Det är inte svårt att förstå att så många tar det ”nya” Kalmar FF till sina hjärtan, varför det kommer drygt 10 000 åskådare till GFA, varför Sydostkurvan säljer slut; att folk blir kvar, som vill hylla, som på nytt har fått vara med om något speciellt: ännu ett topplag besegrat, ännu ett huvudstadslag utmanövrerat, tre poäng in på kontot och en rejäl kvalitetshöjning jämfört med den ytterst mediokra insatsen på Stora Valla förra helgen.
Alla har glömt sjöng den fantastiska Towa Carson nån gång på 1960-talet. Hon var för övrigt gift med AIK-spelaren Björn Anlert och det är den bestående känslan efter 1-0 på Solnas stolthet.
Med den här matchen i färskt minne känns insatsen i Värmland som en chimär, primärt omöjlig att sammankoppla med det lag som sprang sönder, tröttade ut och gjorde allt det där som krävs för att störa, frustrera, montera ner en presumtiv guldkandidat.
Hur kan ett lag som som såg så segt, långsamt och förutsägbart för en dryg vecka sedan bara byta identitet sådär och bestämma sig för något helt annat: bryta linjer med sitt passningspel, bryta mönster i den sista tredjedelen, ta fajten, vinna andrabollar, skydda sin backlinje och ta alla hemjobb (det gick inte att räkna till slut…), visa mod, inte bli för ängsligt efter Oliver Bergs straffmål; börja fundera på att nu har vi något att förlora.
Det sitter naturligtvis i det mänskliga psyket och här finns material till en veckas konferens för ett gäng analytiker.
AIK kom hit med en trebackslinje, tryckte fram sina wingbackar – Erick Otieno och Erik Ring högt, pressade också högt med tre spelare – Guidetti, Stefanelli och nye Vincent Thill, men fick i stort sett bara springa och täcka ytor, flytta från sida till sida, samtidigt som Calle Gustafsson och Romario tillsammans med Oliver Berg drev spel centralt på ett sätt som vi inte sett sedan AIK borta.
Det fanns djupledsalternativ, det kom skott utifrån, presspelet var väl i stort sett utan anmärkning och 1-0 kom helt logiskt när Pappa Diouf tryckte in bollen.
Frågan är vem som tog beslutet att ändra domslut trots att linjedomaren, han med bäst blick, inte vinkat för offside och givit sig iväg mot mittlinjen.
Jag är helt säker på att vi inte har VAR i svensk fotboll, men på något sätt måste nån ha sett något i efterhand för att kunna göra den bedömningen.
Frågan igen: Vem tog beslutet och på vilka grunder?
Här fanns det anledning till oro.
Det här laget har haft en tendens att bli påverkat av resultatutvecklingen i en match och tappa i kvalitet.
Men inte den här gången.
Lars Saetra hade en farlig nick på hörna. Sebastian Nanasi bjöd på tunnel och var väldigt nära att assistera Papa D till ett ledningsmål.
Sen ska Sebastian Larsson vara glad (ironi) att Andreas Ekberg valde gult istället för rött i den brutala satsningen på Romario i slutet på halvleken.
Det såg ungefär ut som på Friends för några veckor, men med en viss skillnad: här hade inte AIK någon ledning att spela på, möjlighet att kliva ner på en fembackslinje och börja samla hörnor och inkast med en noggrann Larsson som avsändare.
AIK behövde ändra sitt torftiga spel, få tag i bollen, försöka bygga något eget.
Istället kom en tröjdragning på en felvänd Berg och Ekberg var säker på sin sak: straff.
Här infinner sig oro 2.0.
Hur reagerar spelarna på att man nu är i en situation där det finns något att förlora?
Bra, faktiskt, även om AIK med sitt långa spel började trycka ner KFF, så lyckas man bara skapa en riktigt bra chans när Nicolas Stefanelli och Ricardo Freidrich gör det han har gjort under lång tid nu – tar det han ska ta plus lite till.
Bartosz Grzelak började byta in spelare, totalt fem, gick över till 4-4-2, skickade upp allt, inklusive Kristoffer Nordfeldt på en fast situation, utan att få betalt.
Kändes 1-0-förlusten på Friends tung med tanke på hur det såg ut, behöver inte Kalmar FF be om ursäkt för trepoängaren.
Gör egentligen allt bättre än AIK i alla delar av spelat. Av många skäl.
Några detaljer sticker ut: det laglojala kollektivet, inte en tanke på frustration, bara ett enda stort fokus och en hög ambitionsnivå.
Oliver Berg var den här matchens x-faktor, så där otäckt bra på att glida in och ur mellanytorna och AIK fick aldrig grepp om honom, även om 18-årige Collins Sichenje, försökte avlägsna norrmannens hälsenor vid två tillfällen.
Det gick också att känna igen Romario och Calle Gustafsson som sett lite bleka ut under några matcher. Nu var det fullt påslag igen med rörelse, bollbyggande och hårt jobb i dueller och många, många meters löpning.
Noah Shamoun gjorde, sett till helhet, sin bästa match i KFF. Imponerad av arbetsinsatsen och att han vågar ta fler konstruktiva, offensiva beslut.
Tillsammans med Papa Diouf (första starten sedan Djurgården hemma 2019) och mönsterbrytaren från Kristianstad – Sebastian Nanasi – fanns här en anfallskombo som såg intressant ut.
Efter drygt ett och ett halvt år tillsammans så har Saetra och Rasmus Sjöstedt byggt ett harmoniskt centralt block, ett av allsvenskans bästa, vilket gör att man tar dem för givet.
Det ska vi inte göra.
Addera dessutom två ytterbackar som erbjuder fart i båda riktningarna, och jag vet inte hur Axel Lindahl känner sig efter en 95 minuters mangling med Erick Otieno?
Bra hoppas jag, för tillsammans med David Olafsson, så är i alla fall min känsla, att det går att använda dem i ännu högre utsträckning om det offensiva spelet är lika framåtlutat som mot AIK.
Fick vi några svar då?
Ja, att Kalmar FF är fortsatt framgångsrikt mot topplag hemma.
Borta har det inte varit lika imponerande.
Djurgården på Tele2 nästa söndag kan väl vara en intressant uppgift och en möjlighet att förbättra den statistiken.
Så här spelade KFF (4-2-3-1): Ricardo Friedrich – Axel Lindahl, Lars Saetra, Rasmus Sjöstedt, David Olafsson – Calle Gustafsson, Romario – Sebastian Nanasi (Erik Israelsson 90), Oliver Berg, Noah Shamoun (Johan Stenmark 86) – Papa Diouf (Filip Sachpekidis 76).
Övriga: Casper Andersson (mv), Kevin Jensen, Isak Bjerkebo, Victor Backman.
