Friläge med elva minuter kvar av förlängningen.
Matchboll i straffläggningen.
Europa känns lite mer avlägset nu.
Nära men ändå så långt ifrån.
Jag var nog inte ensam om att lämna Gasten med den känslan.
Ingångsvärdena i den här cupkvarten var rätt goda: hemmaplan, en fin 4-1-seger mot Helsingborg i den sista gruppspelsmatchen och goda minnen från 4-1-segern mot Mjällby i träningsmatch tidigare på året. Allt det där som bygger självförtroende, framför allt när det har sett bra ut, där struktur och mönster fungerat samtidigt som man hittat ett spel som resulterat i mål; inte mindre än tio i gruppspelet.
Här kom verkligheten ikapp Kalmar FF på nåt sätt.
Allt var inte lika självklart längre. Det brast i många delar av spelet när säsongens skarpaste match skulle hanteras, när motståndet hade skruvat på rätt många detaljer i sitt spel och såg ut som ett riktigt allsvenskt lag. Det man inte gjorde i 4-1-förlusten, ett Mjällby som spelade som Mjällby brukar spela – kompromisslöst, aggressivt, kompakt, som fick ligga i sitt 5-4-1 defensivt och stänga igen centralt där KFF varit så framgångsrikt under försäsong.
Nu var det stängt, väldigt små ytor att spela på och som följd duellspel, en del skavande, men i allt väsentligt ett disciplinerat lag som är väldigt skickliga på den här typen av matchbilder.
Det är naturligtvis ingen överraskning.
Av tradition är blekingarna en rätt jobbig motståndare för KFF – bara en seger på de senaste sex matcherna – så förutsättningarna var rätt givna: det skulle bli tufft, trångt och en mental utmaning.
Den utmaningen lyckades inte KFF hantera.
Tålamodet var på plats och jag vet inte hur många passningar Lars Saetra och Rasmus Sjöstedt rullade mellan varandra i 120 minuter (många) för att hitta in centralt och bryta linjer, för att skapa med- och motrörelser, kombinationer och rotationer, men det tog alltid stopp och inte bara för att Mjällby var så kompakta. Det var ovanligt många enkla felpass, många felbeslut.
Det var osynkat och en rätt hög stressnivå i många aktioner.
Oväntat? Ja, faktiskt.
Det stora problemet, det som vi tyckt om, det som varit den kanske största skillnaden i år saknades i 105 minuter – djupledsspelet.
Att stå vid sidan och lyssna är alltid intressant: på synpunkter, förbättringspotential och möjligheter, byten som behöver göras för att ändra matchbild och det var överraskande samstämmigt den här gången.
Alla såg och Nanne Bergstrand ställde frågan redan i paus: varför inget djupledsspel, varför sysselsätter man inte Mileta Rajovic, varför utmanar man inte Mjällbys mittbackar? Drar isär, får dem att jobba felvända mot eget mål.
Det fanns otaliga möjligheter, spelare som gav sig i väg, som låg på rulle.
Istället blev det förutsägbart och väldigt mycket enklare för Mjällby.
Svagt beslutsfattande, osäkerhet, brist på mod?
Eller bara en helt vanlig reality check och en nyttig påminnelse om vad som väntar 1 april och framåt.
Henrik Jensen vill ha kombinationer, kontroll och fart toppat med press och intensitet. Han är intresserad av att skapa fördelar och övertag med högt tempo i spelet.
Mjällby stängde ner, Kalmar FF var aldrig riktigt påslaget.
Sista kvarten av förlängningen fick vi se flera attacker bakom Mjällbys backlinje. Kevin Jensen löpte sig fri på Calle Gustafssons fina boll men Noel Törnqvist kom ut och gjorde sig stor.
När Tom Pettersson träffade ribban med sin straff och KFF gick fram till 3-1, 4-3 och en direkt avgörande matchboll så skjuter Romario rakt på Törnqvist. Noah Shamoun drar sin högt över och när Ivan Kricak dunkar in 5-4 så var det på något sätt förutbestämt.
Det här var inte Kalmar FF:s eftermiddag.
En nyttig läxa, absolut, men också en nyttig påminnelse att det ibland behövs någon som bryter mönster när allt annat gått i stå.
Så här spelade KFF (4-3-2-1): Ricardo Friedrich – Axel Lindahl (Noah Shamoun 64), Lars Saetra, Rasmus Sjöstedt, David Olafsson – Johan Karlsson, Carl Gustafsson, Robert Gojani – Simon Skrabb (Kevin Jensen 106), Nahom Netabay (Romario 64) – Mileta Rajovic.
Övriga: Jakob Kindberg (mv), Elias Olsson, Saku Ylätupa, Isak Bjerkebo.
