Hur lång är Viktor Elm?
En relevant fråga tycker Martin Bergvall Nilsson och jag innan vi spelar in ett avsnitt av Studio Kalmar FF. Elm var huvudgäst och att prata om något oväsentligt, något som inte har med programmet att göra, det är ett sätt att skapa lite stämning, slappna av, få lite sköna vibbar innan vinjetten rullar.
Vi är övertygade om att han är uppe och nosar på två meter.
”1.94” säger mellanbroder Elm.
Han lägger till: ”På gott och ont.”
När vi utvecklar samtalet runt antalet centimeter över havsytan landar vi ändå i att det varit övervägande en fördel, bortsett från en sak: att flyga.
Att försöka få ner 194 centimeter i en ordinär flygstol, det som i de flesta fall stått till buds när Kalmar FF varit ute och rest, har inte varit enkelt.
”Det går ju att uppdatera till business class” försöker programledare Bergvall Nilsson.
”Inte en chans säger Elm. Det skulle aldrig hända.”
I bland är det lätt att definiera en människa, vad hon eller han står för, vilka principer som är omöjliga att ändra och vad som är viktigt.
Business class, inte en chans säger rätt mycket om Viktor Elm som människa.
Det har gått snart ett år sedan han checkade ut från ett långt och framgångsrikt fotbollsliv. Vardagen handlar om heltidsstudier till gymnasielärare (om mindre än två är han klar) och ett familjeliv han längtat efter; ett liv där det finns plats och möjlighet att vara med på sin dotters födelsedag, den som alltid krockat med utlandsläger, jobbet, det som kanske är en av de mest obekväma och osociala som finns. Spel på helger, avresa dagen innan, hotellövernattning, match, lång bussresa hem, ny träning, match…och så där håller det på. Semester i december, men med träning på eget ansvar, tjoho.
Han är på träningar ibland, ser så många matcher som det finns tid till, njuter av att få prata fotboll, det som aktiv kanske inte hamnade högst upp på feelgood-listan vid ledigheter.
Men abstinens. Nix.
Det slår mig där och då, under sändning: har den här mannen fått tillräcklig uppskattning? Varför inte fler hyllningsartiklar (har jag sett nån?), eller krav på att tröja nummer 23 ska hissas och bilda en stark trio med Johny Erlandssons 15 och Henrik Rydströms åtta.
Rydström hade naturligtvis synpunkter när föreningen initialt inte hade några planer på att hissa det nummer som blivit hans varumärke.
Viktor Elm har naturligtvis inte framfört några krav.
Utifrån sett är två av Kalmar FF:s största fotbollsspelare diametrala motsatser; den verbale åsiktsmaskinen från Listerby som på ett både imponerande och märkligt sett blev en nationell angelägenhet i fotbolls-Sverige när han drog på sig den där armbindeln på sin vänstra biceps och anförde ett korståg som landade i ett historiskt guld och som tränare väcker uppmärksamhet men en lite annorlunda profil, det ska sägas.
Viktor Elms framtoning…är, ehh, lite annorlunda, lite mer ödmjuk, inte lika vass, men det finns också en hel del likheter: ledaregenskaperna, kärleken till Kalmar FF, engagemanget, attityden och att alltid, alldeles oavsett vinst eller förlust och jobbiga situationer, kliva fram, inte vika för det obehagliga, att alltid svara både begripligt, rakt, genomtänkt och med stadig blick aldrig lägga över ansvar på någon annan eller presentera bortförklaringar.
Viktor Elm har aldrig varit rädd för att säga vad han tycker, pratar öppet efter inspelningen om en ny generation som ibland har svårt att orientera rätt i sin nya, mer krävande omgivning, hur de matas med positivitet när det kanske behövs något annat, där inte alla förstår att de måste driva sin egen utveckling (han nämner dem vid namn som socker ut på ett positivt sätt ) och jag tänker omedelbart på brorsan Rasmus som i en Studio Kalmar FF på en rak fråga om han hade haft nytta av det han själv sysslar med nu, individuell spelarutveckling, när han var ung och grön i Kalmar FF.
Ja, jo, lite, blev svaret, men han kände att han fått så mycket med sig från uppväxten i Broakulla, från mamma och pappa: värderingar, en grundtrygghet och ett driv som han förstod att utnyttja för att ta steg i sin karriär.
Jag har därför inga problem att sätta likhetstecken mellan Viktor Elm och trygghet, exakt det han utstrålade som kapten i KFF på planen, som kulturbärare, ambassadör och varumärkesbyggare utanför. En person som med sin blotta närvaro och ärlighet fortfarande får oss att lyssna, ta till oss det han har att säga och att just Viktor Elm är ansiktet utåt för Kalmar FF med hjärtat-satsningen, är när man funderar, alldeles självklart.
Guldåret 2008 är naturligtvis kronan i juvelen, säsongen när han tillsammans med sina bröder David och Rasmus, fick vinna SM-guld, hyllas på Stortorget, utses till allsvenskans bästa mittfältare och skriva kontrakt med Heerenveen. Föreningen kunde ha cashat in under sommarfönstret, men valde att sälja Cesar Santin till FC Köpenhamn istället, behålla mellanbroder Elm, gå för guld och släppa honom gratis efter säsongen.
Det säger lite om hur mycket han redan då betydde för KFF.
Sex år utomlands. Fina år i Heerenveen och AZ Alkmaar, tio landskamper och till slut sex säsonger på Guldfågeln Arena innan det var över.
2015 var bröderna Elm återförenade. Kalmar FF:s vision om guld skulle med den pusselbiten vara fullt möjlig. Visionen guld 2018 kommunicerades.
Det blev något helt annat.
Sjätteplatsen 2016 sticker ut, annars har det handlat om placeringar på nedre halvan, negativt kval i två raka säsonger, kamp för sportslig överlevnad, ekonomiska problem och brist på harmoni i en förening som förlorade sin identitet och förmåga att peka ut en klok färdriktning.
På ett sätt känns det sorgligt att det var under dessa premisser som Viktor Elm fick komma hem och avsluta sin karriär. Han är värd så mycket mer och jag ska vid tillfälle fråga hur det påverkade honom – på och utanför planen – om det varit ett misslyckande, om han ångrar att han flyttade hem där och då.
Samtidigt går det att vända på resonemanget, fundera över hur det hade sett ut om inte Viktor Elm funnits som pådrivare, kulturbärare, rasande skicklig fotbollsspelare, poängspelare och allt annat han bidragit med. Då kanske Kalmar FF tippat över kanten och degraderats, fått börja om i superettan.
Resonemanget är hypotetiskt men det ska med i den samlade bedömningen över en av föreningens bästa och viktigaste spelare genom tiderna.
Facit: totalt nio säsonger, SM- och cupguld, 229 seriematcher (alla i allsvenskan) och 40 mål.
Det är kanske på sin plats att börja diskutera en pensionering av nummer 23.
En av de största?
Ja, alldeles oavsett hur man räknar.
I kväll ska han hyllas.
Glöm discovery+abonnemanget för en kväll, byt ut soffan, den där kalla ölen mot en krispig höstkväll på Guldfågeln Arena och en kokt med bröd.
Den här möjligheten kommer aldrig igen.
Texten publicerades första gången 23 mars. Den är delvis omarbetad.
