Denna text är skriven av Peter Ahlén. Under året kommer han följa Kalmar FF i Allsvenskan på nära håll och dela med sig av sina texter här på kalmarff.se. Notera att texten är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är hans egna.
Det har alltid handlat om när, inte om.
Henrik Rydström har varit predestinerad för större uppgifter ända sedan han tillsammans med Jens Nilsson fick huvudansvaret för Kalmar FF:s a-trupp hösten 2018 under Nanne Bergstrands sjukskrivning.
För den som ville se, så var det extremt hur snabbt duon kunde transformera en idé, filosofi ute på planen. Där och då såg vi embryot till utvecklingen under de senaste två åren i Kalmar.
Det var inte Rydströms förening som plockade upp den bollen.
Han skickades ut med huvudet före.
Ifrågasatt internt, ansågs obekväm med sin grävlingslika förmåga att klamra sig fast vid detaljer, kräva svar och utvärdering av verksamheten.
Ola Andersson i Uppsala såg något annat.
Efter två år på Studenternas och en rejäl transformation (truppbygge, filosofi), en uppskattad sådan – kom han hem igen för att bygga nytt, skapa en identitet, det som saknats under många år, och förvandla den fula ankungen till en svan.
Utvecklingen har varit remarkabel, på gränsen till omöjlig att ta in.
Allt i den vägen har inte handlat om Henrik Rydström. Det ska vi vara tydliga med. Många har gjort väldigt mycket.
Men det fotbollsfilosofiska har designats och förfinats av #8.
Det som gav honom titeln allsvenskans bästa tränare 2021, det som fick storklubbarna att vakna och förstå att det inte handlade om något tomtebloss i kanten av Kalmarsund.
Malmö FF hade honom högst upp på listan inför 2022 som ersättare till Jon Dahl Tomasson. Fick nej i instans nummer två och fick istället ta in Milos Milojevic.
Efter årets fjärdeplats har kön blivit lång av intressenter. Rydström har enligt egen utsago sagt tack, men nej tack till en rad toppklubbar.
Alla känner till utvecklingen i Malmö.
I förlängningen har deras problem med att skapa kontinuitet på tränarsidan tvingat dem att aktualisera den där listan igen.
Henrik Rydströms namn fanns kvar. Högst upp.
När Mighty Malmö FF kom tillbaka och familjen sa ja så bedömde Rydström att utmaningen, de ekonomiska förutsättningarna (jag utgår ifrån att det även innefattar de personliga villkoren) var för bra för att säga nej till.
Jag vet att ni är många som mår dåligt när ni påminns om hierarki och näringskedja när det kommer till svensk fotboll. Men det här är verkligheten: den allsvenska sjuan kan helt enkelt bestämma sig för att hämta en bättre placerad konkurrents tränare.
Hur är det möjligt?
Hade inte Rydström ett kontrakt över 2024?
Av någon märklig anledning så lever tränare under helt andra arbetsrättsliga villkor än spelare och ett kontrakt blir egentligen bara en pappersprodukt som visar nån sorts riktning och en viss trygghet, framför allt för arbetstagaren.
Har man dessutom som Rydström förlängt sitt kontrakt på arbetsgivarens initiativ finns alltid möjlighet att addera klausuler och detaljerar med möjlighet att styra situationer som kan uppstå i en fördelaktig riktning.
Kalmar FF hamnade i ett moment 22-läge och har egentligen bara kunnat vädja och sträcka sig sig långt som det bara är möjligt lönemässigt utan att äventyra ekonomin för att få honom att stanna och fortsätta med det spännande uppdraget här.
Historiskt har det handlat om väldigt lite pengar när tränare byter förening med gällande kontrakt. Kalmar FF kommer kanske att sätta en ny norm, men det handlar ändå om kaffepengar i slutändan.
Rydström gjorde sitt val, bestämde sig får något annat.
Då var Kalmar FF chanslöst.
Går det att förstå? Absolut. Det finns bevekelsegrunder, förstås.
Malmö FF är landets största förening med en överlägsen ekonomi och med det följer resurser som andra bara kan drömma om. Man staplar titlar på hög, spelar regelbundet i Europa och har ett massivt följe.
Så sent som den 6 november svarade Rydström i en Barometern-intervju på frågan om det fanns någon utmaning i Sverige. Han sa: ”Inte just nu, inte i dag.”
Jag är övertygad om att Malmö FF varit den utmaning som Rydström hoppats på, den enda utmaning som varit intressant. Den fanns nog där redan efter den sista matchen mot Sundsvall, även om det blev mer konkret i början av den här veckan.
MFF-dörren hade förmodligen varit stängd för en rätt lång tid om deras uttalade ambition om kontinuitet blir verklighet. Föreningen befinner sig dessutom, efter en i deras ögon usel säsong, i ett läge där det finns allt att vinna för en ny tränare.
Rydström har, och ska naturligtvis ha, stora tankar om sig själv och sin bekräftade förmåga att på relativt kort tid strukturera om ett lag, framför allt ett riktningslöst detroniserat mästarlag , som de sett ut under säsongen.
Det var helt enkelt rätt tillfälle.
Hur kommer att landa bland medlemmar och supportrar?
Inte särskilt väl.
Även om Rydström har ett omfattande institutionellt kapital både som spelare och tränare; det som byggdes på när han sparkades ut och när han flyttade hem igen, så är de han som nu bestämt sig för att lämna. Det är en helt annan historia och att han väljer en allsvensk konkurrent kommer att sticka i ögonen.
Hade han stannat ett år till och byggt vidare på det fina arbete som löper är jag övertygad om att förståelsen varit större. Jag tror inte han var beredd att ta den risken med Malmö FF i den andra vågskålen.
På kort tid kommer det här att skaka om föreningen.
Det har funnits så mycket framtidstro investerat i Henrik Rydström och den riktning och identitet som skapats med honom runt Guldfågeln Arena.
Samtidigt, ingen enskild person, spelare eller tränare, är större än föreningen. Det som är viktigt och avgörande är det som tekniske chefen Jens Nilsson sa till mig i intervju inför förra säsongen, när den nya riktningsförändringen skulle implementeras: ”Det går inte bara snudda vid något och sen lämna det. Det gäller att stå pall när det blåser. Det får knaka i fundamentet, men inte krackelera.”
Föreningens fundament är stadigt, bättre än på väldigt många år, och att Rydström väljer att kliva av sitt uppdrag, kommer naturligtvis inte som någon chock med tanke på det intresse som funnits under lång tid.
Även om tajmingen är dålig så är beredskapen god och det finns för tränare, precis som med spelare, en ”skugglista” för framtid och det oförutsedda.
Att ersätta allsvenskans bästa tränare rakt av är svårt. Men det behöver naturligtvis inte vara någon med samma aura och utstrålning även om det finns önskemål om det kommunikativa.
Det absolut viktigaste är att det kommer in någon med samma filosofi, som är en god pedagog, ambitiös med hög arbetsmoral och som är beredd att initialt leda verksamheten i ett par rätt stora skor.
