Allsvenskan går in i sitt slutskede och det är dags att återigen möta den klassiska storklubben IFK Göteborg. Tittar vi i backspegeln minns vi att 1982 var rekordåret då klubben var fullständigt dominanta och vann Allsvenskan, Svenska Cupen och UEFA-cupen.
Allsvenskan går in i sitt slutskede och det är dags att återigen möta den klassiska storklubben IFK Göteborg. Tittar vi i backspegeln minns vi att 1982 var rekordåret då klubben var fullständigt dominanta och vann Allsvenskan, Svenska Cupen och UEFA-cupen.
Under 1990-talet fortsatte IFK att vara Sveriges mest framgångsrika fotbollslag genom att vinna Allsvenskan sex gånger, 1990-1991 samt 1993-1996. På 2000-talet har klubben ”endast” mäktat med att vinna en gång (2007) men oavsett viss kräftgång på senare år är Blåvitt en institution inom Svensk fotboll.
Dagens blåvitt manövreras sedan ett par säsonger av duktiga Stefan Rehn och Jonas Olsson (ett SM-guld och ett cupguld för Blåvitt sedan ankomsten). Duon har sedan slutet av förra säsongen valt att gå ifrån traditionella 4-4-2 till förmån för en 4-1-4-1 uppställning. Det här ger tre centrala mittfältare som ofta skapar ett numerärt överläge på mittfältet. Modellen bygger på ett effektivt passningsspel där fler spelare ska gå med i anfallen och när Blåvitt inte har bollen är det hård press på bollhållaren som gäller. Det här har genererat en märkbar kompakthet som kännetecknat IFK de senaste säsongerna. Det är ett svårt motstånd som inte har passat KFF speciellt bra.
IFK har i likhet med Kalmar FF tappat ett par spelare under säsongen. Först ut var U21-kaptenen Mattias Bjärsmyr som efter sin starka insats i U21-EM skrev på för grekiska Panathinaikos. Sedan försvann ganska väntat Pontus Wernbloom till Holland. Inte heller Tobias Hysén kommer vi få se på lördag, det var i vinstmatchen mot Hammarby i förr förra omgången som han skadade sig i samband med att han gjorde sitt andra mål i 2-0 segern mot Bajen. Den senares frånvaro är ju helt klart ett plus för Kalmar, Tobias Hysén är målfarlig som få och är ju numera en bänkspelare i A-landslaget.
Blåvitt känns annars som rena talangfabriken. Robin Söder, Nicklas Bärkroth, Gustav Svensson och Sebastian Eriksson är bara några namn att lägga till de redan flyktade Pontus Wernbloom, Andres Vasques och Marcus Berg. IFK har fasat ut en del gammalt (läs Niclas Alexandersson), men har samtidigt kvar en del tunga pjäser som Thomas Olsson och Stefan Selakovic. Lägg därtill namn som nämnde Tobias Hysén och Ragnar Sigurdsson och det är inte konstigt att de artonfaldiga svenska mästarna är med och slåss om både den allsvenska förstaplatsen och om svenska cupen (IFK är i final mot AIK).
KFF och IFK har mötts nio gånger de senaste tre åren och det är ingen rolig läsning för oss Kalmar FF lojala. Endast två segrar för rödvitt mot IFK-vinster i sex av matcherna (en har slutat oavgjord). I allsvenskan har IFK vunnit samtliga möten sedan 2007. Men det finns som sagt hopp. Varken Tobias Hysén eller de senare årens Kalmardödare nummer ett Jonas Wallerstedt (såld till Sundsvall) är med på lördag och någon gång måste ju trender brytas eller hur?
