hjärta känner säkerligen igen er. Den där oroliga sömnen som inte ger någon ro för varken själ eller kropp sätter sina spår och först efter andra koppen kaffe känns det som att livet börjar återvända.
Men det här är ingen vanlig matchdag, inte heller en vanlig säsong.
Jag vill med den här texten försöka förmedla känslan inför, under och efter match. Oavsett resultat.
För er som inte befunnit sig på en tom fotbollsarena någon gång så är det närmaste jag kan beskriva känslan med som en tom kyrka där ljudet av år av böner fortfarande hörs i väggarna.
När ljudet av inmarschlåten börjar ljuda och den annars heta stämningen borde infinna sig – så infinner sig en märklig känsla. En känsla av att allt inte är som det ska vara. Och det är det inte.
Inför starten av Allsvenskan pratades det mycket om att det är storstadslagen som påverkas mest av att inte spela inför publik, men jag köper inte det. För varje supporter innebär en människa som älskar sitt lag och som normalt sett finns på arenan under en match, stöttandes och sjungandes för att visa sin kärlek till laget.
Det är en enande kraft, en enorm kraft. När så inmarschlåten når sitt slut och spelarna tar sig ut på planen måste de söka motivation inom sig och hitta just sin anledning till varför de ska ta den där maxlöpningen i 89e eller den där brytningen som hindrar ett farligt anfall.
Hammarby har som mest spelat oavgjort mot oss här på vår hemmaplan de senaste 16 åren. Med den insikten gick två lag in på planen och när Isak Magnusson vackert rullade in 1-0 och En kväll i juni började spelas tändes det där hoppet igen. För en kort sekund var allt rätt och i balans.
Vid det här stycket skulle jag kunna dra till med en typisk sportreferens och skriva ”Men det skulle inte hålla hela vägen” eller något liknande. Det räcker dock inte till för att förklara känslan. För låt mig göra en sak väldigt klar – det suger att förlora.
Jag försökte säga till mig själv under matchen att för varje förlust så kommer vi närmare nästa vinst. För varje bakslag så kommer en vinst. För varje felpass kommer en smörpass och för varje sent baklängesmål kommer en målfest och jag hoppas innerligt att jag har rätt.
Nu sitter säkert några av er som läser detta och tänker att jag har tur som får se matchen på plats för att kunna skriva den här texten. Tyvärr är det inte så. För det enda jag vill är att få känna den där heta atmosfären som bara infinner sig när tusentals människor samlas kring sin gemensamma kärlek till ett lag, en stad.
Kalmar FF är en förening som skapar drömmar. Vissa drömmer om stora framgångar, några andra drömmer om en hygglig säsong och vissa drömmer om att få springa ut på Guldfågeln Arena och göra sin debut i Sveriges högsta fotbollsliga. Inför det här året vet ni alla att en stor del av vår trupp består av unga killar som gått hela vägen från akademin till att nu spela i A-laget.
Jag har inte själv några barn, men jag kan föreställa mig hur det skulle kännas att få uppfostra ett barn men inte få vara där när de tar sina första steg i vuxenlivet. Se på när de tar studenten, får sitt första jobb eller sin första lägenhet.
För det är exakt så det känns när spelare efter spelare, med rötterna i vår förening och vårt närområde, får ta sina första steg på Guldfågeln Arena. En normal säsong hade vi välkomnat nya spelare med rungande applåder och till tonerna av våra ramsor precis som när ens familj mötte en på sin studentdag och precis som vilken annan familj som helst så stöttar vi varandra när det är tufft.
Efter matchen såg jag hur spelarna var tydligt besvikna med resultatet, likväl som andra engagerade kring föreningen. När jag någon timme senare mötte upp mina vänner som sett matchen på TV var känslan densamma.
Jag har förmånen att få se allt detta. Jag har förmånen att se hur hårt en förlust tar på alla de som arbetar kring och i föreningen och bidrar till viljan att jobba ännu hårdare samtidigt som jag får se hur supportrarnas oändliga kärlek till föreningen bokstavligt talat kan skapa mirakel.
Innan det är dags för mig att avsluta den här texten så har jag en sista önskan och det är att inte låta den fysiska distansen som fotboll på TV skapar, bli till en faktisk distans. Det här året kommer bli ännu en fotnot i vår förenings historia och när allting kommer kring så kommer vi en dag stå där tillsammans igen. Axel mot axel och hjärta mot hjärta för den förening som vi alla älskar.
Jag är fullt medveten om att dessa ord inte gör någon skillnad på matchresultatet, inte heller blir det något plåster på såren för tidigare förluster. En krönika räddar inga liv. Men om man har tur kanske den kan ge någon av er som läser detta en känsla av samhörighet i en tid när vi tvingas hållas isär.
Tillsammans kommer vi alltid att vara Kalmar FF.
Karl Holst
SLO Kalmar FF
