Jag vet inte hur många gånger jag gått upp och ner i trapporna till pressrummet på etage ett på Guldfågeln Arena och till den angränsande läktaren utanför. På drygt tio år blir det en hel del: alla matcher, träningar och presskonferenser. Alldeles oavsett stressnivån kan jag inte låta bli att lyfta blicken, stirra på den stora röda tavlan med text av vita bokstäver som lyder så här:
Premiärmatchen
Sol.
Lärkdrill.
En perfekt crossboll.
Kioskluckan öppen
sprucken fotbollskorv
med senap
och en kall dricka.
Ibland är livet
stolpe in
och tre poäng.
Vi kan ruttna på Bojan Pandzic, Andreas Ekberg och Glenn Nyberg när de blåser av och stoppar en snabb igångsättning av spelet. Men de har ju nästan alltid rätt och följer bara ett 30 år gammalt råd från Bengt Cidden Andersson: Hela bollen ska ligga still.
Det har faktiskt passerat 30 år sedan rörmokaren och arbetarpoeten från Läckeby publicerade den fantastiskt fina, vackra och helt oemotståndliga boken med 62 fotbollsdikter. Där och då, något väldigt speciellt och lätt att älska.
Bengt Cidden Andersson formulerade och satte ord på det som väldigt många av oss kunde känna igen oss i: drömmar om spel i Italien, Milan, att bli lika bra som Rio-Kalle Svensson eller Nacka; få göra den där fantastiska dragningen och skicka upp bollen i krysset; om den där viktiga matchen där man själv skulle få huvudrollen, all uppmärksamhet, få stå i centrum, bli hyllad.
Drömmar som vi bar med oss från tidig ålder, drömmar där vi kunde visualisera oss själva i Milans svart och rödrandiga tröja, landslagets blågula eller åtminstone moderklubbens blåvita där samhällets stjärnor visade upp sig varannan söndag klockan 13.30.
Men drömmar brister. Vi inser kanske själva vår begränsning, annars gör verkligheten det och det finns annat i livet som får ta plats: Moped, det motsatta könet, utbildning och arbete.
Gre-No-Li fick fortsätta driva Milans anfallsspel och Nacka fick knorra inlägg till någon annan anfallare i landslaget. Men vi släppte aldrig fotbollen. Den var fortfarande viktig även om vi fick nöja oss med Idrottsgården, Björkvallen eller Skyttis; spel i fyran, femman och sexan, precis som Cidden, det han så fint beskriver i Hoppet lever:
Först skulle jag bli bäst
i världen
spela i allsvenskan
i alla fall i Läckeby
div 6 södra Möregruppen
eller B-laget söndagar klockan 11.
Två gånger om året
brukar jag spela korpmatch.
Jag är alltid i god tid.
Tänjer och vrider på broskstyva leder.
I huvudet är jag åter 10 år.
Det känns som att vara
på ett väckelsemöte.
Jag ser luckor
läser spelet
springer i djupled
utan en tanke på morgondagen
med baksmällor i vadmusklerna
och mjölksyrestinna lårkakor.
Jag träffade och intervjuade Cidden vid några tillfällen. Vi pratade fotboll, förstås, och boken – Hela bollen ska ligga still – som fick ett nationellt genomslag. Dikterna citerades i en mängd olika sammanhang. Kultur- och idrottspersonligheter uttryckte sin uppskattning. Anton Glanzelius läste dikter i tv i samband med VM 1994.
Men vi pratade lika mycket om musik, en annan passion i livet. Han köpte skivor, singlar och lp, allt sorterat (jag har glömt om det var i bokstavsordning eller i genrer) på hyllor i trä och i platsbackar. Rolling Stones var husgudarna och Cidden berättade att det var hans stora idol, Keith Richards, som fått honom att börja skriva sångtexter under 1960-talet och paret utväxlade vykort under många år.
Men det var Vilhelm Mobergs berättarteknik och Helmer Grundströms klara lyrik som fick honom att börja skriva arbetardikter. Att handlade om en besatthet att beskriva sin samtid utifrån sina rörmokarögon.
För rörmokeriet var viktigt även om Cidden kunde ha försörjt sig som poet och manusskribent. Hans ”Jättar och järnspik” sattes upp på Orionteatern i Stockholm med honom själv i en av rollerna. Livet kunde inte levas fullt ut om han inte fick sitta och snacka fotboll och tippa trav med kamraterna på Läckeby Rör, sa han.
Livet skulle ta en helt annan vändning.
1993 bara 45 år drabbades Cidden av en stroke med afasi som följd och han förlorade en stor del av talförmågan. Orden fanns fortfarande inom honom, men där låg de helt stilla. 2012 skrev han barnboken ”Hugo Fjäderben” tillsammans med Simon Lejsne. Ett år senare avled Bengt Cidden Andersson på grund av cancer, 64 år gammal.
Han var född i Billeberga församling utanför Landskrona. Flyttade tidigt till Läckeby med familjen och det var där som hans melodiska småländska formades.
Enligt en skröna, kanske iscensatt av honom själv, så skulle han vara son till den ryska ishockeyspelaren Genrikh Sidorenkov och en svensk cirkusprinsessa. Trovärdigheten är tveksam. Däremot ska smeknamnet ha en koppling till den dubble världsmästaren.
Humorn finns i hans diktning, men också det anspråkslösa och insiktsfulla, det som löper som en röd tråd i Hela bollen ska ligga still.
Vi känner igen oss när han skriver om att stå utanför, inte få bli nervöst pinknödig, om matcher som frilägger hat; lukten av svettiga tröjor, strumpor och liniment, ångan från duscharna och grabbsnacket, det som kan ge svåra abstinensbesvär.
I en plastmapp har jag sex A4-ark med sex maskinskrivna dikter av Cidden. Jag fick dem av honom vid ett tillfälle. Fotbollsdikter som inte finns med i boken och jag är osäker på om de överhuvudtaget är publicerade.
Här är två av dem.
Den första är definitivt relevant i den värld och den tid vi lever i nu.
Dikt nummer två kanske har en viss bärighet när Kalmar FF tar emot Mjällby AIF nu på söndag.
En pojklagsspelares fundering
Tänk om vi människor
lever så
att det till slut
inte finns luft
att pumpa fotbollen med!
Då är all min träning förgäves.
Tränarkommentar
Vi har ett jävla motflyt
mycket stolpe ut just nu
helt klart.
Det ser bra ut på träningarna
sen låser det sig för grabbarna.
Det sitter i skallen
vi är både tvåa och trea
på bollen.
Finns just nu ingen
som kan stiga fram
och ta tag i matchen
helt klart.
Det finns bara en sak att göra
vi får sätta oss ner
och resonera om det här.
I fortsättningen
får vi ta en match i taget
och slå vakt om den poängen
vi har när vi går ut på planen.
Jag har ”Hela bollen ska ligga still” tillgänglig, på en bra plats i bokhyllan, omgiven av 50 årgångar av Årets Fotboll, sportbiografier, Eva af Geijerstams fantastiska bok om Gre-No-Li; alla utgåvor av Offside, två hyllplan Rothmans Fotboll Yearbook; där finns Lundh, Niva, Olle Svenning, Nick Hornby och ett gäng till, men det finns ingen som Bengt Cidden Andersson: skrivlusten, förmågan att formulera sig, alla stämningsfulla bilder som skickar mig tillbaka i tiden, som gör att jag måste blinka bort något våtvarmt i ögonvrån när jag läser.
Jo, jag har läst Zlatan-biografin och jag kan omfamna svensk elitfotboll, men – fotbollens innersta väsen, det jordnära, myllan, där jag bottnar, i det är Cidden oöverträffad.
