Vi kanske inte ska börja snacka om Europa…eller så är det exakt det vi ska göra.
Tabellen ljuger inte. Den har ni hört förr, eller hur?
Kalmar FF är femma. På samma poäng som AIK (6:a) och Malmö FF (4:a) och bara två poäng bakom Hammarby (3:a).
Djurgården rasade ihop på Stora Valla. Häcken lyckades kriga till sig en poäng nere i Varberg. MFF och Hammarby kryssade på Eleda Stadion och AIK fick nöja sig med en poäng på Studenternas.
Kalmar FF var det enda av topplagen som hämtade hem tre poäng i den här omgången och med sex omgångar kvar finns det bara möjligheter, allt är bonus framåt och kan Henrik Rydströms gäng vara med och störa ordningen bland alla favoriter så är det något extraordinärt, bortom förhoppningar och förväntningar, långt ifrån förhandstips och expertutlåtanden innan seriestart.
Vi kan prata om uteblivna straffar på Strandvallen och GFA, en soft penalty på Olympia; regelrätta mål bortdömda för offside och det accentuerar bara de facto att det är Kalmar FF som själva satt sig i den här situationen.
Alla som pratar om marginaler som jämnar ut sig kan återkomma efter den sista omgången i november så kan vi räkna på det.
Kryss mot Häcken, kryss i Östergötland mot Norrköping i två väldigt bra fotbollsmatcher där utdelningen kunde ha blivit bättre. Ett landslagsuppehåll på det och sen går den här gruppen ut och definierar det som rimligtvis ska vara skillnaden mellan ett topp fem-lag och ett som slåss för livet för att undvika degradering.
Djurgården klarade inte av att hantera ett desperat Degerfors. Ett decimerat (skador, avstängningar) Häcken slita mot ett i teorin sämre Varberg.
Det var klasskillnad den här oktobereftermiddagen som gled över i kväll och det var nödvändigt att dra på sig vintertjock jacka för att hantera kylan som transporterades upp och igenom betongen på den västra sidan.
Helsingborg som visat sig betydligt bättre än det Helsingborg som vi såg i våras nu när Mattias Lindström och Alvaro Santos fått in många nya spelare, byggt en struktur som inte bara handlar om att komma till inlägg och inspel, klev högt från start och pressade i en 4-3-3-uppställning och som alltid blir det lite stökigt, lite oorganiserat – men inte i mer än i fem minuter.
Redan här hade hemmaturbon vevats upp på högvarv. 1-0 efter fem minuter av Simon Skrabb (som han var värd det målet). KFF kunde spela sig ur förstapressen, bryta linjer och det var platsbyten, förflyttningar, spel centralt och på båda kanterna. Alla var delaktiga, återerövringen magnifik och HIF fick jaga skuggor, kom inte ur pressen och såg inte allsvenskt ut nån del av spelet.
Anders Lindegaard använde sin Manchester United-rutin efter tio minuter när han lämpligt fick känning (oklart var) för att hans vilsna kamrater skulle få andas och förses med lämplig vägledning ur det kaos de hamnat i.
Men fotboll är fotboll och en fast situation (hörna) kunde, om inte allsvenskans just nu bästa målvakt, ni vet vem, reflexräddade Rasmus Wiedesheim-Pauls avslut från väldigt nära håll till ny hörna.
HIF fick lite momentum även om det var KFF som fortsatte ösa på, leta avslut och kombinationer i sista tredjedelen utan riktigt, riktigt heta chanser.
Andra halvlek blev inte lika ensidig. HIF mer aggressivt, gick oftare på kropp, vann dueller och blev mer kompakta med ett par taktiska förändringar.
Var det oroligt?
Egentligen inte, men Ricardo Friedrich tvingades till en ny Ricardo-räddning nere vid stolpen efter hörna och det var tydligt att det var fasta situationer som prioriterades i jakten på kvittering.
Fyra 1-0-vinster på de senaste fem hemmamatcherna har blottlagt KFF:s problem att stänga matcher kopplat till bollinnehav, dominans och chanser och den tanken blev aktuell innan Simon Skrabb kunde trycka in 2-0 i offsideläge enligt vansinniga HIF-spelare, vilket det inte var. Så glöm det här med marginaler…
Det slarvades en del i passningsspelet, lite för små marginaler i många situationer och det var brister i beslutsfattandet, vilket också Henrik Rydström tydligt klargjorde från sidan, men i allt väsentligt kunde hans lag städa av resten av tiden och med rätt marginaler (!) även gjort både 3-och 4-0.
Kalmar är en maskin just nu. Hela vägen från den extravaganta Ricardo Friedrich, via allsvenskans coolaste mittlås med Saetra och Sjöstedt (outstanding), den pragmatiske Johan Karlsson, över mittfältsnavet med Calle Gustafsson och Romario fram till dirigenten Oliver Berg, för att ta några russin ur kakan.
Simon Skrabb gjorde mål mot Varberg i omgång två. Det har varit en lång väntan för den finländske landslagsmannen som slitit hårt för att bygga upp sig efter sin svåra skada. Han har gjort jobbet utifrån förutsättningar, bidragit, men det är under de senaste omgångarna, i takt med att speltiden ökat, som vi ser hur mycket kvalitet som finns att förlösa.
Sex omgångar återstår, men bara två hemma på Guldfågeln Arena (Mjällby och Sundsvall).
Fyra bortamatcher är en utmaning i sig, varav tre på konstgräs, med tanke på utdelningen i år.
Men kan man åka ner och vinna med 1-0 i Malmö…varför inte…
Det ser just nu inte ut som det finns några begränsningar.
Så här spelade KFF (4-3-3): Ricardo Friedrich – Axel Lindahl (David Olafsson 68), Lars Saetra, Rasmus Sjöstedt, Johan Karlsson – Romario, Nahom Netabay (Papa Diouf 87), Calle Gustafsson – Simon Skrabb (Filip Sachpekidis 68), Oliver Berg, Sebastian Nanasi (Noah Shamoun 76).
Övriga: Jakob Kindberg (mv), Isak Bjerkebo, Adnan Kojic.
