Egentligen är det förmätet att börja jämföra årgångar när man suttit vid samma bord som ett gäng legendarer, Wall-of-famare, och käkat lunch innan matchen.
Hela vägen från 60-talets Sten-Åke Johansson och Ruben ”Bua” Alexandersson, via hjältar från 1975-eran (Jan-Åke Lundberg, Johny Erlandsson och Kjell Nyberg) över 80-talsgiganter som Billy Lansdowne, Peter Rydasp och Uffe Nordenhem fram till mer moderna figurer som Petter Wastå och Joachim Lantz, för att nämna några.
Jag tänker ändå göra ett försök.
Sexa förra året och nu fyra.
Vi kan här och nu slås fast att det här är en gyllene årgång av Kalmar FF.
Bättre än det lag som smög fram till samma position under hösten 2013. Året när Nanne Bergstrand och Henrik Rydström tog adjö efter en alldeles underbar resa tillsammans.
Fjärdeplatsen 2009?
Håller inte i jämförelse, då det började slira åt fel på väg in i den nya framtiden med nybyggda Guldfågeln Arena.
Guldåren är fortfarande något extraordinärt, annars har det handlat om enstaka toppar, aldrig någon riktig svit att topplaceringar.
Jag är väl medveten om att det är väldigt mycket annat än tabellplaceringar som formar legender, bygger historier som bär över generationer: viktiga mål på Bollspelaren i Norrköping, bortnickade bollar på mållinjen, avgörande mål på Ullevi, allsvenska skytteligavinnare eller för att dra det hela vägen ner till Gunnar Svensson, Olle Lindh och ”Girre” Ericssons 50-tal.
Alldeles oavsett vad som händer i framtiden kommer den generation som växer upp nu att bära med sig de senaste två säsongerna som något kärt, fint, något att vara stolt över.
Även om Kalmar FF gjort resor förut: första sejouren på 40-50-talet, återtåget i mitten på 1970-talet och etableringen i början på det nya millenniet så kom föreningen från en mörk plats efter år av sportslig missväxt och ekonomi i fritt fall.
Att prata om Europaspel i det sydöstra hörnet av Sverige för bara två år sedan var en utopi, en omöjlighet, något andra fick syssla med eller drömma om.
Knappt två år efter kvalsegern mot Jönköping Södra så är det nästan obegripligt att se det här laget ta emot bronsmedaljer under en mycket improviserad ceremoni efter säsongens sista match.
Det finns så väldigt mycket fint att ta med sig efter den här kvällen:
• En ny fin och värdig inmarsch-låt av Rasmus Elm och Lars Lindquist hördes för första gången.
• Den senaste Wall-of-fame-medlemmen, Jens Nilsson, hyllades i paus.
• Ricardo Friedrich kunde räkna in sin 14:e nolla.
• 7 007 åskådare på plats – mot Sundsvall (har aldrig hänt).
• En Sydostkurva som levererade hela vägen mot en möjlig Europabiljett (Glöm inte cupen).
• Ett lag som växlar förra säsongens 41-39 i målskillnad mot årets 41-27.
• Ett lag som numer också vet hur det känns att matcha topplagen i allsvenskan. KFF har besegrat samtliga lag på övre halvan, minus svenska mästarna Häcken (ett kryss) och på så sätt bara cementerat att det här är på riktigt.
• Kalmar FF är alltså i detta nu, hösten 2022, bättre än AIK, IF Elfsborg, Malmö FF, IFK Göteborg och IFK Norrköping, föreningar med helt andra finansiella muskler.
I en kommentar inför Sundsvalls-matchen skrev jag följande: ”I den svenska 51-procentsverkligheten finns fortfarande, tack och lov, möjlighet att störa den ordningen.”
Hur har det varit möjligt?
Det går inte att hänvisa till långt och tålmodigt arbete över tid.
Transformeringen har gått i en imponerande fart och hela tiden i en positiv riktning där en tydlig pedagogik av Henrik Rydström landat rätt i en grupp spelare som inte bara köpt idé och filosofi, men som också varit öppna, receptiva och beredda att göra det jobb som krävts för att få allt på plats.
Den fotbollsmässiga riktningsförändringen, iscensatt av den nye Wall-of-famaren Jens Nilsson och sportchefen Jörgen Petersson är själva fundamentet, sen har den här gruppen lyckats både resa väggar, tak, sett till att det är tätt men också varit väldigt noga med inredningen, detaljer, det som får oss att häpna över slutresultatet.
Det är just det jobbet, det som görs i veckorna, varje enskild dag, så bra som det är möjligt, så bra som man bara kan, som visar sig nu.
Där har väldigt många individer investerat både tid och sig själva i en utsträckning som jag, inte med Kalmar FF:s ställning i hierarkin, trodde var möjlig.
Inte efter ett fint 2021 med sjätteplatsen där ”belöningen” blev den att sex av de mest betrodda startspelarna försvann.
Centrallinjen fanns kvar, visst, men hur många föreningar, bortsett från de med störst plånbok, hanterar en så tuff uppförsbacke när man är inne i en rejäl omstrukturering och där kontinuitet kanske är den enskilt viktigaste pusselbiten.
Här har rekryteringen varit avgörande.
Fyra av sex nyförvärv inför 2021 – Lars Saetra, Rasmus Sjöstedt, Oliver Berg och Jonathan Ring blev omedelbart centralfigurer i Rydström-bygget med Noah Shamoun som en framtidsinvestering.
Det som var ett skämt under flera säsonger med mängder av felinvesteringar när det saknades riktning och en vettig tanke med verksamheten satt plötsligt, och så har det fortsatt i år.
Fem av vinterförvärven – Ricardo Friedrich, Axel Lindahl, David Olafsson, Nahom Netabay och Simon Skrabb – har tillsammans bara missat elva (!) matcher (skador eller avstängningar).
När Isak Jansson försvann till Cartagena i sommarfönstret hämtades Sebastian Nanasi in på lån från Malmö FF. Janssons 1+2 poäng på 14 matcher omvandlades till fem + sex poäng på 16 matcher med Kristianstads-produkten. Addera Johan Karlsson som kom i samma fönster, så har jag väldigt svårt att se något annat lag med samma verkningsgrad, för i sammanhanget begränsade investeringar i pengar.
Matchen då?
Det skiljde 34 poäng mellan KFF och Gif Sundsvall innan Joakim Östling blåste till spel.
Ett rimligt avstånd med tanke på hur det såg ut i den här ensidiga historien när ett topplag bestämmer sig för att blåsa ett nyblivet superettanlag av banan.
Klasskillnad i allt, total dominans och två mål av Oliver Berg, ett var av Sebastian Nanasi (han är redan saknad) och Noah Shamoun.
Sundsvall är ett exempel på hur snett det kan gå när det fundament man tänkt sig bygga för att etablera sig krackelerar och man hamnar i ett riktningslöst tillstånd.
I den situationen kommer inte Kalmar FF att hamna.
Det är för mycket som är på plats, som fungerar och har möjlighet att bli ännu bättre.
Utvecklingspotential finns, men det kan vi ta en annan gång.
Fyra i allsvenskan, bronsmedaljer som belöning. Inte om halsen men i en liten blå ask, folkets kärlek och en stolthet som det gick att ta på.
För att travestera Rasmus Elm och Lars Lindquist:
Med vänner på var sida
Genom ljus och mörker vägen burit hit
Flaggor hissas upp mot skyn
Från torget klingar ramsor om en ny storhetstid
För vi vet att ni kommer att ta oss dit
Så här spelade KFF (4-3-3): Ricardo Friedrich – Johan Karlsson (Sebastian Nilsson 86), Lars Saetra, Calle Gustafsson, David Olafsson – Nahom Netabay, Oliver Berg, Romario – Simon Skrabb (Noah Shamoun 37), Filip Sachpekidis (Axel Lindahl 86), Sebastian Nanasi (Isak Bjerkebo 81).
Övriga: Jakob Kindberg (mv), Victor Backman, Adnan Kojic.
