En halvlek, två mål, tre poäng.
Det kan betyda allt för Kalmar FF.
Men egentligen var allt som vanligt.
Kalmar åkte över till den andra kusten, inkasserade tredje raka segern på lika många försök. Helt i sin ordning med tanke på att Kalmar bara har en förlust på de senaste tio matcherna mot IFK Göteborg.
Men allt har inte varit som vanligt den senaste tiden.
KFF åkte upp till Sundsvall och såg ut som sömngångare och förlorade.
Klarade inte av att hantera Norrköpings cynism hemma på Guldfågeln Arena och förlorade.
Två lag i desperat behov av poäng, ett par individuella misstag (Norrköping) och inte alls det flow vi sett det här laget prestera tidigare.
Henrik Rydström pratade innan Göteborgsmatchen att han saknat glöd, passion, hängivenheten, noggrannheten och en acceptabel arbetsinsats.
Han ville se allt det där mot Göteborg.
Han ville också ha sitt lag påkopplat, på plats och ett sätt att ta sig an matchen som skulle ge den fotboll som han ser i sitt huvud.
Han fick väldigt lite av det där i första halvlek. Egentligen ingenting.
Inte så att spelarna missade att ta kampen. Duellspelet var okej, så glöden var på plats, men en total avsaknad av kontrollerat passningsspel, spelare som sprang och gömde sig när det fanns möjligheter, ytor att exponera mot ett Göteborg; som föralldel gör det man är bra på: tunga, distinkta, raka, stabila i sitt försvarsspel, ett lag som springer, gör jobbet, men som också är trubbigt, lite fyrkantigt – och kryddat med briljans i Marcus Berg.
Självklart var det han som öppnade upp Kalmars försvar med en klack när Rasmus Sjöstedt drällde med bollen och gav Tobias Sana gräsyta att förvalta och sticka inte en boll till unge Oscar Vilhelmsson för 1-0.
Färglöst, sa Rydström i Discovery-intervjun efter paus.
Vad han sa i omklädningsrummet?
Något bra, tror jag, för det var en extrem förvandling det här laget gick igenom på en kvart i Ullevis inre.
Vi kunde säga hej och välkomna till Calle Gustafsson och Romario som försvann totalt i första halvlek i ett förvirrat KFF. Oliver Berg hittade sina ytor när Kalmar började sätta ihop passningar, flytta fötter och boll, utmana, bryta linjer och trycka ner Blåvitt långt ner på deras planhalva.
Kvitteringen kom tidigt, efter 49 minuter, när Calle Gustafsson trycker in sitt första allsvenska mål i karriären i match nummer 59.
Här ifrån och in över tilläggsminuter var det gamla återerövringskickliga Kalmar FF, dominanta Kalmar FF vi fick se, ett lag som såg ut att sitta ihop, som bestämt sig för att gräva där man normalt står.
Imponerande.
Det visar också att det finns moral, glöd, passion, energi, intensitet, en inneboende styrka. Att dessutom få kröna en svettig kväll med att Romario, denne brasilianska ardenner, får dunka upp segermålet i minut 87 efter en fast situation (bara en sån sak) skänker faktiskt lite guldkant till en match som inte kommer att etiketteras som välspelad, eller nån man är sugen på att se i repris.
Det behöver inte alltid vara bra. Det behöver inte alltid vara vackert.
Men tre poäng är tre poäng och den här gången gav man sig själva chansen – och tog den.
Till sist: Douglas Bergqvist. Inte allsvenskans mest graciösa mittback, inte den mest tekniske eller passningsorienterade, men han har så mycket annat: passionen, attityden (uppväxt i England), fysiken, det verbala och en extrem vinnarskalle. Det är han som vinner den där 50-50-bollen i Göteborgs straffområde innan den hamnar framför Romario. Otroligt nyttig.
Så här spelade KFF (4-2-3-1): Ricardo Friedrich – Axel Lindahl (Johan Stenmark 82), Rasmus Sjöstedt (Lars Saetra 66), Douglas Bergqvist, David Olafsson – Calle Gustafsson, Romario – Nahom Netabay, Oliver Berg, Isak Jansson – Simon Skrabb (Noah Shamoun 45).
Övriga: Jakob Kindberg (mv), Victor Backman, Kevin Jensen, Erik Israelsson.
