Henrik Jensen ville ha svar på en del saker mot Bodø/Glimt:
• Håller den defensiva organisationen mot ett så starkt motstånd?
• Han ville testa några olika formationer – både offensivt och defensivt.
• Skulle hans lag hantera norrmännens höga, aggressiva press?
• Under den här veckan har man jobbat med att implementera flera olika faser i spelet. Var det möjligt att utföra dem i praktiskt skarpt läge?
• Fick han se något av det som ska bli identitet under säsongen: kontroll, intensitet och mod?
It’s not what you know, it’s what you do that matters.
Ett mantra vi lärt oss av den danske huvudtränaren den här veckan.
Svar fick han på många av sina funderingar.
Den defensiva organisationen stod pall. Den var under hårt tryck i första halvlek, bortsett från en fin Kalmarperiod i 10-15 minuter när man hittade nån sorts lugn i det egna spelet och kunde bygga metodiskt och ta sig in på Glimts planhalva.
Men i stora delar var Bodøs dominans rätt kraftfull, framför allt när de fick träff i sin höga press och KFF-spelarna hamnade i stressrelaterade situationer.
Vi ska ha klart för oss att B/G har varit Skandinaviens bästa lag i konkurrens med FC Köpenhamn under de senaste åren: ett fysiskt, intensivt, aggressivt lag med atletiska spelare, som erbjuder fart i alla situationer och har återerövring som spetskompetens.
Jensen skickade ut ett skarpare lag från start än i premiären mot Lyngby, just nu och med tanke på hur det har sett ut under träningarna i San Pedro del Pinatar, helt enkelt de bästa spelarna för dagen.
Försvarsspelet blev lågt bortsett från en kvart i början på halvleken och det var svårt med speluppbyggnad, samarbeten och ambitionen att visa tålamod under Bodøs perioder av momentum; våga bryta linjer med det egna passningsspelet för att såra deras 4-4-2-press som enligt förhandsuppgifter kunde bli lite ihålig, och kanske vara en svag punkt att exponera.
Det fanns tendenser, försök, men i allt väsentligt fastnade det mesta rätt tidigt och påfallande ofta på grund av skillnader i fysik, tempo och the noble art of att fullfölja situationer (här finns en del att lära).
Inte så att norrmännen lyckades skapa extremt många heta chanser, kanske några som möjligtvis kan klassas som farliga. Inte mer, vilket är ett gott betyg till den defensiva organisationen. En av detaljerna Henrik Jensen försökt implementera, är hur man hanterar försvarsspelet i det egna straffområdet, och om jag förstått allt rätt, så ska det vara cyniskt. I det momentet får spelarna gärna vara paranoida med detaljerna.
0-0 i paus, helt okej, även om vi som satt vid sidan hade önskat lite mer mod när det fanns möjligheter att lösgöra Mileta Rajovic i djupled. Han tog flera kraftfulla löp, men här satt det kvar rester av, ska vi kalla det riskminimering, som blev det enda baktunga inslaget i det så annars utslagsgivande och framgångsrika bollinnehav som präglade Henrik Rydströms framgångsrika fotboll.
I andra halvlek flyttade Jensen fram pressen. Kantspelarna (wingbacks) Axel Lindahl och Johan Karlsson klev högre för att stänga ner norrmännens offensiva ytterbackar, vilket betalade sig.
Mileta Rajovic fick en gratischans. Sköt rakt på målvakten tidigt i halvleken och spelet blev faktiskt flera klasser bättre och jag tänker inte bara hänvisa till att norrmännen bytte friskt. Framför allt försvann den fine centrala mittfältaren Patrik Berg som i 45 minuter gjorde i princip allt rätt.
Andra halvleken präglades av många byten.
Tyvärr också på grund av skador på Lars Saetra (fot) och Noah Shamoun som både kom in och tvingades lämna (baksida).
Henrik Jensens fotbollsfilosofi grundar sig på intensitet och tempo: hur snabbt kan man spela, hur snabbt kan man pressa motståndaren?
Jag gillar den proaktiva fotbollen i kombination med kontroll och struktur.
Allt det där är under produktion. Grunderna finns sedan tidigare: tryggheten med boll, defensiven, samtidigt som samarbeten och relationer ska förnyas, förbättras med nya spelare, nya idéer, framför allt i offensiv riktning.
Flexibilitet blir ett nyckelord i framtiden.
Alla som varit rädda för att Rydströms trygga 4-3-3, det som blev framgångsfaktor under 2022, ska upplösas kan slappna av. Det som nu sker är en uppdatering, en liten riktningsförändring, inget dramatiskt, bara ett annat sätt att jobba med positionering inom ramarna för olika formationer.
Jensen vill spela med god bemanning centralt, hans presspel är lite annorlunda, plus fart och intensitet.
Spelarna som utmanats under två år får nu steppa upp ytterligare, och då handlar det både om fysisk kapacitet, men lika mycket den kognitiva uthålligheten.
Det kostar att spela den här typen av fotboll.
Men ville man ha en referens på just det kunde inte motståndet från Nordnorge passat bättre.
Jensen fick många svar, många bra svar.
Den här gruppen har kommit långt på kort tid. Rätt mycket är på plats samtidigt som utvecklingspotentialen är omfattande. Det är nio veckor till seriestart, en evighet, och en möjlighet att korrigera, förstärka och finslipa.
Förra våren krävdes en rejäl inventering och utvärdering av truppen: vilka klarar att uppgradera sin fotboll när halva startelvan försvann och en sjätteplats skulle möta förväntningar.
Den resan behöver inte göras på samma sätt i år, bortsett från nyförvärven. Jag är säker på att Jensen och tränarteamet redan nu har en hyfsad bild av vilka som kommer att klara den lite annorlunda (tuffare?) kravbilden i år.
Han utmanar dem i veckorna med övningar som gör en gammal division fyra-mittfältare alldeles snurrig i huvudet (som åskådare) med tanke på intensitet och en svårighetsgrad som kräver snabbt beslutsfattande och en omfattande orienteringsförmåga.
Men nu, två matcher in på säsongen, går det inte att kräva samma struktur, framgångsrika samarbeten eller en slutprodukt som räckte till en fjärdeplats i allsvenskan förra året.
Men det här var faktiskt en riktigt fin uppgradering från Lyngby-matchen, en liten påminnelse om att inte bli för resultatstyrd i bedömningen innan januari passerat.
Till sist: Det går inte att sluta förvånas över Johan Karlssons kapacitet som fotbollsspelare. Thomas Johansson (fysioterapeut) och jag diskuterade i paus den fysiska skillnaden mellan lagen, hur atletiska norrmännen såg ut i jämförelse och som konsekvens, utfallet i duellspelet. Karlsson ser inte ut som ett fysmonster, men klarar ändå av att stå upp mot den här typen av motstånd och samtidigt vara så klok, disciplinerad och smart i allt han gör.
Så här spelade KFF (3-4-3/5-2-2-1/5-4-1): Ricardo Friedrich – Rasmus Sjöstedt, Lars Saetra (Elias Olsson 62), David Olafsson – Axel Lindahl (Kevin Jensen 80), Romario, Calle Gustafsson, Johan Karlsson – Simon Skrabb (Noah Shamoun 67, ut 88, Isak Vidjeskog), Mileta Rajovic (Isak Bjerkebo 88), Nahom Netabay (Saku Ylätupa 61).
Övriga: Jakob Kindberg (mv), Casper Andersson (mv), Rony Jansson, William Andersson, Mohamed Issack, Gustav Elfving.
Saknades: Sebastian Nilsson (fotskada).
