Denna text är skriven av Peter Ahlén. Under året följer han Kalmar FF på nära håll och delar med sig av sina texter här på kalmarff.se. Notera att texten är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är hans egna.
Tänk vad tiden går fort.
Tänk vad mycket som hinner hända på ett år.
Tänk vad lite vi vet om framtiden, ändå lägger vi så oerhört mycket tid på att lyfta blicken, planera, jobba fram visioner; prata förhoppningar, förväntningar och drömma – om just framtiden.
Jag vet, allt det där är väl nödvändigt, definitivt i en fotbolls-kontext, låt säga i en fotbollsförening med geografisk placering i närheten av en välkänd bro; i en förening som fick släcka bränder, dra i handbromsar, vända på digitala kronor och ören bara för att överleva.
Den resan är gjord, nedtecknad och en av de mer iögonfallande Houdini-akter i svensk fotboll på senare år.
Många har gjort mycket. Mycket har blivit bra. Föreningen har lyckats omfamna sitt eget öde och har i dag koll på ekonomi och en fin sportslig utveckling. Viktiga parametrar för välbefinnande.
Kalmar FF lämnade den allsvenska säsongen som fyra. Redovisade svarta siffror för tredje året i rad. Det var lugnt i leden.
Stannar vi där så infriades faktiskt förhoppningar, förväntningar och drömmar. Långt ifrån ångest och kval mot Brage och Jönköping Södra.
Under Henrik Rydström ledning fick föreningen struktur, systematik och mönster kopplat till spelidé; rätt ofta också Rydströms favoritreferens, den om Steve Kerr-attityden att springa över motståndet, pressa sönder dem, flytta boll och fötter så att det till slut bara blev skuggor att jaga. Som i förlängningen gjorde det möjligt att stå över konsekvensfunderingar i 90 minuter och bara köra, visa mod.
Nanne Bergstrands mantra om framtidstro blev vardag på Guldfågeln Arena. Nu fanns en god idé och en tydlig vägvisare. Rydström hade drivkraften att med små medel, moderna metoder och tydliga ramar utmana den grupp av spelare han hade till förfogande.
Planen var rätt klar. Fortsatt utveckling av spelidé. Samma ambitionsnivå. Den blygsamt föreningsstyrda med topp tio som mål, men också den mer ambitiösa, den som spelarna har jobbat fram innan säsong.
Fjärdeplatsen skickade in mängder av självförtroende i föreningen. Kalmar FF tog rejält med plats i den nationella medieutrymmet. Ricardo Friedrich utsågs till allsvenskans bästa målvakt.
Det såg bra ut.
Verkligheten har ofta en tendens att störa lugn, harmoniska tankar om framtiden, uppgjorda planer och en tänkt fin avslutning på året.
Rydström flyttade till Malmö. Oliver Berg drog till Stockholm.
Två huvudfigurer, själva sinnebilden för det nya framgångsrika Kalmar FF.
Tillbaka till ruta ett? Ner i gruvan igen?
Den här föreningen fungerar inte så. Längre. Fundamentet är starkt. Jörgen Petersson, Jens Nilsson och Peter Swärdh famlar inte efter ångestdämpande farmaka i ett sånt läge, väl medvetna, baserat på rutin – och vi har sett allt visdom – så sätter man igång och jobbar. Plockar fram sina skugglistor på spelare och tränare, aktiverar nätverk, börjar grovsortera och investerar, med klubbchefen och styrelsens goda minne, en nätt summa i ett rekryteringsföretag för en second opinion och större träffsäkerhet i ambitionen att hitta en ny tränare. Inte en Rydström-kopia, men en tränare som kan förvalta arv och driva utveckling.
Den 1 januari 2023 stämplar Henrik Jensen in på Guldfågeln Arena.
Under tre månader har vi fått lära känna en sympatisk, kommunikativ, tydlig dansk som tar problem på uppstuds och är prestigelös; som mejslat fram sin ledarskapsstil i både svensk och dansk miljö.
Han har presenterat sina faser i spelet, sina tankar om identitet: kontroll, mod, intensitet. Vi har hört uttryck som: shuffle, rest defence och klein när han instruerar på träning eller coachar i match.
Grunderna från Rydström finns kvar (kontroll och intensitet). Jensen har introducerat ett mer modigt offensivt spel med ny positionering: en sexa, två åttor, två centrala tior och en ortodox nia. Mycket folk centralt, rotationer och kombinationer, ett annat djupledsspel.
16 mål på försäsongen leder åtminstone tesen om ett mer framåtlutat spel i ett rätt hyggligt bevisläge. Det händer mer i offensivt straffområde. Sista tredjedelen-mönster har varit mer synliga. Mileta Rajovic har klivit fram som tydlig målskytt. Sjua andra spelare har bidragit med spelmål.
I nån mån kanske det går att argumentera för att Kalmar FF överpresterat i två år. Som förening med tanke på nutidshistorien, absolut, men inte med det som utvecklades framför ögonen, ute på planen.
Truppen är bredare. Centrallinjen, minus Berg, är kvar. Spelare fortsätter att välja Kalmar FF för att de attraheras av en extraordinär utvecklingsmiljö, ambitionsnivå och spelidé.
Då är det väl bara att köra på, business as usual?
I mina ögon är det här den tredje omstarten på lika många år. Inte i paritet med 2021 förstås. Men i linje med förra året då halva startuppställningen försvann.
I år har KFF bytt ut hela sin coachstab. Jensen, Jens Karlsson och Emin Nouri med allt vad det innebär av förändrade roller, relationer och mönster i arbetet.
Försäsongen ha varit intressant, spännande och rolig, sett till fotbollen som presenterats.
Genrepet mot Öster var okej, inte mer. Det var osynkat, orytmiskt i perioder. Jensen pratade om en nödvändig kalibrering inför den allsvenska starten.
Delar den uppfattningen. Annars blir Kalmar FF för lättläst.
Övre halvan är fullt rimligt även om den allmänna uppfattningen bland nationella experter är plats sju till tolv, ungefär.
Den receptiva förmågan i gruppen är hög. På lördag kommer det första testet på hur teori och försäsongspraktik biter i en allsvensk kontext.
It’s not what you know, it’s what you do that matters, som Henrik Jensen brukar uttrycka det.
Till sist: En liten påminnelse om starten förra året – sex poäng på de första fem matcherna.
