Denna text är skriven av Peter Ahlén. Under försäsongen följer han Kalmar FF på nära håll och delar med sig av sina texter här på kalmarff.se. Texten är en personlig betraktelse och åsikterna som uttrycks är hans egna.
Förmågan att vara en auktoritet utan att bli auktoritär är det inte alla som klarar.
En del har det i sig, helt naturligt.
Martin Bergvall Nilsson jämför Toni Koskela med en ex-militär, en sån som legat ute i fält, lite ärrad, lite stel; som haft klippkort till kirurgen och nu går omkring på en arena i Spanien och leder sina nya trupper.
Naturligtvis i helsvarta fotbollsskor.
Allt annat hade varit märkligt.
Toni Koskela pratar fort. Han pratar Finlands-engelska, finglish, med tydlig betoning på sista stavelsen i varje ord. Ordförrådet är omfattande. Han är tydlig och direkt i sin kommunikation. Inget lull-lull.
Möten är korta, koncisa. Han väljer de mest exakta orden för att förmedla sitt budskap. Kopplingen mellan teori och praktik är också tydlig.
Jag med fler fastnade för ett exempel han visade på genomgången innan en träning. Ett klipp när unge Zakarias Råvik skyddar sitt mål på ett exemplariskt sätt. Koskelas korta kommentar: ”För att vinna titlar krävs en stark defensiv.”
Toni Koskela har skruvat upp tempot i alla delar. Han identifierade snabbt vad den här gruppen behöver för att kunna implementera den fotboll han vill driva i Kalmar FF.
Intensiteten och energinivån i övningarna ute på Pinatar Arena liknar inget jag sett tidigare.
Det är extremt välorganiserat och effektivt. Emin Nouri, Guillem Santesmases, Donald Arvidsson och Martin Sjöstrand, stödtrupperna, har också växlat upp.
Det är verkligen ingen militärisk kadaverdisciplin Koskela har infört. Däremot ordning och reda, tydlighet, ramar att följa, men också ett inkluderande ledarskap och den fina egenskapen att trycka ner ansvar i sin stab, allt det där som gör att individer växer.
Jag gillar vad jag ser och det handlar inte om någon ogrundad beundran för det nya, kärlek vid första ögonkastet. I mitt fall, erfarenhetsbaserat och ingen plötslig kemisk reaktion i hjärnan.
Spelare jag pratar med bekräftar den bilden. Man vill träna, man vill träna hårt. Det ska kännas.
Koskela kommer till Kalmar med tre finländska mästerskap, två Årets coach-titlar, erfarenhet av spel i Europa på sitt cv. Han vet hur det fungerar när grundkravet är segrar och titlar. Men han har också lyckats där korrelationen mellan ekonomi och sportslig framgång egentligen inte varit möjlig. Kanske lite så som Kalmar FF såg ut under tre år innan degraderingen.
Allt det där syns. Han är trygg i sig själv, jobbar med små medel för att få ut sitt budskap.
Spelarna har verkligen varit receptiva och förstått att steppa upp när en så tydlig nivåhöjning krävs i vardagen.
Slitna kroppar och huvuden blir en naturlig följd och det är inte säkert att alla, initialt, kommer att klara uppgraderingen i intensitet. Alla verkar dock vara rörande överens om behovet. Fotbollen går i den riktningen. Fler och fler lag adderar ett rakare spel i en elitverklighet där possession, kontroll, varit utmärkande drag under lång tid.
Fotboll är i grunden en löpsport och det finns ju en rätt naturlig väg att söka då just det är basalt och gratis, något alla rimligtvis ska kunna addera i sin verksamhet.
Rekryteringen av Toni Koskela betyder inte per automatik att allt kommer att falla på plats. Det finns en hel del att se över med tanke på fjolåret. Ett lag som släppte in 58 mål, som inte satt ihop, där det var svårt att hålla reda på alla spelsystem, positionsbyten och personalförändringar, kräver en rätt hygglig renovering.
Vilken typ av fotboll som ska bedrivas är tydlig. Rekryteringen är också kalibrerad för att klara transformationen och jag är i alla fall säker på att det finns en stor outnyttjad potential i gruppen. Nödvändig och ny energi har tillförts. Träningarna har varit…tuffa…och när till och med en luttrad Jens Nilsson stilla undrar om det inte är läge att på nytt införa benskyddskrav förstår ni vad det handlar om.
Koskela driver verksamheten framåt i sitt ansvarsområde.
Men det är också betryggande att se hur snabbt organisationen omgrupperats efter alla personalförändringar. Det nya sportgruppen med Peter Swärdh, Jens Nilsson, Festim Pasho och Sebastian Hultman har fördelat ansvar efter Jörgen Petersson med målsättningen att arbeta mer effektivt.
För att ta två exempel: Swärdh har sömlöst tagit rollen som sportchef. Jens Nilsson ska i fortsättningen vara mer hands on, kunna koncentrera sig på sin egentliga uppgift, ta ansvar för den fotbollsmässiga utvecklingen i föreningen, från akademi till a-verksamheten.
Rasmus Elm har förlängt sitt kontrakt och ska jobba mer riktat i akademin. Romario inleder en ny spännande resa. Guillem Santesmases kommer in med sin erfarenhet från assisterande- och huvudansvar på hög nivå i Finland.
Det är lätt att bara titta på alla som försvunnit – elva spelare, en ordförande (Anders Henriksson), sportchefen Jörgen Petersson, tre andra: Ida Wiberg, Jens Karlsson, Johan Steglander, direkt kopplade till a-verksamheten och ytterligare tre på akademinivå: Lucas Nilsson, Stefan Larsson och Johan Israelsson.
För att citera, Heraclitus, grekisk filosof från slutet av 500-talet: ”Ingenting är permanent förutom förändring.”
Det är en del av den verklighet som Kalmar FF lever i 2025.
I matsalen på Thalasia Hotell har jag varje dag suttit vid ett runt bord med vit duk och en liten skylt som signalerar att här sitter personal, eller mer formellt, staben.
På ömse sidor sitter Ola Ragnarsson och Donald Arvidsson. Två konstanter som med en Knut Knutson-värdering sannolikt skulle inbringa sexsiffriga belopp. Som par då. Här finns både patina och proveniens.
Vrider jag på huvudet ser jag Isac Ahlberg och Ville Nilsson. Egna produkter i mint condition och med stor potential.
Utan förändring skulle ingenting existera.
Utan kontinuitet ingen trygghet.
Isac Ahlberg och Toni Koskela är två ytterligheter som behövs för att Kalmar FF ska kunna växa organiskt och genom förvärv.
Till sist: El Viaje Comienza Aqui – Resan startar här. Något att ta med sig från San Pedro del Pinatar.
