Krönikan är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är krönikörens egna.
Är alla pusselbitar på plats nu?
Med Kalmar FF är det svårt att veta.
Tar man sig tid, stannar upp, reflekterar över vad som hänt på drygt ett år så ser man stora förändringar, nödvändiga förändringar; en helt annan struktur, kontroll och tydlighet.
Men du ser också något annat i backspegeln: slöseri.
Inte bara i kronor och ören, utan också konsekvenserna av en vidlyftig ekonomi där eventuellt framtida intäkter använts som argument för att satsa bortom all sans.
Jag vill påstå att det eskalerade från 2017 och kulminerade två år senare när Magnus Pehrsson/Jesper Norberg-eran, den korta, havererade framför en upprörd hemmaklack efter 3-2-förlusten mot Falkenberg.
Effekterna blev långtgående. Tjänster försvann, folk fick gå, organisationen är extremt slimmad som följd, kraft och energi har använts för att städa, få till en god ordning på många områden.
Vi kan lämna den delen nu för det känns som om ekonomin är under kontroll, hyggligt stadig och den nya organisationen på plats och framåtsyftande.
Men låt oss titta närmare på det som efter kapitalförstöringen blivit ett ännu viktigare ben för verksamheten – akademin.
Det interna kravställandet i Kalmar FF har varit svagt, i princip obefintligt under många år, vilket jag vid upprepade tillfällen kommenterade under åren på Barometern-OT.
Bristen har nog varit större än jag kunnat föreställa mig. Välkammat, men också en låt-gå-attityd som gick ut på att vända blad efter varje säsong och fortsätta som vanligt.
Samtalet med Jens Nilsson bekräftar den bilden.
Vid ingången av 2021 iscensätter Kalmar FF den röda tråden på allvar. Först nu är det möjligt att genomföra det som borde ha varit en självklarhet under det senaste decenniet. Föreningen har under lång tid fört fram förmågan att ta in, utbilda och spela unga spelare i a-laget och på den vägen samlat pojk- och u-landskamper i en omfattning och hastighet Kalmar FF inte varit i närheten av innan man flyttade in på Guldfågeln Arena.
Vägen från akademin till a-truppen har varit en av de kortaste i allsvenskan och det som kommunicerats som en konkurrensfördel i rekryteringen.
Akademin är viktig, vår framtid. Argument som har adderats i sammanhanget.
Föreningen har över tid gjort ett stort arbete med sin akademi, tillfört resurser, professionaliserat verksamheten och lyckats fostra spelare som i förlängningen tagit sig in i a-truppen, blivit startspelare och dessutom balanserat böckerna.
Bortsett från Marcus Antonsson så är det egna akademispelare som Mattias Johansson, Etrit Berisha, Melker Hallberg, Ismael och Svante Ingelsson som varit föreningens mest inkomstbringande exporter.
Trots att det saknats en röd tråd från akademin till seniorverksamheten.
Om nu föreningen ansett att den egna verksamheten varit viktig, varför har man inte varit tydligare med att integrera det som på kort- och lång sikt ska säkerställa den egna sportsliga utvecklingen och generera intäkter?
Jens Nilsson säger så här i intervjun: ”Det fanns ingen sportslig struktur i föreningen att landa detta arbete i. Det har varit svårt att övertyga flera tränare om att vi borde gå en annan väg. A-lagstränaren har ägt fotbollen alldeles oavsett vem det varit. Nanne (Bergstrand) var ju här så länge och hans fotboll blev vår identitet på planen”.
Roller, relationer och maktmönster ska inte underskattas i en förening. Bergstrand, som ändå är den tränare som verkat längst i föreningen, hade naturligtvis ett institutionellt kapital att ösa ur med tanke på framgångar, inte minst guldet.
Var det för stort? Varför det relativa ointresset för att bedriva en fotboll som låg i linje med föreningens utbildning på ungdomsnivå?
Jag kommer fortfarande ihåg presskonferensen efter Helsingborgsmatchen i den näst sista omgången 2013. Nanne Bergstrand höll ett av sina många brandtal. Jag har sparat anteckningarna. Han eldade upp sig över bristen på utveckling, den rädsla och kortsiktighet som präglar svensk fotboll; om den allt ökade individualismen, avsaknaden av strategier, den röda tråd som måste finnas i varje förening, men också hur han stångat sin panna blodig för att få till en förändring i Kalmar.
Vad menade han med röd tråd den gången?
Året innan hade Kalmar FF investerat tungt och plockat in: Mats Solheim, Jörgen Skjelvik, Papa Diouf, Sebastian Andersson, Jonathan McDonald, Archford Gutu och Nenad Djordjevic. Året efter in med Björnar Holmvik, Jonathan Ring, David Elm och Lars Cramer. När Bergstrand klev in efter Peter Swärdh 2017 investerade Kalmar FF i sex nya spelare under uppehållet. I stort sett alla etablerade på seniornivå.
Det är också en tråd, kanske inte så röd.
Jag säger inte alla, men väldigt många tränare, tänker kortsiktigt, resultatbaserat och på sitt eget cv. En överlevnadsstrategi som är fullt naturlig i en bransch utan nåd. Men att kräva samsyn och en tydlig koppling mellan två viktiga kärnområden i föreningen har inte varit högst upp på agendan. Ordergivningen från ansvariga kom aldrig i Kalmar FF.
Henrik Rydström var kritisk åren innan han försvann till Sirius. Han var frustrerad över mycket: avsaknaden av analys, utvärdering, arbetsinsats, värvningar, taktik och en hel del annat. Jag har för mig att han kallade det för en bekvämlighetskultur, definitivt ett misshushållande med resurser. Han var övertygad om att det skulle gå att göra väldigt mycket mer med det som redan fanns i föreningen.
Han talade för döva öron den gången, avfärdad som gnällig och var aldrig aktuell, hans namn fördes aldrig fram som alternativ till att få huvudansvaret 2019.
Om modet funnits då hade föreningen med stor sannolikhet redan då introducerat den röda tråden, Pehrsson/Norberg hade tvingats annektera en annan förening och ekonomin hade varit väldigt mycket bättre.
När vi klivit in i ett nytt decennium ser spelplanen ut på ett annat sätt.
Framför allt har personalförändringarna på nyckelposter under det senaste året gjort det möjligt att baxa igenom nyordningen.
Nu är rätt man på rätt plats, säger Jens Nilsson. En uppfattning jag delar. Nyordningen är nödvändig för att undvika ännu ett år i botten på allsvenskan. Några garantier kan naturligtvis inte utdelas i januari, men precis som Nilsson och Rydström uttryckt det vid flera tillfällen är jag också övertygad om att det finns väldigt mycket mer att ta ut av en här truppen.
Det här kan vara den pusselbit som saknats i så många år.
Krönikan är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är krönikörens egna.
