Alltid denne Kjell Nyberg.
Att Henrik Rydström i varje längre intervju jag gjort med honom genom åren på ett eller annat sätt lyft, citerat eller hyllat sin gamle mentor är inget konstigt. Den kopplingen är tydlig, välkänd och cementerad.
Men Rasmus Sjöstedt.
Den såg jag inte komma.
Intervjutid är bokad till 13.30, med en mittback som har en lite jobbig blodsamling, eller för oss som varit med: en klassisk lårkaka, tränar inte kollektivt den här dagen och vi kan sätta oss lite tidigare för ett snack.
Det är några dagar efter att han gått en rond på 93 minuter mot ett fysmonster på 95 kilo från Blekinge, som inte har några problem att ramma en stolpe för att trycka in ett mål, det som får Alexander Axén att skrocka av förtjusning i discovery+ sändningen.
Lårkakan är ett minne från andra halvlek mot Mjällby när Lars Saetra (förmodligen ännu större, ännu tyngre) än Jacob Bergström, bestämmer sig för att ta bort det där långa inkastet även om Bergström blir ett pålägg mellan honom och Sjöstedt.
Han går en kamp mot klockan, men som alla andra fotbollsspelare är han optimist, i princip säker på att han spelar mot Norrköping på måndag, för det känns ju väldigt mycket bättre efter bara två dagar och det är aldrig fel med lite extra vila.
Nyberg?
Vi återkommer till honom.
Men först ber jag om ett betyg på Bergström.
”Han är tung, men han är inte ful, absolut inte, använder kroppen bra. Jag har mött spelare som inte väger lika mycket som är fulare.”
Att Bergström skulle söka upp Sjöstedt för att duellera kom inte som någon överraskning. Han kör en Mensa-referens för att förtydliga just den utvecklingen: ”Har han IQ över 40 så väljer han ju mig, så det var jag på det klara med innan. Lars (Saetra) är väl en av få i allsvenskan som kan matcha honom i storlek och antal kilo.”
Du kan inte konkurrera i antal kilo, eller i råstyrka med ett fysmonster som för några år sedan bodde i gymmet och byggde muskler. Hur fick du tänka?
”Går jag bara på kropp är det kört. Jag måste lämna avstånd, så han inte suger in mig, det där Goitom är så bra på. Så avståndet är viktigt. Vänder han upp så hinner jag med, tar han emot kan jag kliva, jobba med benen, kanske också lite händer och armar haha. Alla medel är tillåtna.
Jag ska vara ärlig och säga att jag inte såg Rasmus Sjöstedt som en mittback som skulle fajtas med Bergström, Henok Goitom eller Astrit Selmani i en allsvensk kontext.
Frågeställningen var egentligen mycket enklare: skulle det finnas utrymme eller plats för en hemvändare som tillbringat de senaste åren i ligor som vi har bristfällig, eller mer korrekt, ingen koll alls på. Israel, Cypern och Grekland? Tveksamt.
Jörgen Petersson visade mig tidigt en schematisk uppställning över truppen, där varje namn var placerat i en tydlig positionering.
Rasmus Sjöstedt hamnade i samma kategori (centrala mittfältare) som Romario, Erik Israelsson, Calle Gustafsson, Johan Arvidsson och Victor Backman om jag minns rätt. Han tränade som mittfältare när försäsongen rullade igång och fick naturligtvis, helt logiskt (?), spela högerback i de två första träningsmatcherna mot Malmö FF och Landskrona.
Central mittfältare verkade inte längre vara aktuellt och det såg ut att bli det som de flesta av oss såg framför oss, eller det vi kunde dra oss till minnes innan han lämnade Falkenberg efter säsongen 2016, positionen till höger i en fyrbackslinje med ungefär de här egenskaperna: snabb, bra med fötterna, intensiv, som gärna väggspelar och sedan skickar in bollen framför mål.
Det vi missat var positionsförändringen under åren utomlands.
Sjöstedt skolades om till central mittfältare i Hapoel Haifa, fick spela mittback i Panetolikos (Grekland).
Allt det där som Kjell Nyberg sett och konstaterat när Rasmus Sjöstedt fick börja träna med a-truppen för drygt tio år sedan. När han själv var fast besluten att satsa på positionen till höger i en försvarslinje, sa Nyberg: ”Vill du bli något Sjöstedt så måste du spela centralt.”
Naturligtvis fick Nyberg rätt.
Högerback 2021? No way. Onaturligt, säger han och fortsätter: ”I dag ska man vara teknisk, utmana, komma runt. Jag gick på väggspel för att sen skicka in bollen, väldigt basic.”
Wingback försöker jag…
”Ja, om jag får vara defensiv med markeringsinslag, haha.”
Efter 13 omgångar av allsvenskan känns det som om 29-åringen från Färjestaden har hittat rätt sedan Henrik Rydström sorterat in honom i ett nytt fack och där han tillsammans med Lars Saetra och Douglas Bergqvist, och efter uppehållet, Johan Stenmark, bildat ett av seriens mest svårforcerade defensiva uppställningar och övre-halvan-bra när det kommer till insläppta mål.
Jag vet inte hur vi ska definiera rekryteringen av Rasmus Sjöstedt. Det är kanske en kombination av två parter som helt enkelt hittade nån sorts konsensus vid rätt tillfälle, som såg ett bra tillfälle att dra nytta av varandras tjänster, helt enkelt köra och se vad som händer.
Utfallet har varit över förväntan.
Oddsen på att Oliver Berg och Jonathan Ring skulle leverera på den nivå som de gjort var rätt låga i min bok. Lars Saetra kändes, när scouten Peter Swärdh nosat upp honom i Nordnorge, som ett ganska tryggt och stabilt val.
Men Sjöstedt.
När jag går tillbaka till mina minnesanteckningar så börjar utropstecknen samla sig redan efter cupmatchen mot Brage, när han för första gången klev in centralt i en trebackslinje, då tillsammans med Piotr Johansson och Douglas Bergqvist.
Sen har det egentligen bara fortsatt, vecka efter vecka, match efter match. Vi har fått se en spelare som adderat kilon, utvecklat närkampsspelet; som är atletisk, följsam, skicklig i en-mot-en, som känns bekväm när han ska trä in bollar förbi motståndarnas första-press; som har en väldigt fin kombination av lugn och aggressivitet. Mogen är ett annat adjektiv som dyker upp.
En sån där +++++-värvning som föreningar som Kalmar FF mår så väldigt bra av att göra efter flera år av misär i den delen av verksamheten.
Själv har Rasmus Sjöstedt aldrig varit orolig för att kapaciteten inte skulle vara tillräcklig för att räcka till i allsvenskan. Däremot fanns en helt annan oro, fullt legitim med tanke på hur hans utveckling sett ut under de senaste fem åren. Han var rädd för att bli den där spelaren som fladdrar runt på olika positioner, där det uppstår problem eller hål, hoppa runt, inte få den nödvändiga kontinuiteten och med trygghet som följd, eller som han uttrycker det: ”Nivån höjs då om man inte är som (Joshua) Kimmich.”
En viktig och avgörande del i utvecklingen är mognad, det som bland annat kommer av att bli förälder, flytta utomlands med allt vad det innebär och möjligheten att få träna och spela med extremt proffsiga spelare: se hur de agerar, på och utanför planen, hur man hittar den viktiga av och på-knappen.
”Förr var mitt liv väldigt inrutat: sova och äta rätt, träna, fullt fokus. Nu är jag mer avslappnad utanför fotbollen, eller jobbet, och det har varit skönt.”
Han kan möjligtvis sträcka sig till att se om matcherna med sitt Kalmar FF, övrig allsvensk fotboll finns inte på agendan. Det finns för-och nackdelar med att veta för mycket, så det får räcka med det som tränarna presenterar och den samlade egna erfarenheten från matcherna som spelas.
Norrköpings-kollen är inte speciellt omfattande när vi snackar, ett par generella saker dyker upp, som underlag och en tydlig spelidé.
”Vi har gjort bra matcher på konstgräset. Det passar vårt spel rätt bra och jag är säker på att Norrköping inte kommer att lägga sig lågt.”
Individuellt lär det också bli en stor förändring för Rasmus Sjöstedt. Från Bergströms bodybuilder-hydda till en snabb och djupledslöpande Carl Björk.
”Om jag får välja så möter jag hellre en rapp anfallare. Det passar mig lite bättre.”
Texten är skriven av Peter Ahlén. Under året kommer han följa Kalmar FF på nära håll och dela med sig av sina texter här på kalmarff.se. Notera att texten är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är hans egna.
