Tänk vad ett systembyte, ett par positionsförändringar och förändrat utgångsläge kan göra för ett fotbollslag.
Vi såg tydliga tendenser redan mot Mjällby i förra omgången, framför allt i första halvlek när Henrik Rydström rullade ut ett extremt framåtlutat lag; som till och med valde att knacka bollen långt tidigt, tog fler avslut utifrån och med fler spelare som utmanade.
Den gången saknades en viss kyla i andra halvlek och Kalmar FF hade svårt att stänga matchen.
Mot Norrköping hade det här gänget skruvat upp reglaget ett par steg till.
Det spekulerades före matchen vilket av lagen (båda har definitivt ambitionen) som skulle koppla grepp, få tag i matchen, bollinnehavet och därmed dominansen.
4-3-3 istället för 3-4-3 kanske inte låter som en så stor förändring. Det är det inte heller, om man inte som KFF, väljer att göra något konstruktivt av det.
Rydström lät Oliver Berg (vi återkommer till honom) sjunka ett steg till från sin position som falsk nia till en mer uttalade nummer 10-roll, samtidigt som en mer djupledslöpande Isak Jansson fick spel centralt i anfallet.
Risken med en trebackslinje är att man lätt blir baktung och landar med wingbacks långt ner i banan. Med 4-3-3 blir det ytterligare ett offensivt alternativt; större möjligheter att kliva i pressen, allt det där som KFF gjorde till perfektion under första halvlek.
Presspelet var i princip felfritt. Norrköping hade extremt stora problem att bygga spel nerifrån och fastnade på egen planhalva, och som bäst några meter in på sin offensiva del.
Jonathan Ring, Jansson och Nils Fröling synkroniserade den första pressen, Berg, med understöd av Calle Gustafsson och Romario nästa, samtidigt som fyrbackslinjen klev på – rejält.
Norrköping blev frustrerat, hade stora problem i andrabollsspelet och saknade bett i försvarsspelet.
Efter bara tio minuter antecknade jag: det är lugnt, metodiskt och tryggt, trots att Sam Adegbenro bränt ett jätteläge till 1-0 efter tio minuter.
Istället, och för att återkoppla till ”förändrat utgångsläge”, så kunde Nils Fröling lösgöra sig från det där jobbiga som hänger över alla offensiva spelare: bristen på poäng.
Han gjorde ungefär samma manöver mot Mjällby. Då gick skottet precis utanför. Även om det är en dåligt bevarad hemlighet att Fröling älskar att kliva in från vänster, parallellt med straffområdeslinjen, peta bollen diagonalt och sedan skjuta, är det väldigt svårt att få stopp på en nu frisk, hel och vältränad 20-åring.
Efter ett miserabelt 2020 (bara sju starter), jobbig inledning på året: Fröling deltog bara i två träningsmatcher och missade de tre första matcherna i allsvenskan.
Att han sen får trycka in 2-0 med en ny fin stegisättning från samma läge och skicka upp bollen i nättaket bakom Oscar Jansson skänker naturligtvis välkommet självförtroende och ett vapen som inte fanns i truppen innan formationsbytet. Fröling är en spelare som egentligen inte behöver en målchans, typ Moses Ogbu i Mjällby förra året.
Det var rätt många som blev överraskade över Kalmars sätt att spela i våras: bollinnehav, dominans, bekväma spelare, stark defensiv. Transformationen från fjolåret gick väldigt snabbt, precis som omställningen efter tre raka förluster efter omstarten har gjort.
Det imponerar ännu mer på mig och visar hur långt den här gruppen har kommit i sin utbildning, i sin flexibilitet; att hitta tillbaka till det hårda, laglojala jobbet, göra allt det där som är gratis (springa, vinna dueller, hjälpa sin kamrat) – och dessutom jobba färdigt alla situationer.
En anledning är att man hittat en kärna av spelare som kommer till spel i stort sett varje vecka: Hägg Johansson, Saetra, Sjöstedt, Piotr Johansson (saknades för första gången i år pga personliga skäl), bröderna Ring, Calle Gustafsson, Isak Jansson, Filip Sachpekidis och Douglas Bergqvist innan skadan…och Oliver Berg, förstås.
Adjektiven börjar ta slut när jag ska försöka beskriva hur bra den här 27-årige norrmannen är.
Hans första halvlek är enastående, definitivt ++++, på gränsen till Hysén-bra (ni förstår liknelsen). Jag tror, eller jag vet: det finns ingen annan spelare i allsvenskan just nu som är lika skicklig på att hela tiden hitta ytor att vara spelbar i. Han löper diagonalt, vertikalt, han pressar, han bygger spel, vinner dueller, hittar samarbeten där ingen annan letar och han driver på, och jobbar tillsammans med Jonathan Ring som utbildningsansvarig i lagets offensiva spel.
Utan Rydström, ingen Berg.
Utan Jörgen Petersson och Rydström, ingen Jonathan Ring.
På sikt är jag övertygad om den attraktiva fotboll som bedrivs kommer att underlätta i rekryteringen i framtiden.
Kalmars 2-0-mål blev direkt avgörande, framför allt sedan Christopher Telos reducering i minut 81 annullerats sedan Totte Nyman inverkat på spelet och stört Hägg Johansson.
2-1-reduceringen blev bara av akademisk betydelse när Rydström bytte in Elias Olsson och gick ner på en fembackslinje.
Jo, Kalmar föll tillbaka, kanske lite för mycket, och fick slita för att hålla rent sista delen av matchen. Men i allt väsentligt var KFF bättre och den här gången är jag säker på att fler neutrala åskådare kan slå fast att det var Kalmar som gjorde motståndet dåligt – inget annat.
Bara rosa moln på himmelen?
Tyvärr inte. Truppen är tunn och det är brist på centrala mittfältare och wingbacks/ytterbackar vilket accentuerades mot Norrköping.
Det är inte allsvenskans mest meriterade bänk som kom till spel den här gången.
Samtidigt går det att vända på resonemanget.
Bara några minuter efter slutsignal får jag ett sms från tekniske chefen Jens Nilsson.
Han skriver: ”Sex av elva startspelare är fostrade i akademin. Ha en trevlig kväll.”
Så här spelade KFF (4-3-3): Lucas Hägg Johansson – Johan Stenmark (Henrik Löfkvist 63), Lars Saetra, Rasmus Sjöstedt, Sebastian Ring – Calle Gustafsson, Oliver Berg, Romario – Jonathan Ring (Victor Backman 82), Isak Jansson (Noah Shamoun 82), Nils Fröling (Elias Olsson 69).
Övriga: Tobias Andersson (mv), Lukas Rhöse, Isak Vidjeskog.
