Det är dags att återigen möta Djurgårdens IF, järnkaminerna från Stockholms Stadion, som efter en synnerligen svag första halva av Allsvenskan fått in nytt blod på tränarsidan genom gamle DIF-hjälten Steve Galloway. Borta är Zoran Lukic vars ledarskap inte verkade komplettera den andre huvudtränaren Andreé Jeglertz särskilt bra och visst verkar det som om tränarbytet innebar en injektion.
Det är dags att återigen möta Djurgårdens IF, järnkaminerna från Stockholms Stadion, som efter en synnerligen svag första halva av Allsvenskan fått in nytt blod på tränarsidan genom gamle DIF-hjälten Steve Galloway. Borta är Zoran Lukic vars ledarskap inte verkade komplettera den andre huvudtränaren Andreé Jeglertz särskilt bra och visst verkar det som om tränarbytet innebar en injektion. Redan i Galloways första match (förra omgången mot Helsingborg hemma) blev det seger och det kan därmed vara läge att hissa en liten varningsflagg för blåränderna.
DIF hade ett extremt tungt fjolår där 5-1 förlusten mot KFF på Fredriksskans bara var en i raden av jobbiga förluster. Spelet fungerade inte och trots att man försökte kom det ofta ett sent baklängesmål i slutet av matcherna som demoraliserade det laget försökte bygga upp. Psykologer kom in, det hölls möten och parallellt med problemen på planen accelererade problem både på styrelsenivå (ordförande Bosse Lundqvist avgick) och på läktaren där den egna säkerhetsapparaten vid flera tillfällen uppträdde mycket tveksamt mot den egna publiken.
I år började hela Djurgården om från noll. Organisationen är till stora delar ny och med Jeglertz och Galloway vid rodret vill man undvika fjolårets tolfteplacering och blicka uppåt i tabellen. Djurgårdens grundtanke är att spela en offensiv 4-3-3 där många spelare kommer med i anfallen. Dock handlar det här året nog mer om att hitta tillbaka till grunderna och arbeta med de elementära bitarna av fotboll än något annat. På sikt skall man komma tillbaka på allvar och utmana om topplaceringar. Jeglertz och Galloway har stor erfarenhet (från Umeå på damsidan) av att bygga en vinnande grupp och kanske är det i dem DIF har hittat sin framtid.
Det finns ett par spelare som man bör se upp med hos blåränderna och det är naturligtvis Mattias Jonsson (tillbaka efter skada) och Daniel Sjölund. Johnsson behöver kanske ingen närmare presentation efter sina år i landslaget men Sjölund kan vara intressant att titta närmare på. Som sjuttonåring fick han A-lagskontrakt med Liverpool men blev tämligen omgående skadad och blev borta från spel i sex månader. När han kom tillbaka lånades han ut till Djurgården som ett år senare köpte loss honom. Han har haft stora skadeproblem även i DIF men när han är frisk är det en mycket kvick spelare med stor potential och det känns möjligtvis som om hans bästa år fortfarande ligger framför honom.
I övrigt hittar vi karaktärer som målvakten Pa Dembo Torray, anfallaren Mikael Dahlberg och unga stjärnskottet Sebastian Rajalakso i DIF-lägret på lördag. Rajalakso, som ju är mest känd i Kalmar för att ha försökt sparka sönder en plaststol i direktsändning efter att ha blivit utvisad i 5-1 matchen på Fredriksskans förra året, verkar inte frukta motståndet på lördag:
” De pratar så jäkla fult – och det är en liten jävla håla. Och nu när de vann SM-guld tror de att de är en storklubb. De är mil ifrån att vara en storklubb” (Expressen 090411)
Tittar vi på Djurgården som helhet så tycker jag att målvakten Pa Dembo Torray är något av ett osäkert kort. Han är en jätte med enorm räckvidd, men han visade ingen speciellt bra form under fjolåret och har inte heller varit säkerheten själv under den här säsongen. Försvaret ser inte ogenomträngligt ut med en åldrad Kuivasto som härförare. På mitten hänger mycket på om nämnde Daniel Sjölund kan ta det där extra klivet och bli den storspelare han har potential att vara. Anfallet ser mest meriterat ut med Mattias Jonsson tillbaka och med Oremo som någon gång måste blomma ut i DIF (dock skadad mot Kalmar).
