Rydström förlänger.
Som spelare var det en självklarhet. Det var definitivt så Kalmar FF-ledningen såg på det. Jag tror att supportrarna hade ungefär samma uppfattning.
Rydström var en konstant – och en kapten flyttar väl inte. Eller?
Jag tror det där var lite obekvämt för Rydström. Självklart glad och stolt för att han sågs som värdefull, kanske den viktigaste pjäsen för att behålla kontinuiteten i ett lag som mer eller mindre splittrades efter guldet. Samtidigt obekväm med att alla tog det för givet.
Han tog upp det några gånger, framför allt när det kom till förhandlingar om förlängning, det faktum att han som trotjänare och kulturbärare inte blev riktigt uppskattad när det handlade om kronor och ören.
Det var lite prat om AIK, men det var inget som materialiserades och Rydström blev kvar, år efter år, lojal och plikttrogen innan tröja nummer åtta pensionerades efter säsongen 2013.
Kjell Nyberg, förebilden och mentorn, sa i en intervju jag gjorde med honom i samband med att både Rydström och Nanne Bergstrand klev av den hösten att Rydström: ”I mitten på 90-talet var han så bra att han kunde platsat i vilket allsvenskt gäng som helst.”
Jag tror att det går att applicera exakt samma sak 25 år senare.
Henrik Rydström är redan nu tillräckligt bra för att kunna kliva in i valfritt allsvenskt lag. Så bra är han.
Om en kontraktsförlängning sågs som given under 90 och 00-talet är det här något helt annat. Efter två bra år i Sirius där han implementerade en helt ny idé och filosofi i en skadeskjuten trupp som var ålderstigen och skadebenägen och på kort tid i Kalmar förvandlat ett losergäng till seriens kanske mest attraktiva och framgångsrika lag på ganska exakt nio månader så har hans marknadsvärde skjutit i höjden.
En fluga gör ingen sommar. Även en blind…ja, ni förstår, det är två klyschor som inte går att kombinera med Rydström efter snart tre år som huvudtränare i en allsvensk förening.
Det pratas KFF igen – och framför allt pratas det Henrik Rydström.
Daniel Nannskog, Radiosportens Christian Olsson, Studio Allsvenskan-gänget, Aftonbladet-paneler och flera allsvenska spelarprofiler är bara några ur högen som hyllar den fotboll som praktiseras och arkitekten bakom den Stora Förvandlingen.
För det är exakt vad det handlar om.
Det är en mindre revolution som han iscensatt i Uppsala och Kalmar. En fotboll som naturligtvis bär spår av några av förebilderna och inspiratörerna som Pep Guardiola, Marcelo Bielsa och en hel del andra, men som ändå landar i något helt eget, en fotboll som inga andra förutom KFF och Sirius praktiserar.
Det som förhöjer värdet, det som sticker ut, är verkningsgraden, poängsamlandet i kombination med den attraktiva fotbollen.
Det är inte bara estetiskt tilltalande, det finns en slutprodukt och finns den kombinationen då höjs ögonbryn; sportchefer börjar humma, mumla och fundera på om det går att genomföra i Kalmar FF med begränsade resurser…så, varför inte?
Mot den bakgrunden är det både gynnsamt och imponerande att föreningen redan nu, innan det sista kontraktsåret påbörjas, lyckats förlänga avtalet med ytterligare två år och giltigt över 2024.
Tyvärr ger det inga garantier för att Rydström blir kvar kontraktstiden ut. Fortsätter utvecklingen i den här takten kommer naturligtvis intresset att öka, kontrakt eller icke kontrakt. Fotbollshierarkin lever sitt eget liv och den är det bara att förhålla sig till.
Kalmar FF har gjort vad man kunnat i det här läget och det är gott nog.
Sen är jag inte övertygad om att Henrik Rydström i första hand blivit tränare för att samla titlar i topplag, eller hamna i den där karusellen som börjar snurra, för det gör den per automatik i toppen där resultat är överordnat allt annat.
Samtidigt måste ju tanken på att kunna applicera sin filosofi och idé om fotboll i en bättre miljö med större resurser och kvalitativt bättre spelare finnas där ibland.
Jag tror ändå, här och nu, att Rydström är attraherad av att fortsätta den riktningsförändring som pågår, fortsätta utvecklingen och ta ytterligare steg för att i första hand bli ett stabilt lag för övre halvan. Han omfamnar den utmaningen.
Jobbet är långt ifrån färdigt och utvecklingspotentialen har väl knappast slagit i taket.
Rydström är extremt ambitiös, vet vad han vill och har på väldigt kort tid vuxit ut till en karismatisk tränare och ledare; även om den ibland kantiga personligheten, frustrerad, manisk och missnöjd (hans egna ord) som fanns tidigare är slipad och snyggt fasad efter åren i Uppsala, är han en person som sticker ut, som kan föra sig i offentliga sammanhang; som kan addera något vettigt i direktsända intervjuer. Den talangen har verkligen inte alla elittränare.
Allsvenskans mest spännande tränare som jag ser det.
Med förlängningen skickar Kalmar FF tydliga signaler om framtiden samtidigt som man försäkrar sig om en väldigt fin konkurrensfördel i rekrytering av spelare och ledare framåt.
Festim Pasho blir analysansvarig och resurstränare i a-organisationen. Flyttas därmed upp från U19 där han varit huvudtränare 2021. Det betyder att Rydström, Stefan Larsson och Rasmus Elm får avlastning i den del som tar väldigt mycket tid. Pasho är inkörd och i hög grad inblandad i den grupp som driver verksamheten redan nu. Ett bra val.
Samtidigt plockar KFF in Johan Israelsson som tar över Pashos roll i U19 och adderar därmed en väldigt kompetent person i organisationen. Israelsson som närmast kommer från en tjänst som sportchef i IFK Stocksund dit han handplockades av förre KFF-ordföranden Jonas Persson. Israelsson har lokal förankring, har erfarenhet som huvudtränare (Lindsdals IF) och byggt på sitt cv som sportchef med god insikt i den ambitiösa Stockholmsföreningens sportsliga verksamhet.
Det pratas väldigt ofta om truppbygge, inte lika mycket om organisationen runt en a-trupp. Historiskt har det varit så Kalmar FF. Men med riktningsförändringen har man på kort tid hunnit bygga kvalitet på en rad positioner. Här finns bredd och djup, erfarenhet, föreningskännedom, arbetsmoral, nyfikenhet och en väldigt hög ambitionsnivå.
Henrik Rydström, Stefan Larsson, Rasmus Elm, Festim Pasho, Donald Arvidsson, Jens Nilsson, Ola Ragnarsson, Jörgen Petersson, Peter Swärdh, Thomas Johansson, Agne Bergvall, Johan Israelsson och Emin Nouri (assisterande i U19) är väl att betrakta som kärnan i den sportsliga verksamheten.
Alla är praktiskt inriktade, nyttobetonade, jordnära och realistiska. Här finns inga romantiska visionärer, utan ett gäng pragmatiker som förstår att jobbet måste göras dag efter dag, vecka efter vecka; tålmodigt och noggrant, steg för steg, väl medvetna om det oglamorösa i det hela, men som ändå skärskådas, betygsätts 30 gånger om året.
Då kan det vara skönt att ha en poetisk vänsterback som vägvisare.
