På Djurgårdens hemsida inför matchen: Bortamatch på naturgräs av vårkaraktär ger nya förutsättningar.
Den här gången blev det också så.
Men på hybridgräs.
Blåränderna kom hit med tunga 4-0 mot Malmö FF med allt vad det innebar av självförtroende plus en extremt fin statistik mot Kalmar FF.
Senaste förlusten 2018, då KFF vann 2-0 på Tele2 Arena.
Fem möten under 2021 och 2022: två i serien (förluster 0-1, 2-3), två i cupen (förluster 1-4, 0-2), en träningsmatch (seger 3-2).
I allt väsentligt var Djurgården favoriter.
KFF har egentligen aldrig varit riktigt nära i någon av dessa matcher.
Men som sagt, det var nya förutsättningar – och ett Kalmar som bestämt sig för att göra det där som har slirat vid några tillfällen i år: att tävla fullt ut, hela vägen, inte vika ner sig, inte bli överkörda i duellspelet, eller stå med mössan i handen och bjuda på billiga mål.
Det var det mest väsentliga den här gången.
Djurgården kom med sitt tunga, vägvinnande spel, det som är förutsägbart men väldigt svårt att bemästra eller hantera.
Vi fick allt det där som de brukar leverera när Kalmar står på andra sidan: den tuffa pressen, den långa diagonala passningen, inläggspelet; fysiken, det raka, enkla och distinkta.
De brukar vara kompromisslösa, konsekventa, systematiska, inte så brydda över hur det ser ut, extremt resultatinriktade och lämnar vanligtvis inget åt slumpen. Arbetsmoralen är hög och genomförandet av hög klass.
Nu sprang de rakt in i ett lika kompromisslöst lag, ett lag som satt ihop, som gjorde allt det där som är gratis i 97 minuter: vann dueller, tog kort för att markera närvaro, satte pressen, adderade hög arbetsmoral och ett extremt tålamod under hela matchen.
Henrik Rydström har en hel del favorituttryck. Ett är: smell the fear som går att översätta i KFF-termer med – var paranoid i alla detaljer, lämna inget åt slumpen, tänk alltid på ett worst case scenario, gör jobbet färdigt.
Allt det där han inte fick på Bravida Arena för en vecka sedan när spelarna efter 2-1 inte klarade av att besvara: Vad gör vi nu? Hur hanterar vi det här?
Här fick han ett lag som var Rafael Nadal-noggranna och intensiva, som orkade att sortera och fullfölja, som inte gav bort mer än det som gick att hantera och dessutom lyckades med det som varit ett problem mot Djurgården tidigare: att bygga spel, flytta boll och fötter, låta dem jaga, bli trötta och frustrerade, komma till avslut och även försvara eget straffområde som jag inte sett dem göra på den här nivån tidigare.
I allt väsentligt var det här kollektivets seger, från Ricardo Friedrich (jag räknade till fem räddningar av hög karat) hela vägen fram till Isak Jansson på topp och ut till bänken.
Jag vet inte vad Rydström och hans stab sysslat med i veckan, men det landade i huvudtränarens första seger mot Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf, och ett trendbrott som jag tror kommer att betyda rätt mycket.
Förra säsongen klarade inte KFF av att vinna mot någon av topp fyra-lagen. Känslan är att avståndet har minskat i år. Prestationerna indikerar det.
Det var mycket som var bra: Friedrich, som målvakt och ledare, med Rasmus Sjöstedt i en nygammalt roll till höger i backlinjen, tungviktspjäserna Saetra och Bergqvist, den för varje match mer involverade David Olafsson; Calle Gustafsson och Romarios dubbeljobb centralt på mitten med att bygga spel, försvara det egna straffområdet, vinna dueller och vara allmänt jobbiga för Magnus Eriksson, Hampus Finndell och Haris Radetinac, via det presspel som Oliver Berg, Isak Jansson, Nahom Netabay och Noah Shamoun presterade.
Att Lars Saetra avgör i minut 93 accentuerar bara att det här var en kväll att ta med sig, en kväll när Kalmar FF fick till ett trendbrott på en plan av vårkaraktär.
Perspektivet är också något som ska in i den samlade bedömningen efter nio omgångar: Förra året vid den här tiden hade Kalmar FF samlat 14 poäng. I år 15.
Det finns naturligtvis förbättringspotential, precis som det såg ut för ett år sedan, men den här trepoängaren visar väl också vad som krävs i fortsättningen – att Kalmar FF måste få träff i den kollektiva prestationen.
Så här spelade KFF (4-2-3-1): Ricardo Friedrich – Rasmus Sjöstedt, Lars Saetra, Douglas Bergqvist, David Olafsson – Calle Gustafsson, Romario – Nahom Netabay (Simon Skrabb 76), Oliver Berg, Noah Shamoun (Victor Backman 87) – Isak Jansson (Johan Stenmark 95).
Övriga: Jakob Kindberg (mv), Elias Olsson, Erik Israelsson, Axel Lindahl.
