Är glaset halvfullt eller halvtomt?
Det är verkligen svårt att bestämma sig efter 1-0 på Varberg.
Åtta raka matcher på Guldfågeln Arena utan förlust: sju vinster, ett kryss, 9-1 i målskillnad, sju nollor för Ricardo Friedrich.
Imponerande siffror.
Addera trendbrottet med att lyckas vinna mot hallänningarna hemma för första gången på tre försök.
Det resulterade i säsongens andra dubbelseger.
Tabelläget är angenämt efter kvällens omgång: bara fyra poäng ifrån en Europaplats, där Hammarby befinner sig just nu.
Kalmar FF har verkligen positionerat sig som ett övre-halvan-lag och är nu förbi svenska mästarna Malmö FF, ligger sexa med nio omgångar kvar.
Angenämt på alla sätt och vis.
Allt sammantaget så är det enastående med tanke på förutsättningar (ekonomi) och omsättningen på spelare inför säsongen.
Halvfullt glas?
Absolut.
Men det finns också anledning att fundera över varför sex av sju vinster slutat med 1-0 på GFA.
Vi har sett det tidigare och det här var inget undantag: en match som lever, vibrerar ända in mot tilläggsminuter, sex den här gången, när det här borde varit klappat och klart, stängt, redan efter 45 minuter.
Men det är något som skaver, något som inte stämmer när Kalmar FF ska gå för strupen (ett Rydström-uttryck), avgöra och kunna avsluta matcher hyfsat avslappnat, istället för att tvinga rätt många med sköra supporternerver famla efter något lugnande när det forceras, flyttas upp folk och det skickas in bollar i boxen.
Här började det ändå så bra.
Efter fem hyggliga Varbergs-minuter plus lite halländsk cynism – det tog fem minuter innan Oliver Stanisic attackerade Oliver Berg första gången. Men det där gick att skaka av sig efter 1-0-målet i minut tolv av Sebastian Nanasi (hans första i KFF-tröjan) efter att högerkanten öppnat sig som en Pandoras ask när Simon Skrabb, Nahom Netabay och Oliver Berg kombinerat fram möjligheten.
Känslan av att nu har vi något att förlora infann sig aldrig.
Kalmar FF dominerade, spelade sig förbi Varbergs vågade höga press, bröt linjer och kunde komma rättvända med mycket folk och ta sig in i attraktiva ytor.
Ett mål vinkades av för offside (Skrabb). Hårfin på passningsleverantören Nanasi. Berg hade ett tung skott mot Fredrik Andersson och returen nickade Nanasi utanför. Romario klev fram och lossade. David Olafsson var nära att nå Skrabb inne i boxen.
Det var mycket som var väldigt bra.
Calle Gustafsson styrde från sin centrala position, Netabay flöt omkring och erbjöd samarbeten och Olafsson och Johan Karlsson, ytterbackarna, fyllde på – gång på gång – men tyvärr så brast effektiviteten på nytt.
KFF får helt enkelt inte betalt för sin dominans, sitt spel fram till sista tredjedelen och det är fortfarande något som måste utvecklas, bli bättre.
Varberg kom som väntat ut till andra halvlek mer aggressivt och vågade kliva ännu högre i sin press och fick rätt bra betalt när marginalerna i uppspelsfasen, sett med hemmaögon, blev för små, krångliga, för korta eller för svåra.
KFF kom till avslut, absolut: Calle Gustafssons djupledslöpning på Netabays känsliga boll och skott utanför; Bergs tunga skott som träffade Jon Birkfeldt, för att ta två exempel.
Kvaliteten sjönk och det blev verkligen ingen halvlek som Rydström kommer att beskriva som minnesvärd.
Varberg kan spela, rulla, bygga spel, men är lika bekväma med sin kaos-fotboll, den ostrukturerade som är jobbig att hantera, där fysik, fasta situationer och omställningar är själva grunden.
Den typen av fotboll öppnar nästan oändliga möjligheter för laget på andra planhalvan.
Det var hål i stort sett över hela planen när deras synkade press fallerade, om den överhuvudtaget existerade efter paus.
Det är i den situationen som man vill se bättre beslut, mindre slarv och den där gå för strupen-attityden som Rydström eftersträvar.
Jag vet inte om det gick för lätt, eller om KFF-spelarna blev överraskade över att det inte blev så mycket kamp och andrabollsspel, en lite annorlunda matchbild att hantera än den förväntade.
Mot den bakgrunden går det väl i nån mån påstå att glaset kändes lite halvtomt.
Samtidigt: det är så många detaljer i spelet som är så väldigt mycket bättre, som sitter, framför allt den solida defensiven och att man i den här matchen hittade tillbaka till dominans och ett kraftigt bollinnehav.
Tre poäng är tre poäng och nu har KFF dessutom städat av ett sämre placerat lag, det som varit lite problematiskt en tid.
Ännu ett trendbrott.
Till sist 1: Om det var på grund av hur Varberg valde att agera vet jag inte, men var det inte befriande att se hur mycket Johan Karlsson och David Olafsson bidrog offensivt. Det blev en väldigt bra balans när de kunde växeldra på varsin kant. Att Karlsson marginaliserades i Sirius är en gåta och det är inte svårt att förstå varför Rydström ville ha hit honom.
Till sist 2: Det finns många som uppskattar Varbergs sätt att spela och det finns inslag som är beundransvärda med tanke på deras plats i hierarkin. Samtidigt så är cynismen alltid närvarande, ett medel som används frekvent och för mig är det obegripligt att Oliver Stanisic klarade sig från gult kort efter påhoppen på Oliver Berg.
Så här spelade KFF (4-3-3): Ricardo Friedrich – Johan Karlsson, Lars Saetra, Rasmus Sjöstedt, David Olafsson – Romario, Nahom Netabay, Calle Gustafsson – Simon Skrabb (Filip Sachpekidis 75), Oliver Berg, Sebastian Nanasi (Noah Shamoun 75).
Övriga: Casper Andersson (mv), Axel Lindahl, Isak Bjerkebo, Victor Backman, Papa Diouf.
