Denna text är skriven av Peter Ahlén. Under året följer han Kalmar FF på nära håll och delar med sig av sina texter här på kalmarff.se. Notera att texten är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är hans egna.
Anders Christiansen sökte straff.
Anders Christiansen fick straff.
Mohamed Al-Hakim som gjorde sin 250:e allsvenska match (grattis) hade fram till minut 66 varit extremt snål med att dela ut frisparkar eller kort som om några omgångar kommer att vara frisparkar och gula kort.
Den dramaturgin är välkänd.
Straff eller inte?
Går att diskutera, framför allt mot bakgrunden av Al-Hakims agerande under resten av matchen.
Malmö FF vann ändå rättvist sett till kontroll, intensitet och målchanser.
Samtidigt har jag en lite svag känsla av att Kalmar FF kunde ha gjort det här lite bättre givet förutsättningar.
Henrik Rydström skickade ut en trebackslinje där Derek Cornelius var den enda naturlige i positionen. Anton Tinnerholm och Gabriel Busanello är ytterbackar i vanliga fall. Plus att han gav uppdraget som wingbacks till Sebastian Nanasi och Taha Ali, som knappast har gnugga korridorer i båda riktningarna som spetskompetens.
Det var ett extremt offensivt lag.
Målsättningen var enkel att se.
Malmö FF ville gå ut och ta hand om matchen, trycka, pressa KFF långt ner på egen planhalva och attackera med Nanasi, Ali, Christiansen, Stefan Vecchia och Isaac Kiese Thelin. Gå för strupen som Rydström brukar uttrycka sig.
Det kom inte som någon överraskning för någon av spelarna i allsvenskans snyggaste dress – eller Henrik Jensen. Det är så det brukar se ut på Eleda Stadion.
MFF fick aldrig till det där trycket initialt.
Kalmar hade koll, kunde hålla hemmalaget borta från eget straffområde i hög utsträckning.
Ett Hugo Larsson-skott, en Vecchia-stöt från nära håll och ett Ali-avslut rakt på Ricardo Friedrich var allt.
Det tog en halvtimme innan MFF:s spel bet. Det är också då som de tre vassaste möjligheterna uppenbarade sig.
Alldeles oavsett trycket, kontrollen, så fanns ytor att exponera, speciellt på kanterna, hålen som uppstod när både Nanasi och Ali klev på offensivt.
KFF slarvade en del i passningsspelet, det var problem att komma med rättvända spelare och med boll under kontroll. Spelvändningar? Inte många. Därför blev också perioderna med kontroll korta och för få för att skapa något vettigt framåt.
Kalmar lyckades inte rätta till den delen i paus och hemmatrycket fortsatte fram till straffen (Isaac Kiese Thelin målskytt).
Ett Rydström-tränat Kalmar i den situationen hade stängt butiken. Flyttat boll och fötter, tröttat ut motståndare, fått med sig frustrationskort och en ryckig matchbild.
Men Malmö i vår har haft en tendens att tappa fart, sitt momentum och initiativ under andra halvlek. Mönstret gick igen. KFF hittade in med djupledsbollar mot ett desorienterat försvar som blottade sig något ohyggligt vid två tillfällen. Möjligheter som kunde ha hanterats betydligt bättre.
Mileta Rajovic x två och Nahom Netabay.
Dåliga avslut eller felbeslut när det fanns alternativa lösningar i bra lägen.
Det håller inte om det ska bli poäng mot ett så bra lag.
Det finns ändå rätt mycket positivt att ta med sig.
Ricardo Friedrich kommer att aspirera på titeln: allsvenskans bästa målvakt även i år.
Det kommer att fortsatt vara svårt att göra mål på Kalmar FF. Femmanna-blocket längst bak, samma som förra året, och Calle Gustafsson och Romario som extraresurs framför backlinjen är svårforcerat med kloka och laglojala spelare.
Efter gruppspelet i svenska cupen har det offensiva spelet kroknat en del. Det har inte varit samma frejdighet och flow. Kombinationer och rotationer har inte varit lika synkroniserade som då.
Henrik Jensen efterlyste kalibrering, en finjusteringen inför premiären.
Det arbetet får fortsätta.
Efter 1-0-förlusten i premiären mot MFF på GFA förra året åkte Kalmar FF ner till västkusten och rullade ut Varberg.
Nu kommer västkusten till östkusten och ett IFK Göteborg som är svårbedömt efter Stahre-turbulensen.
Om Kalmar trots all hajp runt, ja, ni vet vad, hanterade premiären så pass bra mot en guldkandidat (oddsen på MFF är låga) är det rimligt att kunna få en bra start på hemmaplans-spelet, även om det Nanne-filosofiska – ”varje match lever sitt eget liv” – naturligtvis ska in i kontexten.
Så här spelade KFF (4-3-2-1): Ricardo Friedrich – Axel Lindahl (Aash Jafarpour 79), Lars Saetra, Rasmus Sjöstedt, David Olafsson – Romario, Calle Gustafsson, Nahom Netabay – Simon Skrabb (Kevin Jensen 79), Noah Shamoun (Deniz Hümmet 64) – Mileta Rajovic.
Övriga: Jakob Kindberg (mv), Elias Olsson, Saku Ylätupa, Isak Bjerkebo, Isak Vidjeskog.
