Denna text är skriven av Peter Ahlén. Under året kommer han följa Kalmar FF i Allsvenskan på nära håll och dela med sig av sina texter här på kalmarff.se. Notera att texten är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är hans egna.
Hur ser Kalmar FF ut när de är som bäst?
Jo, när spelbarheten är tydlig, när de dominerar, flyttar boll och fötter, frustrerar motståndare, visar tålamod och gräver fram trepoängare på ett överlägset bollinnehav och landar med en fin slutprodukt.
Allt det där som saknades på Eleda Stadion.
Det har gått snart tolv år sedan Kalmar FF vann nere i Skåne.
Tolv år av tunga förluster och bara en poäng. Väldigt sällan där prestationen varit värd så mycket mer.
Åtta raka förluster talar sitt tydliga språk.
Trender är till för att brytas alldeles oavsett vilka som står på andra sidan och då handlar det om att tänka utanför boxen, frångå principer och välja en formation, som om vi ska vara ärliga, har fungerat mindre bra under Henrik Rydströms ledarskap.
Att åka ner och försöka göra som vanligt, försöka dominera, styra spelet hemma hos svenska mästarna var väl kanske inte optimalt. Dessutom hade Rydström naturligtvis noterat att Malmö haft problem när man stött på lag som spelat med tre- eller fembackslinje. Här blev det ganska tydligt det senare trots motvilligheten och det uppenbara att hans lag lag tappar en offensiv pjäs när Oliver Berg hamnar som falsk nia och får jobba felvänd i många situationer.
Jag är inte säker på om det var enbart formationen som fixade den här högst oväntade trepoängaren. I allt väsentligt handlade det lika mycket om attityd, ett lag som stod upp; som vågade skjuta fram bröstet, acceptera att det var Malmö som dikterade villkor inledningsvis och inte fick panik när ett energifyllt hemmalag gjorde det förväntade – klev högt, pressade ner Kalmar och skapade ett rejält övertag genom sitt raka spel.
Första 30 handlade om att överleva. Efter det började KFF spela sig ur pressen, flytta boll, samtidigt som MFF tröttnade, blev stillastående och frustrerade trots att Kalmar inte lyckades skapa något framåt av olika skäl: närvaron i sista tredjedelen, modet att våga offra något för att skapa tillräckligt heta chanser.
Inledningen på andra halvlek såg ut som slutet på första: dueller, kamp, spel på gränsen, ofta över, oorganiserat.
Interimtränaren Andreas Georgson har den stora lyxen att kunna byta in Anders Christiansen, Isaac Kiese Thelin, Veljko Birmancevic och Erdal Rakip för att bryta mönster, öka trycket och med den kvaliteten göra det förväntade, det som vi sett i de två senaste matcherna – ett sent avgörande.
Istället blev det statiskt, idéfattigt där stora spelare som Christiansen och Thelin knappt syntes under slutskedet. Det såg tungt och ålderstiget ut, inte mycket mer än individuell skicklighet för att försöka lösa uppgiften.
Kalmar kunde äta sig in i handlingen och lyckades skapa flera omställningar mot ett desorienterat hemmalag. Först jätteläget för inbytte Noah Shamoun och till slut ett segermål av tvåan i den interna skytteligan: självmål.
Det går naturligtvis att garva åt det där. Fyra självmål handlar ju inte om att någon i motståndarlaget slår en tunnel på den egna målvakten utan skarpa, stenhårda inlägg som i den senaste två matcherna i boxen där det funnits närvaro.
Se det som en styrka. en tolfte spelare.
Hammarby, Djurgården och AIK på hemmaplan.
Bara det ett trendbrott kopplat till hur det såg ut förra säsongen.
Och nu det här.
Tre poäng mot svenska mästarna på bortaplan.
Jag vet inte vad det kommer att betyda över tid.
Men det där att stå med mössan i handen känns just nu avlägset.
Ändå finns det massor att utveckla, framför allt offensivt, även om Rydström är säker på att det kommer att lossna för sina anfallare, är man inte där just nu.
Kravbilden är tuff, det medger Rydström. och det handlar om balans: offra något av det solida (17 insläppta på 20 matcher, nio nollor är extremt bra) för att få något i andra delen av planen.
Det omvända hade varit betydligt jobbigare. Tro mig.
Kalmar FF har alltså kommit så långt att det finns tillräckligt med kvalitet för att åka söderut och bryta trender, vinna mot mästarna och, faktiskt, på allvar utmana om en Europa-plats.
Allt det där hade inte varit möjligt utan nummer 20.
Jag har följt Kalmar FF professionellt sedan hösten 1983 och jag är rätt övertygad om att föreningen under den perioden inte haft en spelare som varit så extremt viktig för sitt lag som Oliver Berg.
Efter drygt ett och ett halvt år i Småland är det svårt att hitta rätt adjektiv.
Rydström har skojat vid några tillfällen att man skulle ha ett lag med bara centrala mittfältare. Jag är rätt säker på att han tänker på norrmannen, sin kapten, sin förlängda arm ute på planen; tänkaren, strategen och arbetshästen. Överlägset bäst den här kvällen, en spelare som bär sitt lag alldeles oavsett förutsättningar, som är så extremt lösningsorienterad och ödmjuk.
Hylla kollektivet, taktik och attityd, Rydström, men Oliver Berg är något utöver det vanliga.
Så här spelade KFF (3-4-3): Ricardo Friedrich – Rasmus Sjöstedt, Lars Saetra, David Olafsson – Axel Lindahl (Filip Sachpekidis 68), Romario (Noah Shamoun 77), Calle Gustafsson, Johan Karlsson – Simon Skrabb (Nahom Netabay 68), Oliver Berg, Sebastian Nanasi (Isak Bjerkebo 89).
Övriga: Jakob Kindberg (mv), Sebastian Nilsson, Papa Diouf.
