Djurgården är tvåa i allsvenskan, två poäng efter Malmö FF med en match mindre spelad på 27 poäng.
Vi tar och konstaterar det för att sätta in den här 1-0-förlusten i ett rimligt perspektiv.
Djurgården går för guld med en trupp som är bred, nästan i paritet med MFF. Det är ett lag som vann guld så sent som 2019, som säljer dyrt, rekryterar kvalitet och kan bygga trupp med upplänningen Bosse Andersson som spin doctor.
Det är alltså fullt rimligt att förlora en match, som om man bara ser resultatet, kan uppleva som hyggligt jämn. Men bryter vi ner den i beståndsdelar börjar det visa sig vilken kvalitetsskillnad (som det också ska vara) mellan lagen.
Djurgården klev högt från minut ett, stressade, pressade, skapade momentum och KFF hade stora problem i alla delar av spelet: speluppbyggnad, återerövring, idéer, fram till minut 18 när Kaspar Sjöberg lämnar fördel så att Isak Jansson blir helt ren med Jacob Widell Zetterström som räddar till hörna via utsidan av stolpen.
Det är självklart hypotetiskt men Kalmar hade, det är i alla fall vad jag tror, mått bra av att få ta ledningen efter uppförsbackarna målmässigt mot Häcken och AIK.
Lucas Hägg Johanssons monsterräddning på Jesper Löfgrens avslut ramade in en halvlek som höll riktigt bra kvalitet: Eller är det bara en upplevelsegrej för att det var drygt 4 000 på plats med en rejäl bortaklack, bra tryck, sång på båda kortsidorna eller en injektion för spelarna som tryckte energibarometern i topp?
Jag tycker ändå det gick att se en del av kvalitetsskillnaden trots Kalmars fina avslutning i halvlek nummer ett. Djurgården är metodiskt, skickliga på att spela sig ur situationer, i sitt beslutsfattande; är kompakta, håller sina linjer, erbjuder väldigt lite yta att spela på.
Allt det där blev än mer påtagligt sex minuter in på andra halvlek när Aslak Fonn Witry kunde trycka in Magnus Erikssons frispark vid bortre stolpen sedan Hägg Johansson hamnat helt snett i sin värdering av situationen.
I blocket skrev jag med versaler: VAD HÄNDER NU?
Inte så mycket sett med KFF-ögon, definitivt inget positivt, för från den händelsen och fram till slutsignal (90+3) handlade det bara om Djurgården. Inte så att bollinnehavet kantrade fullständigt, mer att hemmaspelarna började stressa, se ängsliga ut. Det blev orörligt, svårt, idéfattigt och det gick nästan att ta på bristen av självförtroende.
Kalmar hade ändå fått med sig något att bygga på från träningsmatchen under uppehållet; en 3-2-seger i en 2×70-föreställning där Henrik Rydström valt att testa en 4-3-3-uppställning. Den gången hanterade Kalmar Djurgårdens höga press, spelade förbi den gång på gång och kunde hota offensivt på flera olika sätt.
Men träningsmatch är en sak tävling något annat.
Djurgården är i detta nu väldigt mycket bättra på att tävla, och då menar jag i duellspelet, att fullfölja, göra jobbet i varje situation, att inte bjuda bort ytor i farliga lägen och vinna andrabollar.
För första gången såg KFF vilset ut på hemmaplan. Jag hade visserligen inte förväntat mig samma bollinnehavs-övertag som mot Östersund, Örebro, Göteborg, Hammarby och Häcken, men den här gången fanns ett lag som hade motvapen, som har ett helt annat självförtroende, framför allt med några väldigt skickliga spelare som huvudaktörer: Den generellt gravt underskattade Jacob Une Larsson som i princip gör allt rätt: kliver när det behövs, faller av vid behov, stenhård i duellerna, klok i beslutsfattandet. Tillsammans med Jesper Löfgren (som plockade bort Jonathan Ring) stängde han till centralt och framför dem opererar den nästan provocerande lugne Rasmus Schüller med och utan boll, men så fanns han också med i den finska EM-truppen för några veckor sedan och till vänster om honom Magnus Eriksson, den smarte, den lösningsorienterade med sin fina vänsterfot och rätt tydliga vinnarskalle.
Niklas Bärkroth kunde, skulle ha stängt matchen på övertid (två möjligheter), men i övrigt skapades inte en enda vettig målchans från något håll.
KFF får kanske acceptera att man den här gången sprang rakt in i ett pragmatiskt och skickligt motstånd, men det är något som gnager, som är lite jobbigt när det kommer till hemmaspelet.
Efter två matcher med tydligt bollinnehav, men få chanser, så fanns inte skickligheten för att bryta ner ett bättre lag. Oliver Berg skärmades av nästan helt och blev utbytt för första gången den här säsongen. Jonathan Ring inledde lite mer centralt än vanligt i första halvlek och sprang in Löfgren lite för ofta för att kunna etablera spel offensivt, men det som sticker ut är den osäkerhet som visade sig framför allt efter paus.
Rydström valde, trots sommarens 3-2-seger, bort alternativet att gå ner på en fyrbackslinje när han bytte ut Piotr Johansson och Sebastian Ring mot Nils Fröling och Filip Sachpekidis. Rätt eller fel?
Jag vet inte om det är en klyscha eller något man bara säger: men två raka förluster brukar vara okej att hantera, efter tre kan det bli en mental belastning, även om ingen skulle erkänna det.
Det här var ännu en match i den utbildning som pågår. Kalmar kan störa lag som Djurgården om allt faller på plats, men gör det inte det, så är skillnaden ännu lite för stor.
Egentligen har jag svårt för uttrycket: ”Det är inte mot lag som Malmö FF vi ska ta poäng” som Degerfors-tränaren Tobias Solberg uttryckte sig efter 0-5 i förra omgången. Jag vet inte vad det skickar för signaler till spelarna, men det är kanske ändå ibland befogat.
När jag intervjuade Oliver Berg i veckan gick han fortfarande och grubblade på 2-0-förlusten mot AIK. Ett lag han mött vid fyra tillfällen utan att vinna. Han sa: ”Det måste ju finnas ett sätt…”
Det finns säker ett sätt att vinna mot Djurgården också.
Den uppgiften är väl tilltalande i ett lag vill bli bättre.
Så här spelade KFF (3-4-3): Lucas Hägg Johansson – Lars Saetra, Rasmus Sjöstedt, Johan Stenmark (Lukas Rhöse 83) – Piotr Johansson (Nils Fröling 64), Calle Gustafsson, Romario, Sebastian Ring (Filip Sachpekidis 64) – Jonathan Ring, Oliver Berg (Noah Shamoun 83), Isak Jansson.
Övriga: Tobias Andersson (mv), Viktor Krüger, Victor Backman.
Texten är skriven av Peter Ahlén. Under året kommer han följa Kalmar FF på nära håll och dela med sig av sina texter här på kalmarff.se. Notera att texten är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är hans egna.
