Käftsmäll, antiklimax och väckarklocka.
Precis som förra säsongen, då i omgång 23, så är det Mjällby som ställer till det, som spolierar festen, som sätter stopp för en fin svit som stannade vid: tio raka hemmamatcher utan förlust och åtta matcher i rad där Kalmar FF vägrat förlora.
Ni kommer ihåg hur det såg ut den där fina, soliga sensommardagen ifjol.
Då åkte KFF ner till Listerlandet med en väldigt fin svit – bara en förlust på de senaste tio, fem raka utan förlust, sex bussar i kortege söderut på E22:an, omkring 1 000 tillresta Kalmar FF-supportrar, 4 000 hemmafans på plats och ett jävla drag.
Det var naivt, viljelöst och utifrån såg det ut som ett lag i fritt fall, helt utan struktur eller mönster i det man försökte göra.
Så såg det inte ut den här gången. Det var inget försvarshaveri, omöjligt att hämta in, istället något oväntat, något jag trodde den här uppsättningen var förbi: att positiva krav och förväntningar inte är hämmande, något som man istället lärt sig hantera, kontrollera, nu när Erik Israelsson (fin och värdig avtackning i paus) vevar igång sydostkurvan med en ramsa om Europaspel och Henrik Rydström pratar öppet om målsättningen, topp tre, och avslöjar att en titt i tabellen är helt okej i detta nu.
Eller så var det något helt annat.
Ett lag som fick soppatorsk, som inte lyckades skruva upp energireglaget tillräckligt mycket för att bryta ner ett kompakt, homogent och formsvagt Mjällby.
Eller så handlade det om att belastningshanteringen och nödvändig rotation inte riktigt föll på plats.
Eller så kan vi prata om ännu en utebliven, solklar straff.
Blekingarna har sett bleka ut ända sedan det stod klart att tränaren Andreas Brännström kommunicerade att han hade för avsikt att lämna föreningen efter bara en säsong. Resultaten har dippat och Mjällby kom till spel efter ett försvarshaveri hemma på Strandvallen i förra omgången mot Hammarby.
Amir Al-Ammari och Ivan Krizac var avstängda. Dessutom saknades den utomordentligt skicklige mittbacken och lagkaptenen Carlos Moro Gracia och det var lätt att applicera ”underhundsperspektivet” på det lag som Brännström skickade ut till spel.
Mjällby kom med sitt 5-3-2, klev högt, aggressivt för att störa Kalmars speluppbyggnad, precis som de flesta försöker, och det såg också ut som det brukar efter fem-sex minuter: KFF hittar sitt lugn, börjar bygga spel, metodiskt och strukturerat, använder sitt tålamod för att flytta boll och fötter.
Men det var trångt centralt och Kalmar hade svårt att bryta linjer med sitt passningsspel, mycket på grund av ett bolltempo som gjorde att Viktor Gustafson och Jesper Gustavsson tillsammans med Otto ”Lill-Bagarn” Rosengren fick möjlighet att jobba rättvända och verkligen få nytta av sina spetsegenskaper i att gnugga, skära ytor, stänga uppspelsvägar.
I förra omgången åkte KFF på ett tidigt baklängesmål i Värnamo. Ett räknefel gav Oscar Johansson möjlighet att rulla in ledningsmålet.
Historien upprepade sig efter 21 minuter och Noah Perssons långa inkast som nådde tungviktaren Jacob Bergström som rätt ostört kunde styra in 1-0 med huvudet (Friedrichs agerande?).
Sebastian Nanasi hade en fin möjlighet i slutet på halvleken (fin fotparad av Samuel Brolin), men så mycket mer var det inte sett till chanser och möjligheter.
Det blev marginellt bättre efter paus.
Simon Skrabb argumenterade för straff i minut 50. Åtta minuter senare vräktes Oliver Berg omkull i boxen. Mohammed Al-Hakim viftade, helt obegripligt, avvärjande.
1-1 där, kort nummer två på Otto Rosengren, och förutsättningarna hade varit annorlunda.
Men KFF och uteblivna straffar verkar vara ett tema i år.
Rydström bytte in Sachpekidis och Romario och fick lite bättre ordning när veteran-brassen kom inte agerade mer strukturellt och metodiskt än Nahom Netabay som fick chansen centralt på mitten.
Känslan var att det fanns chans att skruva upp tempo, trycka ner Mjällbys backlinje och komma in mellan lagdelarna.
Istället kunde Viktor Gustafson avlossa ett tungt skott som seglade in bakom en chanslös Ricardo Friedrich.
0-2 och en uppförsbacke Kalmar FF inte lyckats hantera det här spelåret.
Till slut, minut 97, lyckades inbytte Papa Diouf snygga till siffrorna.
Klen tröst för 6 644 åskådare på plats som naturligtvis hoppats, kanske också förväntat sig en fortsatt attack mot den absoluta toppen.
Det går att kritisera energinivån. Däremot inte rotationen med tanke på belastning. Den var nödvändig. Det som fungerat så sömlöst tidigare när Berg och Rasmus Sjöstedt saknades mot Elfsborg fick motsatt effekt den här gången och jag köper ändå inte resonemanget att frånvaron av Romario blev för stort. Det måste gå att hantera.
Det här var något annat, ett kollektiv som inte klarade att mobilisera och fokusera fullt ut. På nytt en grov domarmiss, och dessutom i ett läge där Hammarby tappar poäng mot Sirius och tabelläget kunde ha varit riktigt angenämt.
Det mest intressanta blir ändå hur gruppen kommer att reagera på den här tunga förlusten.
Den senaste, Djurgården (2-3), följdes av tre poäng mot Blåvitt, Degerfors (1-2) gav 1-0 mot AIK, Häcken (1-3) tre friska mot Djurgården 1-0.
Kalmar FF har bara förlorat två matcher i rad vid ett tillfälle i år – Sundsvall och Norrköping.
Djurgårdens vändning i Malmö begränsar möjligheterna och det är nog nödvändigt att gå rent om drömmen om Europa ska bli verklighet.
Så här spelade KFF (4-3-3): Ricardo Friedrich – Johan Karlsson (Axel Lindahl 69), Lars Saetra, Rasmus Sjöstedt, David Olafsson (Isak Bjerkebo 82) – Nahom Netabay, Oliver Berg, Calle Gustafsson – Noah Shamoun (Romario 62), Simon Skrabb (Filip Sachpekidis 62), Sebastian Nanasi (Papa Diouf 82).
Övriga: Jakob Kindberg (mv), Victor Backman.
