Går det att avkoda en person på drygt två timmar? Är det möjligt över tid, säg 13 år? Går det att placera Emin Nouri i ett fack? Eller överhuvudtaget sätta en etikett på honom?
Ja, jo, kanske, och då landar jag i ödmjuk, passionerad vinnarskalle.
Emin who? var det väl rätt många som tänkte när Kalmar FF behövde biffa upp truppen på sommaren 2008.
En division 1-spelare som hade svårt att platsa i ett mediokert Öster, som tappat motivation och för honom den nödvändiga passionen. Glöden hade tillfälligt falnat efter att han fått nobben av NEC Nijmegen inför säsongen.
Det visade sig trots allt fungera rätt bra. Vinnarskallen kopplades snabbt på igen.
Han gick rakt in i ett guldjagande Kalmar FF. Spelade 13 matcher den hösten, tolv från start, företrädesvis till vänster, nån gång till höger när Arthur Sorin var avstängd.
Den 9 november kunde han hänga en allsvensk guldmedalj runt halsen på ett rödvitt Örjans vall, bli eskorterad av brandkåren från Nybro in till ett överfyllt och euforiskt Stortorg i centrala Kalmar.
Drygt 13 år senare är resan över.
Emin Nouri checkar ut som spelare.
En turk, född i Bulgarien, uppväxt i stadsdelen Araby (ett problemområde i Växjö), fostrad i Växjö Norra, utbildad i Östers IF och en ikon i Kalmar FF.
Upp med handen ni som såg den utvecklingen komma sommaren 08.
Men har man som jag suttit med Emin Nouri i över två timmar, bombat på med rubrikord att förhålla sig till, för att styra intervjun i nån sorts riktning bara för att mötas av ett återkommande: ”Eh, kom jag ifrån ämnet?”, är resan han gjort fullständigt naturlig.
Vi tar det från början för att sammanhanget ska bli begripligt.
Familjen Nouri, mamma, pappa, syster och Emin, lämnade Bulgarien 1989. Det var inte krig, det som tvingade hundratusentals människor att lämna Balkan några år senare. Men det var per definition ändå en flykt.
Bulgariska turkar är den största minoriteten i landet. Enligt rapporter, bland annat från Amnesty, så ska den bulgariska regeringen utsatt den turkiska minoritetsbefolkningen för hårda och oacceptabla åtgärder. Bland annat assimilering och ”bulgarisering” som kunde utmynna i krav på framtvingade namnbyten för att störa den turkiska identiteten. I Emin Nouris pass stod det Emil Ivanov när familjen anlände till Sverige. Åtgärder för att minska utövandet av muslimsk religion, muslimska seder och bruk; hindra skolundervisningen i turkiska var också vanligt.
Familjen Nouri bodde i Karzdjali där också Emin Nouri föddes den 22 juli 1985. I Karzdjali finns den största enklaven att turkar i landet, omkring 65 procent a befolkningen. Efter kommunismens fall 1989 emigrerade tusentals, framför allt till Nederländerna, Belgien och Tyskland.
Familjen Nouri hamnade på ett flyktingboende i Öjaby längs med Helgasjöns västra strand, en stadsdel i Växjö, mest känt för sitt bandylag, herrgården och köpcentrumet Grand Samarkand.
Araby blev den första och permanenta adressen för familjen. Stadsdelen är den mest tätbefolkade i Växjö. Ett miljonprogram med allt vad det innebär av problem och ett område som polisen befarar ska falla ner i en okontrollerad våldsspiral. I början på 1990-talet var det inte lika extremt, men det fanns problem.
Emin Nouri skulle precis som många andra i området kunnat tippa över kanten.
På en rak fråga – Var det mycket problem? – svarar han: ”Det fanns saker i området, men inte för mig och mina kompisar.”
Nouri förknippar barndomen med glädje, gemenskap, lek, lite bus, förstås – och idrott. Först spontan, senare i organiserad form: fotboll, basket och brottning. Han pratar om ett hem av trygghet, bra värderingar, kärleksfulla föräldrar, som båda jobbade och såg till att inget av det basala saknades för familjens två barn.
Det är inte lätt att prata om ödmjukhet med Emin Nouri, var den kommer ifrån, om det är i den han bottnar. Han glider undan, skojar, men avslöjar sig gång på gång under intervjun.
När han går tillbaka till Öster-tiden och berättar om hur han, med sin begränsning, kunde fånga tränaren Leif Widéns öga för att bli uppflyttad i a-truppen, så garvar han och undrar om ”gamle Leffe” som kombinerade rollen som sportchef och tränare när Öster ramlat ur allsvenskan 2003, verkligen var en bra instruktör.
Han återkommer hela tiden till sina tillkortakommanden, bristen på egenskaper för att bli elitspelare. Det är tal om räkmacka när han seglar in i Kalmar och blir svensk mästare – ”Det där kunde vem som helst klarat av” – och han dissar de facto att han är den som spelat näst flest allsvenska matcher i Kalmar FF med att han bara gick till jobbet och gnuggade, gjorde sitt, så gott han kunde.
När jag bryter in och försöker förklara att det är en rätt begränsad grupp av fotbollsspelare som vinner allsvenskt guld, spelar allsvensk fotboll i 13 år, tar hem ett litet silver; blir uppskattad, älskad, ikoniserad av fansen och växer ut till en kulturbärare i en och samma förening.
Då börjar Emin Nouri istället prata om Romario.
”Jag har funderat”, säger han. ”Vad är skillnaden mellan mig och Roma? Jag har funderat på det, men inte kommit fram till något. Han har varit här nästan lika länge. Han är som en klocka. Han är fantastisk på alla plan. Han kör. Levererar. Spelar med hjärtat.”
Sedan följer: bröderna Elm, Henke Rydström, Nanne, Erik Israelsson, av samma skäl.
En halvtimme efter intervjun på Guldfågeln Arena ringer Nouri: ”Du, när vi pratade om Roma och de andra, jag glömde Filip (Sachpekidis), han har också varit här länge, kört på, gjort sitt. Du måste få med det.”
Det där säger rätt mycket om Emin Nouri som person. Ödmjukheten, omtanken om andra, vilket jag är övertygad om är anledningen till varför han är så populär i föreningen.
Han garvade åt ”gamle Leffes” fotbollsöga 2003, men att det ändå fanns något där: passionen och en självinsikt. Nouri förstod tidigt att han inte var bättre än någon annan på den här nivån, medveten om sina kvaliteter och vad som krävdes av honom, varje dag, varje vecka, år efter år, att aldrig tumma på något.
”Gör jag inte rätt saker så hänger jag inte med. I försvarsspelet måste jag vara aggressiv, fokuserad, på tårna; redo att ingripa, spela enkelt, låta nån annan göra det svåra, sortera, ha koll på saker och ting, förflytta mig. Jag har hela tiden försökt bli en bättre version av mig själv.”
Aggressivt försvarsspel kostar. Nouri är skolad på det sättet. Då kan det bli fel. Han är den mest varnade och utvisade spelaren i Kalmar FF genom tiderna när det gäller allsvenskt spel.
”Är det för att man är så jävla aggressiv eller beror det på spelförståelsen?”
Nouri garvar.
Henrik Rydström känner igen sig i det där. Svårigheten med gränsdragningen.
”Hade Emin inte haft den ”galenskapen” och passionen hade han förmodligen aldrig spelat elitfotboll. Han har fire in the belly som varit otroligt viktigt för honom. Ibland är det svårt att få honom att släppa det som ockuperar hans hjärna. Då kan han kliva över gränsen. Sedan blir han ångerfull.”
Underskattad är ett adjektiv Rydström lyfter fram.
”Emins primära uppgift på planen var att vinna matchen-i-matchen mot sin motståndare. För honom var det personligt. Den där inställningen, att tävla, oavsett träning eller match, är en av många saker som unga spelare kan lära sig av honom. Han har orkat driva sig själv. För mig är han en av de viktigaste i modern tid.”
På söndag ska han avtackas. Förmodligen inför storpublik. En tudelad känsla så här några dagar innan.
Den sista säsongen har varit speciell. Nouri har kombinerat en roll som assisterande till Festim Pasho i U19 och som spelare i a-truppen. Vinnarskallen är naturligtvis inte nöjd med speltiden. Passionen trycker på men en verklighet – ”lite färre aggressiva fibrer i låren” – gör att ödmjukheten tar över – ”jag har inte varit tillräckligt bra. Det finns bättre spelare”.
Tacksamheten är ändå monumental.
”Jag har känt mig viktig, delaktig och betydelsefull, fått uppskattning, aldrig känt någon press, alltid fått stöd, även när jag spelat dåligt. Det har aldrig varit tungt att gå till jobbet. Gemenskapen här är något jag förknippar med välmående. Jag är på riktigt stolt över att tillhört Kalmar FF i så många år.”
Trots det är han lite generad inför avtackningen. Uppskattar gesten, förstås, säger samtidigt: ”Vad har jag åstadkommit egentligen. Inte så jävla mycket. Jag har ju mest gnuggat, gjort mina timmar, men har jag verkligen varit med och utvecklat föreningen?”
Du behöver inte vara orolig tänker jag för mig själv, men säger inget. Jag är övertygad om att Emin Nouri kommer att få svar på söndag om just den delen.
Han återkommer flera gånger under vårt samtal till den här säsongen, den sista, om hur bra det varit, hur mycket han lärt sig och utvecklats. Mer än under resten av karriären, påstår han.
”När jag var ung och pigg och ”gamle Leffe” lyfte upp mig i a-laget kunde jag i princip springa igenom en vägg, inte så mycket mer. Tänk om jag fått den utbildning som bedrivs här i Kalmar FF med Henke, Rasmus och Stefan, då. Då hade jag definitivt blivit en mycket bättre fotbollsspelare. En bättre version av mig själv.”
Den version av Emin Nouri som snart stämplar ut som professionell fotbollsspelare duger på alla sätt och vis. I mina ögon har han varit något som jag verkligen uppskattar – en försvarsspelare som behärskar det som ibland glöms bort nu när ytterbackar ska vara tekniska fartmonster – att kunna försvara, och med just sina kvaliteter, se till att helheten blivit bättre än summan av delarna.
Han är dessutom en mycket älskvärd person, som alltid kommer fram och hälsar i samband med träning, frågar hur det är, om allt är bra. Han har den där lite speciella förmågan att vara bekväm i alla sammanhang och miljöer. En person som gått i bräschen när det varit tungt. Lojal, plikttrogen, en som det går att lita på.
Du kommer att bli saknad.
