Tre raka matcher utan seger – 1-1, 2-3, 0-2 – rent reflexmässigt är det lätt att föreslå, kanske kräva förändringar, något nytt; för att bryta en negativ trend.
Om vi dissekerar de tre matcherna efter EM-uppehållet så är det inte prestationerna som som varit undermåliga, tvärtom: Kalmar FF har dominerat bollinnehav och skeenden ute på planen; visat upp samma mod och tro på den spelidé som implementerats.
Så såg det också ut under större delen av matchen på Friends. Framför allt i första halvlek då AIK hade väldigt svårt att sätta ihop två eller tre passningar i rad.
Grunderna är på plats, mönster och strukturer fungerar i speluppbyggnaden, man tar sig in i sista tredjedelen tillräckligt ofta för att kunna skapa chanser och omsätta dem i mål.
Just nu är slutprodukten för svag men är det samma sak som om Henrik Rydström och hans kollegor på bänken, Stefan Larsson och Rasmus Elm, ska göra halt och helt om?
Knappast.
Det har passerat ganska exakt sex månader sedan den här gruppen började staka ut en ny färdriktning, en fotboll för framtiden, en fotboll som i allt väsentligt ska harmoniera med hur föreningen valt att utbilda sina spelare på akademin.
Det är inte nu, efter en resultatmässigt sämre svit, som det finns anledning att vackla i tron, börja lyssna för mycket på intryck utifrån och börja leta fel.
Jag hoppas däremot att det finns en proaktiv sida med fler scenarion inom ramarna som bestämts och tillräckligt högt i tak för att kunna skruva på detaljer, fortsätta det man gör, fast ännu bättre; inget annat.
När jag intervjuade tekniske chefen Jens Nilsson innan seriestart om den röda tråden sa han så här: ”Det går inte bara snudda vid något och sen lämna det. Det gäller att stå pall när det blåser. Det får knaka i fundamentet, men inte krackelera. Du måste våga göra något för att nå utveckling.”
Hans tro var stark: ”Ja, jag är övertygad. Det betyder inte att jag får rätt med en gång eller om ett år, men jag tror på vägen vi valt.”
Det är i den kontexten vi kan börja diskutera 2-0-förlusten mot AIK.
Vi är fortfarande rätt många, inte bara lokalt, som är förvånade över hur snabbt det ändå har gått, med vilken fart gruppen har gått från destruktivitet till kreativitet och en fotboll som attraherar.
Allt är fortfarande under utveckling och förbättringspotentialen är omfattande.
Jag var inne på ett område efter Häcken-matchen: lite för enkla baklängesmål. Rydström delade inte den uppfattningen när han sett om matchen och delgivit sina synpunkter. Jag tycker ändå att han i efterhand medgivit (nåja) att några av målen kunde ha undvikits även om det naturligtvis är omöjligt att helt gå fri från misstag under en match.
Vi får väl ändå säga att KFF kunde ha hanterat båda AIK:s mål på ett bättre sätt, eller åtminstone förkovrat sig på de där fem minuterna det tog för Alexander Milosevic att först nicka i stolpen och sedan frigöra sig ifrån Nils Fröling för att styra in 1-0 med huvudet i matchminut 58 på Sebastian Larssons hörna.
Rydström gick över till fyrbackslinje efter det målet och valde, precis som mot Häcken, flytta upp Lars Saetra för en slutforcering.
Istället slår Piotr Johansson en boll diagonalt mot det egna straffområdet och framför fötterna på Henok Goitom som i sin tur frispelade Larsson för tvåan.
Jag vill påstå att det finns element av slarv i samtliga baklängesmål efter uppehållet.
KFF är väldigt bra på att spela sig förbi linjer, bygga spel, vända spel, flytta sina motståndare i sidled, trycka ner dem och ta sig in i sista tredjedelen. En rätt komplicerad kombination av detaljer som ger en bra helhet. Men inte hela vägen.
Jag vet att man sliter med det här i veckorna, jobbar med synergier, samarbeten, för att ta sig till bättre lägen, fler heta målchanser.
Det som har försvårat den utvecklingen är att motståndarna insett att det är rätt jobbigt, på gränsen till meningslöst, att försöka kliva högt och pressa från minut ett. Då finns risken att bli överspelade, blottad, så det vi har sett så här långt är ett cyniskt Varberg, ett lågt stående Häcken som siktade på omställningar och AIK som valde att kliva på individer, skava, främst Oliver Berg, som är navet framåt.
En fyrbackslinje i AIK blev en mur på sex spelare när Kalmar flyttade fram boll kräver något mer, spelare som ger sig i väg djupt och brett; som vågar lite mer, för på något märkligt sätt bli det en omvänd riskminimering när inte modet att gå för strupen (ett bildligt Rydström-uttryck) inte riktigt finns där.
Oliver Berg (4 mål+3 assist) Jonathan Ring (1+4) är tyvärr allt för ensamma när det kommer till offensiva poäng. Övriga med offensiva uppgifter: Isak Jansson, Romario, Sebastian Ring, Calle Gustafsson, Filip Sachpekidis, Isak Magnusson, Nils Fröling, Piotr Johansson och Noah Shamoun har tillsammans samlat fem poäng (!).
KFF-tränaren har som ambition att hans lag ska kunna vara taktiskt flexibla, kunna ändra system och karaktär med bibehållen grundidé.
Han har lekt med tanken att gå över till fyrbackslinje, det vi såg i träningsmatcherna mot Malmö FF och Djurgården, för att få plats med ytterligare en offensiv spelare. Idén är ju ganska enkel att förstå med tanke på det bollinnehav Kalmar har i varje match. Behovet av tre centrala mittbackar kanske inte är så stort då. Men tryggheten har vägt över och den går att förstå.
Intensitet och tålamod, trygghet och mod.
Fyra delar som måste samverka för att helheten ska bli tillräckligt bra.
Den här gruppen kommer inte att vackla.
Så här spelade KFF (3-4-3): Lucas Hägg Johansson – Lars Saetra, Rasmus Sjöstedt, Johan Stenmark (Filip Sachpekidis 72) – Piotr Johansson, Calle Gustafsson, Romario, Sebastian Ring – Jonathan Ring, Oliver Berg, Nils Fröling (Isak Jansson 61).
Övriga: Tobias Andersson (mv), Isak Magnusson, Victor Backman, Noah Shamoun, Arton Podrimcaku.
Texten är skriven av Peter Ahlén. Under året kommer han följa Kalmar FF på nära håll och dela med sig av sina texter här på kalmarff.se. Notera att texten är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är hans egna.
