Historien upprepar sig.
Om och om igen.
Ett blått skynke tornar upp sig när Djurgården står på andra planhalvan.
Nio förluster på de senaste tio tävlingsmatcherna.
Vi får gå tillbaka till höstmötet 2018 för att hitta den senaste segern.
Målskillnad: 5-22.
Det finns alltså en viss logik när Kalmar FF försvinner ur svenska cupen efter 2-0-förlusten på Guldfågeln Arena.
Okej, vi kan, om vi vill, ta in sommarmatchen förra året, den som spelades 3×45 minuter i ett stekhett Stockholm under EM-uppehållet i statistiken. Kalmar-seger med 3-2.
Men. Djurgården trea i allsvenskan förra året är helt enkelt för bra.
Vi fick ännu ett bevis på att Kalmar har en del att jobba med innan det på allvar går att störa de bästa lagen i Sverige.
Jag pratade med Henrik Rydström dagen innan match.
Han såg möjligheter, pratade om att det fanns svagheter att exponera, en viss förutsägbarhet i deras spel. Framför allt hoppades han på att spelarna inte skulle stå med mössan i handen, vända bort blicken när de blev nedstirrade och att försöka syna djurgården-spelarna, istället för tvärtom.
Han fick ingenting av det där.
Jo, förresten, han fick förutsägbarheten i Djurgårdens spel: den tuffa pressen, den långa diagonala passningen, inläggspelet; fysiken, det raka, enkla och distinkta.
Problemet är att Djurgården är kompromisslösa.
Det lämnar inget åt slumpen. Arbetsmoralen är extremt hög, genomförandet av hög klass.
När de är så konsekventa då räcker inte Kalmar FF:s spel till.
Deras tunga fysiska närvaro och smartness sög musten ur hemmalaget. Det fanns inga ytor att spela bollinnehavsfotboll på. Det var stängt centralt. Det var stängt på kanterna. Djurgården kunde trycka ner Kalmar i straffområdet och bygga spel, komma till avslut, skapa hörnor och fasta situationer.
En kvart in i första halvlek var det rätt kraftig Djurgården-dominans. Kalmar kom till ett par halvlägen genom Oliver Berg och Isak Jansson.
Haris Radetinac kunde istället och logiskt brösta in ledningsmålet från nära håll efter ett Piotr Johansson-inlägg. Otagbart? Nja. Sedan var det naturligtvis Piotr J som dundrade in tvåan utan chans för Ricardo Friedrich efter 36 minuter.
Där och då kändes matchen stängd och över.
Det såg kraftlöst ut under i stort sett hela matchen. Rätt mycket slarv i passningsspelet och en lite överraskande oförmåga att dels ta sig ur första pressen och att etablera nån sorts dominans högre upp än på den egna planhalvan.
Strukturen och systematiken som fungerade bra mot Sirius i den sista gruppmatchen smulades sönder av Djurgården som fick väldigt bra träff på sitt taktiska upplägg.
Det som var charmigt, positivt, offensivt, idérikt mot Sirius, blev tyvärr väldigt förutsägbart den här gången. Jag förstår att man vill vara konsekvent i det man gör, följa principer, det som är överenskommet, men ibland, som i andra halvlek, hade det varit bra om det funnits något som kunde bryta mönster. Nu blev det, det som jag vet Rydström hatar, ett färglöst bollande och så enkelt och långsamt att Djurgården kunde stå i sina positioner och vänta.
Underlaget påverkade naturligtvis den fotboll som ska bedrivas och gav definitivt Djurgården ett ännu bättre övertag i det fysiska spelet, det som också är en detalj som måste hanteras när det andra fallerar.
För första gången i år fick Rydström tillgång till alla spelare, minus Victor Backman, och kunde mönstra en riktigt stark startelva. Den offensiva trion med Skrabb, Jansson och Netabay har aldrig spelat tillsammans. Skrabb och Saetra startade sina första matcher, det har varit ett hack i verksamheten i två veckor som naturligtvis har påverkat helheten.
Rydström gjorde ett trippelbyte efter 63 minuter och ytterligare två utan att kunna förändra matchbilden.
Ambitionen att närma sig topp fyra-lagen i allsvenskan finns givetvis. Det var väl egentligen det enda under 2021 som inte föll på plats. Kvalitetsskillnaden, om vi tar den här matchen som nån sorts måttstock, är fortfarande för stor.
Det som kanske oroar mest efter en så här kraftlös insats är bristen på karaktärer, individer som är obekväma på ett Mange Eriksson eller Haris Radetinac-sätt.
Lite cynism i det välordnade och vackra.
Så här spelade KFF (4-2-3-1): Ricardo Friedrich – Axel Lindahl, Lars Saetra (Elias Olsson 63), Rasmus Sjöstedt, David Olafsson – Calle Gustafsson, Romario (Erik Israelsson 87) – Simon Skrabb (Kevin Jensen 63), Oliver Berg, Nahom Netabay (Noah Shamoun 81) – Isak Jansson (Filip Sachpekidis 63).
Övriga: Jakob Kindberg (mv), Johan Stenmark.
