Låt mig ger er ett exempel på varför det här laget (Kalmar FF) fortsätter utmana om en Europaplats, trea i tabellen innan Hammarby spelat.
Den matchförberedande träningen på Gasten A-plan i fredags (obegripligt namn, egentligen) är slut. Jag brukar ta några ord med Rydström, inte för att skriva något, men för att bli lite orienterad inför nästa match, förstå vad som är på gång.
Jag: ”Sjöstedt och Berg är tillbaka, angenäma förutsättningar inför laguttagningen…hur tänker du med tanke på att det är tre matcher på tio dagar”?
Rydström: ”Belastningen är något vi måste hantera, (förstås), samtidigt som det är viktigt att tänka på hur Värnamo kommer ut till den här matchen. Jag räknar med att de kommer att kliva högt, spela man-man och försöka störa våra möjligheter att bygga spel. ”Fille” (Filip Sachpekidis) kommer att starta om inget oförutsett inträffar, för vi behöver nån som kan kliva i djupled bakom deras backlinje och tryck ner dem.”
Minut 53: Sachpekidis smyger in bakom ryggen på en ouppmärksam Viktor Eriksson på Sebastian Nanasis mjuka passning och stöter in 2-1 till Kalmar FF.
Ni förstår vad det här laget håller på med, eller hur?
Förra veckan, mönsterbrytande på Borås Arena: första vinsten i allsvenskan mot Elfsborg där, första segern på konstgräs för säsongen mot allsvenskans då formstarkaste lag.
Den här fina hösteftermiddagen/kvällen i västra Småland, taktisk genialitet, men också säsongens första frisparksmål – Oliver Bergs 1-1 – och Johan Karlssons (här pratar vi fingerspetzgefühl när det kommer till rekrytering) 3-1-mål.
Men det var verkligen ingen walk-in-the park den här gången.
Jag vet inte vad det är med idrottsplatser som Finnvedsvallen med löparbanor (det var här som Anders Faager, en svensk friidrottsklassiker vässade form inför OS i München 1972) en höstkväll i oktober. Det känns extremt trångt (kan bero på kamerans placering för oss som följer matchen på tv), men det finns nån sorts inbyggd dramaturgi om att det kommer att bli extremt svårt att bryta ner det som här och nu är allsvenskans formstarkaste lag även om det var Kalmarklacken som hördes i 90 plus fyra.
Det tog fyra minuter sen hade Värnamos centrala mittfält käkat upp en bollkladdande Romario för att bygga upp för Oscar Johansson att rulla in 1-0 bakom en chanslös Jakob Kindberg. Värnamo klev högt. Precis som väntat. Stressade Kalmar och var själva rätt trygga i sin speluppbyggnad och var intensiva, aggressiva och var klart bättre i duellspelet och kunde attackera sista tredjedelen oftare och bättre.
Det var trångt, sällan vackert, väldigt mycket mer duellspel än väntat från två lag som föredrar att försöka bryta linjer med bolltrygghet och rörelse som färdväg.
Men som alltid går det att fixa en biljett som tar dig i motsatt riktning och det behövdes inte mer än att Sebastian Nanasi blev fälld i ett attraktivt läge för att Oliver Berg (mållös i åtta matcher) fick möjlighet att skicka in kvitteringen på frispark förbi en chanslös Filip Vaitsiakovich i hemmamålet och på det sättet förändra den mentala tvekampen.
Marcus Antonsson styrde visserligen en boll i ribban som Kindberg var på (minut 41) och Värnamo var sett till underliggande siffror, även visuellt, det bättre laget första 45.
Rydströms klokskap, Nanasis spelförståelse, Sachpekidis spetsegenskaper och Wendersons missriktade aggressivitet bäddade för den här trepoängaren.
Bara som ett tips till motståndare i allsvenskans: dra inte på er ett rött kort mot Kalmar FF i underläge och tro på mirakel.
Jag tror inte det finns något lag i den här serien som är mer bekvämt att spela av en match med sin extrema bolltrygghet i alla delar av planen elva mot tio.
PÅ Finnvedsvallen pågick det i nästan 40 minuter, på gränsen till provocerande och jag är faktiskt förvånad över att Värnamo inte var mer desperata, förbannande, galna över att bli så utspelade i ett Smålandsderby i en sponsormatch (fri entré).
Men samtidigt cementerar det här bara, oavsett form inför, att Kalmar FF är ett lag som kommer att gå för den där Europalatsen som trea i allsvenskan.
Det verkar inte finnas några som helst hinder för det här gänget.
Åtta raka utan förlust, barriärer som bryts trots att nyckelspelare saknas – Elfsborg (Oliver Berg och Rasmus Sjöstedt) och Värnamo – (Ricardo Friedrich), motståndare med form, underlägen (Norrköping, Värnamo) som hämtas upp, den taktiska flexibiliteten och ett lag som sprider målskyttet (14 just nu) och i stort sett vägrar att släppa in mål.
Den hysteriska formen kommer naturligtvis inte att räcka till för att gå för guld, men för den som vill se, kanske till och med tro, finns det vissa beröringspunkter med 2007.
Så här spelade KFF (4-3-3): Jakob Kindberg – Johan Karlsson (Axel Lindahl 87), Lars Saetra, Rasmus Sjöstedt, David Olafsson – Romario, Oliver Berg, Calle Gustafsson – Simon Skrabb (Noah Shamoun 73), Filip Sachpekidis (Isak Bjerkebo 87), Sebastian Nanasi (Nahom Netabay, 73).
Övriga: Casper Andersson (mv), Papa Diouf, Victor Backman.
