Denna text är skriven av Peter Ahlén. Under året kommer han följa Kalmar FF i Allsvenskan på nära håll och dela med sig av sina texter här på kalmarff.se. Notera att texten är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är hans egna.
Historien upprepar sig.
Gång på gång.
Svenska cupen våren 2021, underläge 0-3 efter 19 minuter.
Allsvenskan, hösten samma år: 0-3 efter 35 minuter.
Omgång 18 2022: 0-3 efter 52 minuter.
Kombinationen Djurgården och Tele2 Arena är ingen kombination som ser ut att passa Kalmar FF.
Här fanns ändå rätt goda ingångsvärden.
KFF kom från en fint genomförd match mot AIK, vinst 1-0, och ännu en topplagsskalp hemma på Guldfågeln Arena.
Den 22 maj besegrades Djurgården med 1-0 hemma. För övrigt stockholmarnas senaste förlust i allsvenskan.
Det fanns ändå en hel del att ta med sig från den matchen där Kalmar kunde mäta sig med dem, kunde spela utifrån sina egna premisser, diktera villkor och göra Djurgården osäkert, där kompromisslösheten och viljan att tävla fullt ut, inte vika ner sig; göra färdigt jobbet i alla situationer och inte stå med mössan i handen och bjuda på billiga mål ramade in mötet.
KFF har agerat på exakt samma sätt mot Hammarby, AIK och Malmö FF på GFA i år.
Tjafset om underlag är inte hållbart.
Ja, jo det har nu blivit tre förluster på konstigt gräs i år, men bortaspelet har varit svagt, eller betydligt sämre än hemma, bara två vinster (Varberg och Göteborg) och det är förstås besvärande i det stora hela.
Det förklarar ändå inte fullt ut varför KFF fallerar så fullständigt mot just Djurgården.
Seriens formstarkaste lag, absolut, normalt konsekventa, resultatinriktade och ett lag som lämnar väldigt lite åt slumpen.
Det som många av oss förväntade sig, ett aggressivt, intensivt och tufft Djurgården, såg vi inget av initialt när serietvåan helt enkelt lämnade över initiativet till Kalmar, backade hem och pressade lite försiktigt med en 4-1-4-1-formation med ambition att stänga till mellanytor och inte göra samma misstag som AIK senast och kliva högt.
I ungefär 13 minuter såg det tryggt och stabilt ut för KFF även om tempot var lågt och det hände väldigt lite i sista tredjedelen.
Minuten senare, bolltapp högt upp på Djurgårdens planhalva, en distinkt långboll från Magnus Eriksson, en blixtsnabb Gustav Wikheim i djupled mot en taggig KFF-backlinje där Lars Saetra helt enkelt inte hängde med.
En nytt bolltapp (Sebastian Nanasi) fem minuter före paus, djupledspass från Emmanuel Banda och en ny Wikheim-accelaration mot Saetra och 2-0.
Sju minuter in på andra halvlek nytt bolltapp, ny omställning och den här gången friställde Wikheim Joel Asoro till 3-0.
Vi ska verkligen inte förminska spetskompetensen hos Eriksson, Banda och Wikheim, men samtliga tre mål är en konsekvens av slarv, ofokuserade spelare och ett lag som inte höll ihop när omställningarna kom.
Det går att prata om effektivitet mot ineffektivitet.
Det går också att prata om kvalitetsskillnad i specifika situationer.
Precis som i motsvarande möte förra året är det spelmässigt jämnt, ingen större skillnad även om spelidéerna skiljer sig åt rätt mycket.
Nordin Gerzic i Discovery+studion var rätt tydlig med vad som är bra, respektive dåligt med Kalmar FF, ett lag han ändå hyllar, med tanke på förvandlingen och resurser, men ÖSK-legenden återkom vid flera tillfällen till spelet i sista tredjedelen. Gerzic menade att kvaliteten på Kalmars offensiva spelare, minus Oliver Berg, inte är tillräckligt bra och en anledning till varför man inte har förmåga att hänga på i toppen.
Tittar man explicit på antal mål – 21 på 18 matcher – och till underliggande siffror som rör spelet, eller hur ofta KFF tar sig in i attraktiva ytor – så har han naturligtvis belägg för sitt resonemang.
Över tid så har det varit svårt för KFF att skapa tillräckligt många eller vassa målchanser kopplat till dominas och spelövertag som brukar prägla matcherna.
Mot AIK senast såg det ändå ut som bitarna började falla på plats när Berg, Nanasi, Noah Shamoun och Papa Diouf hittade samarbeten.
Shamoun fick lämna plats för Nahom Netabay den här gången och jag tror inte det var avgörande för matchinledningen.
Nu finns många olika offensiva alternativ. Om Gerzic resonemang håller är det naturligtvis ett problem om numerären är tillräcklig men produktionen fortsätter på den här nivån.
Henrik Rydström kunde trots allt räkna in två nya målskyttar för året, båda anfallare, i Filip Sachpekidis (första allsvenska målet sedan mötet med Trelleborg hösten 2018) och nye Isak Bjerkebo.
Rydström bytte in folk. Utnyttjade samtliga möjligheter och gjorde ett rejält försök att komma tillbaka mot ett tröttkört Djurgården. Det visar väl ändå på en viss moral.
Frågan är väl varför den här gruppen på senare tid skiftat så mycket i kvalitet när det kommer till prestationen.
Eller handlar det om hemma- och bortaspel?
Tryggt och stabilt hemma på GFA med stöd från en engagerad och röststark publik och bara fyra insläppta mål.
Lite mer svajigt och osäkert borta med 13 insläppta.
Går det att hitta något där?
Så här spelade KFF (4-2-3-1): Ricardo Friedrich – Axel Lindahl, Lars Saetra, Rasmus Sjöstedt, David Olafsson (Noah Shamoun 67) – Calle Gustafsson, Romario (Johan Karlsson 56) – Nahom Netabay (Isak Bjerkebo 84), Oliver Berg, Sebastian Nanasi (Filip Sachpekidis 67) – Papa Diouf (Simon Skrabb 56).
Övriga: Jakob Kindberg (mv), Victor Backman.
