Tre-fyra knytnävslag i plexiglaset från Henrik Rydström i slutet på matchen.
En tyst hemmaklack vid slutsignal.
Spridda applåder från tillresta Sirius-supportar var allt som hördes efter 94 minuter.
Det var en lite märklig och konstig känsla som ramade in matchen.
En känsla av tomhet, uppgivenhet, men mest frustration, exakt det som Rydströms knytnäve signalerade i hemmabåset.
Vi kan luta oss mot statistiken: allt från bollinnehav, via avslut till aktioner i sista tredjedelen; och vi kunde i realtid se ett Kalmar FF plocka isär ett defensivt och cyniskt Sirius i minst 80 av matchens 94 minuter.
Det var klasskillnad i stort sett allt: struktur, i samarbeten och rörelse, med idéer och i återerövring.
Uppförsbacken som Kalle Larsson bjöd på efter tolv minuter – en kanon på halvvolley, ribba in, där jag, från min position, önskade mig lite mer av ytterbackarna David Olafsson och Axel Lindahl i det defensiva beslutsfattandet – borstades bort, sågs mer som ett olycksfall i arbetet, något som skulle hanteras.
Ett farligt inspel från Aron Bjarnason fyra minuter senare som Ricardo Friedrich fick styra bort till hörna var allt som Sirius skapade i offensiv väg.
Kalmar FF tog över allt, tryckte ner ett, från start lågt stående Uppsala-lag, djupt ner på deras egna planhalva och betalningen kom ända i rätt hygglig tid när David Olafsson klackade (!) in en andraboll som Oliver Berg tryckte in från vänsterkanten efter Simon Skrabbs hörna.
Nahom Netabays skott täcktes ut till hörna efter en rasande fin omställning regisserad av Lars Saetra och Oliver Berg. Ett par minuter före paus var Netabay nära igen efter en ny upprullning.
Chanser som registrerades.
Sirius gick på knäna.
Daniel Bäckström kontrade med ett dubbelbyte i paus. Skickade ner Filip Rogic som mittback istället för Tim Björkström.
Två minuter in på andra halvlek hade Sirius dragit på sig sitt tredje gula kort för vårdslöst spel. Inte helt oväntat var det Christian Koukaou, Adam Hellborg och Marcus Mathisen i den ordning. En deja vu-upplevelse från cupmatchen i våras (Kalmar-seger med 2-0) som då var lite olikt dem, samtidigt också ett sorts betyg till KFF, både då och nu. Det kostar på att bara få springa, jaga, ställa om, för att överhuvudtaget vara kvar i matchen.
Pressen avtog egentligen aldrig. Det var spel mot ett mål trots att en av Kalmars absolut bästa spelare den här gången, Nahom Netabay, tvingades kliva av med en lårskada. Noah Shamoun kom in och virvlade runt på sin vänsterkant och hade halvlekens klart bästa chans med ett skott som blockerades till hörna.
Även om vi vet att allsvenskan är en väldigt oförutsägbar serie, där alla kan slå alla, eller åtminstone kriga till sig en poäng, alldeles oavsett hur ologiskt det kan vara, så fanns det nog rätt många som satt hemma och spekulerade inför omstarten och såg följande lag i de tre första omgångarna: Värnamo, Helsingborg och Sirius (två av matcherna dessutom hemma) och förmodligen kom fram till en bättre utdelning än fem poäng av nio möjliga.
Teori och praktik är som bekant inte alltid kompatibelt.
Det vet vi nu.
Kalmar FF var klart bättre än Värnamo och vann helt rättvist. Åkte ner till Helsingborg och presterade en bra bit under sin normala nivå, men skulle ändå ha städat av och stängt matchen, även om Bojan Pandzic-straffen var en sån där soft penalty som skulle hanteras på ett annat sätt det här spelåret.
Addera den spelmässiga utklassningen den här kvällen inför finfina 6 471 åskådare och ämnet måste åter adresseras: Kalmar FF måste i högre utsträckning få betalt för sitt spel, för sin dominas, för allt det kreativa och genomtänkta – fram till sista tredjedelen och golden zone.
Det skapades tillräckligt vassa chanser för att vinna, men det slarvades också rätt frekvent när det fanns möjlighet att straffa ett Sirius som inte är i närheten av att vara ett solitt defensivt lag med sina 20 insläppta mål och ett svagt presspel.
Beslutsfattandet måste bli skarpare offensivt, kvaliteten i sista-passet betydligt bättre för att marginalerna inte ska bli för små.
KFF har gjort två mål eller fler vid fyra tillfällen.
Så här långt har en avsevärt förbättrad defensiv klarat balansen på ett bra sätt.
Men för att fortsätta vara med på den övre halvan bör/måste utdelningen bli bättre.
Jag förstår Rydströms frustration när man gör så väldigt mycket rätt i nästan alla matcher utan att få riktigt betalt för prestationen.
Egentligen är det att tala mot sig själv när jag vid upprepade tillfällen påstått att spelidén och filosofin är tillräcklig för att få ett jämnt flöde av mål.
Men frågan som kommer att sysselsätta mig efter 1-1 är om det är ett mönster som vi ser och om det handlar om individuell till slut handlar kvalitet?
Så här spelade KFF (4-3-3): Ricardo Friedrich – Axel Lindahl, Lars Saetra, Rasmus Sjöstedt, David Olafsson – Calle Gustafsson, Oliver Berg, Romario – Nahom Netabay (Noah Shamoun 55), Simon Skrabb (Victor Backman 79), Isak Jansson (Kevin Jensen 85).
Övriga: Casper Andersson (mv), Johan Stenmark, Elias Olsson, Erik Israelsson.
