Är det för lite pragmatisk fotboll?
Är kontrasten mot ideologin för stor?
Pragmatismen är resultatinriktad, praktisk, funktionell och realistisk. Ungefär som Mjällby försöker spela sin fotboll.
Henrik Rydström är mer ideologisk, och på många sätt Marcelo Bielsa-envis, trogen sin idé, sina ideal.
När inte plan A fungerar fullt ut finns egentligen ingen plan B, bara en drivkraft att försöka göra plan A ännu bättre.
Det var exakt det tankesättet som fick Kalmar FF att lyfta förra säsongen, som ruskade om fotbolls-Sverige över förvandlingen nere i det sydöstra hörnet av vårt avlånga land.
Trots käftsmällar – Djurgården i cupen på försäsongen, 0-3 mot Elfsborg och 0-4 mot Mjällby – så ruckades inga principer. Rydström vek inte bort blicken. Han jobbade ännu hårdare, ännu mer principfast.
Jag tror på den utvecklingen även framåt.
Varför då?
Jo, för att nå framgång i en mindre förening krävs mod och ett större risktagande.
Priset man ibland får betala för en positiv fotboll har vi nu fått se i två raka matcher.
Jag vet inte om det fortfarande är sviterna efter covid-utbrottet för några veckor sedan och gräsplaner i mitten av mars med allt vad det innebär för ett possession-inriktad lag som stör, men det har inte sett bra ut.
Alldeles oavsett vad man sysslar med är progression viktigt; att ta steg, driva utveckling i en positiv riktning, testa, få svar, fortsätta framåt.
Men för att lyckas med det krävs mental styrka och en väldigt stark övertygelse.
I det lilla, i det stora, på kort sikt och över tid.
Att balansera alla delar är verkligen inte lätt och jag förstår Rydström som är ambivalent inför träningsmatcher, som visserligen erbjuder möjlighet att testa nya saker, men som också kommer med resultatkrav som döljer bakomliggande tankar och idéer med det pågående arbetet.
Med två veckor kvar till den allsvenska premiären är det fortfarande detaljer som inte sitter, som behöver bli bättre.
Några saker som slagit mig i matcherna mot Djurgården och Mjällby är bristen på tempo, med fötter och boll; ett sterilt och statiskt passningsspel; alldeles för lite löpningar, inget hot i djupled – och slarvet, beslutsfattandet.
Djurgården behövde inte jobba speciellt hårt för att göra sina två mål.
Mjällby bjöds på ungefär samma trevliga resa.
Tyvärr landar rätt mycket av ansvaret på Ricardo Friedrich som släppt in tre väldigt billiga mål – Trelleborgs 1-0, Djurgårdens 1-0 och Mjällbys 1-0, det som bara erbjuder uppförsbackar och en direkt osäkerhet i det kollektiva försvarsspelet. Addera dessutom några lite för avancerade aktioner med fötterna och frågetecknen samlas runt den grymt sympatiske brassen som kom till Kalmar med ett fint cv och en tydlig arbetsbeskrivning: uppgradera målvaktsspelet.
Det måste helt enkelt bli stabilare.
Om Rydström skickade ut en startelva mot Djurgården som starkt påminde om en ganska trolig uppställning när allsvenskan rullar igång mot svenska mästarna Malmö FF så såg det lite annorlunda ut mot Mjällby.
Nere på Listerlandet med Hanöbukten som fond hade KFF-tränaren plockat bort fem av de som startade den matchen. Rasmus Sjöstedt, Oliver Berg, Romario, Nahom Netabay saknades i truppen och David Olafsson byttes in i andra halvlek.
Precis som mot Sylvia öppnades möjligheten för andra att kliva fram, ge Rydström lite frågetecken att räta ut och verkligen pusha för en plats från start när det blir allvar.
Ingen tog den möjligheten fullt ut.
Hyggligt inhopp av Kevin Jensen och ett snyggt mål.
Ungefär så.
Det kommer även i år att bli helt nödvändigt att ha Rasmus Sjöstedt, Oliver Berg och Romario med som trygga konstanter i Rydström-bygget för att säkerställa kvalitet.
Simon Skrabb klev av tidigt, med som det såg ut på den undermåliga sändningen, en baksida som inte höll. Förhoppningsvis var det ett tidigt och klokt beslut han tog.
Ska Kalmar FF få till ett hotande anfallspel, istället för det sterila, statiska bollandet är Oliver Berg nödvändig som ett centralt nav och att det går att bygga samma irrationella samspel som han, Jonathan Ring och Piotr Johansson lyckades med förra året.
Skrabb eller Nahom Netabay har förutsättningar att kunna lösa Ring-rollen och jag är övertygad om att Axel Lindahl är rätt man bara han får rätt uppbackning.
Vid samma tid förra året (20 mars) förlorade KFF mot Mjällby på Fredriksskans med 2-0 efter två billiga baklängesmål och flera bärande spelare borta.
Två veckor senare hade bitarna fallit på plats och KFF-resan hade startat på allvar.
Ska vi se det som något slags tecken?
Så här spelade KFF (3-4-3): Ricardo Friedrich – Johan Stenmark, Lars Saetra, Elias Olsson – Axel Lindahl (Johan Arvidsson 45), Calle Gustafsson, Erik Israelsson (Filip Sachpekidis 63), Lukas Rhöse (David Olafsson 63) – Simon Skrabb (Kevin Jensen 28), Isak Jansson, Noah Shamoun.
Övriga: Casper Andersson (mv), DIsak Vidjeskog, Edvin Crona.
